Korsbandsskada

Jag vet knappt vart jag ska börja.. men vi kan ju börja med att jag är S-K-I-T-G-L-A-D. För det första har jag varit i skolan idag och träffat människor, det var riktigt skönt att få prata och Rosalies mun gick i ett. Senare på förmiddagen åkte jag mot NärRehab här i Alingsås för att få träffa en av mina sjukgymnaster, Kajsa. Typiskt mig hade jag kommit fel dag (hade tid imorgon), men hon tog emot mig ändå. När hon såg mig sa hon åt mig att jag lika gärna kunde slänga kryckorna åt sidan för jag haltade knappt.

Jag satte mig på en brits i ett av rummen på avdelningen och hon skulle titta efter hur sträckningen och böjningen såg ut. Hon tyckte att jag hade jobbat ordenligt med övningarna under veckan och att jag har hittat lårmuskeln jättebra. Sträckningen såg lysande ut och hon sa att böjningen är godkänd om den ligger runt 90 grader, men min låg på 110 grader, vilket är ännu bättre! Till slut får man lite cred för alla övningar man gjort under veckan i sängen, böja, sträcka och böja. Och vet ni vad? Jag får börja cykla lätt både på gymmet och utomhus, yes! Äntligen går allt vägen för mig och jag kan bara le det största jag kan.

Jag fick med mig lite rehab-leksaker hem också, en liten röd boll och ett brett gummiband som ska hjälpa mig i de nya övningarna jag har fått. Ikväll blir det gymmet med laget, tror ni att jag längtar eller? Jag kommer väl börja gråta av glädje när jag sätter mig på cykeln. Helvetesveckan är över och jag har tagit det stora klivet påväg tillbaka.

När man är skadad känner man sig i princip hopplös och det är något som jag inte klarar av. Jag tycker inte att man ska blockera sina känslor utan man behöver gråta, tömma själen. Något som hjälpte mig innan operationen var att jag hade en träningsdagbok. Jag skrev ner exakt hur jag tränade, hur mitt knä kändes och varje gång var jag tvungen att skriva ner minst en positiv sak. Det behövde inte handla om knäet utan det kan bara vara en vardaglig sak. Nu när jag läser lite i min träningsdagbok från de 3 månaderna innan operationen kunde jag skriva positiva saker som att laget skulle kolla på en elitseriematch till att jag var glad p.g.a min positiva inställning.

Bra med en träningsdagbok är också att man kan se om man har förbättras. På bara några gånger hade jag ökat med mer vikt vid knäövningarna och man märker genom läsningen att man har blivit starkare. Sen tycker jag det är kul att gå tillbaka och minnas, träningsdagboken blev nästan som en liten dagbok. Så ni som är skadade, införskaffa er en träningsdagbok! Precis innan man går och lägger sig efter en hård träningsdag fyller man i lite anteckningar och man kommer i underfund med att man är så jävla bra.

Då var snart en vecka avklarad med mig själv. Jag har tittat på 20 avnistt av Sex And The City och på mindre än två dagar har jag tittat igenom 8 avnsitt av serien True Blood. Jag vet att Oprah Winfrey startar prick kl. 13.15 varje vardag och från och med denna veckan hatar jag det. Sen direkt efter startar Extreme home makeover och varje gång jag ska gå och lägga mig runt 00:30 finns det inget bra på tv så jag kollar på Otämjt & Oklippt på Animal Planet. Igår slogs det med kängurus. Är inte detta sorgligt, haha? Jag har blivit en tv-nörd.

Okej, så här det. Jag längtar till skolan och att få gå till gymmet. Jag är så oerhört tacksam att jag har träffat Jimmi några utav det här dagarna + att vi snackat i telefon minst 2 ggr varje dag. Sen så har jag märkt att människor som jag knappt inte umgås med har dragit iväg ett sms eller skickat en hälsning via mail. Det har betytt guld. Ni som känner mig vet att jag blir rastlös lätt och idag orkade jag inte en sekund till i sängen, var nästan rädd för liggsår där ett tag. Jag reste mig upp ur sängen och tog tag i en dammsugare.. Jag gick runt med en krycka och städade hela mitt rum och jag blev grymt svettig. Det var skönt att få en känsla av att jag var på handbollsplanen igen. Hög musik, svettig, lite smått arg och helt slut efteråt. Nu ska jag lägga mig ner och lyssna på låten som slår andra låtar, Iris av Goo Goo Dolls.

Jag bestämde mig för att jag inte fick gråta mig själv till sömns utan jag reste mig upp ur sängen. Jag tog på mig mina favoritmjukisbyxor, ni vet det som är mest utslitna och färgen har ändrats sen man köpte dom? Min älsklingströja åkte på som jag har fått av mina systrar och jag loggade in på Spotify. Mina favoritlåtar ska spelas och jag ska läsa igenom hela min blogg och jag ska gråta och gråta till det inte finns några tårar kvar. Sen ska jag lägga mig med ett leende på läpparna och veta om att det finns en morgondag.

Jag älskar:
att få ta på mig ett nytvättat matchställ
att våga göra något och klara av det
att ta ut mig till max så att jag känner spysmak i munnen
att slita och fokusera lika mycket på träning som på match
att det klirrar till i krysset eller att man fixar en straff
att vara engagerad och att ta till mig nya ideér
att vara en del av laget och utvecklas tillsammans med dom

När ska jag få älska igen? Jag vill drömma om handboll inatt.

Varannan timme startar alarmet på mobilen. Det är då jag sätter igång med mina 4 övningar som ska genomföras under den första veckan. Precis över knäskålen på mitt skadade knä möter jag 41cm och runt mitt friska ben mäter jag 37cm. Svullnaden är alltså 4 cm och genom mina övningar pressar jag undan vätskan som finns i knäet. Den jobbigaste övningen är nr 2 (se nedan) då jag ska pressa knävecket mot golvet så att lårmuskeln spänns. Det är jättesvårt det första gångerna och det känns som att muskeln börjar att krampa, den vill helt enkelt inte.

Idag hjälpte Bella mig att sätta på en svart soppåse med silvertejp runt knäet. Anledningen var en efterlängtad dusch som inte skett på 72 timmar. Jag känner att jag börjar bli riktigt rastlös här hemma och dagarna går bara ut på att kämpa och öva. Det är då jag tänker: Genom rehab ska jag komma tillbaka säkrare och starkare än någonsin. Jag ska leva, kämpa och visa att jag vill. För jag vet precis vad jag vill, jag vill tillbaka. Tillbaka till planen, till vännerna, dit jag tillhör!

För varje gång jag gör övningarna märker jag att det ger resultat, jag kan böja lite mer och sträcka lite mer. Idag kom min 7-åriga lillasyster Matilda på besök och hon och hennes kompis hade varit i full gång och målat teckningar till mig. Hon hade berättat för sin kompis att jag hade slagit mig på handbollen och då började fantasin flöda. Jag och Jimmi hade blivit avmålade och jag fick en hel burk med godis. Jag visade knäet och hon trodde att allt blod var min riktiga hud och ni skulle sett hennes min, haha! När hon kom närmre såg hon ju att det var ett stort plåster. Jag fick offra mig och kolla på Saltkråkan och Alla barnen i Bullerbyn.

Efter att ha gjort lite övningar under hela dagen kan jag böja mitt ben i 70 grader och det är ca 1 cm från golvet när jag ska sträcka ut det. När jag ska försöka hitta muskeln kring knäet gör det jätteont men det är bara att öva, ju mer jag kämpar desto bättre kommer det att bli. Jag tog precis en dos smärtstillande (Diklofenak) och jag blir jättetrött direkt men smärtan försvinner inom kort.

Tankarna efter operationen har varit positiva. Läkarna frågade mig om jag hade tänkt att fortsätta spela handboll efter skadan och jag blev chockad. Klart jag skulle spela handboll igen, knäskadan skedde på mindre än en sekund och varför skulle den sekunden få ta ifrån mig det jag älskar mest? En operation var självklar från start och jag ångrar det inte ett dugg. Jag vet att det finns så mycket annat i livet som man kan göra men handbollen kommer alltid att vara en del av mitt liv. Med mitt nya korsband ska jag bli starkare.

På sjukhuset. Jag började med att anmäla mig och receptionisten sa åt mig att jag skulle gå en trappa upp där det stod operationsavdelning. Jag plingade på dörren och jag kände mer och mer hur min puls började stiga. Första gången nervositeten började spöka! Jag möttes upp av en sköterska som visade in mig till ett rum där jag fick byta om. Ångrar starkt att jag inte tog med kameran för då hade ni fått se dagens outfit för första gången i bloggen, haha. Vita knästrumpor, en vit skjorta, en grå överrock och en underbar blå plastmössa för håret. Jag fick sitta i över 45 minuter och vänta och jag underhöll mig med kärringtidningen Allers. Efter en knackning steg min läkare Klas Hellgren in och berättade lite kortfattat hur operation skulle gå till m.m. En sjuksköterska mötte sedan upp mig som visade mig till ett rum där det skulle förbereda mig inför operation. Jag fick svälja 3 st tabletter (smärtstillande), ta blodtryck och sen skulle nålen in på översidan av handen som skulle ge mig dropp. Sköterskorna var underbara och de bäddade in mig i 37 gradiga varma filtar och peppade mig rejält.

Jag åkte in till operationssalen på bår och där skulle jag få mer smärtstillande och tillslut sövas. När jag fick en stor dos smärtstillande kände jag hur hela kroppen slappnade av och det var faktiskt riktigt skönt. Det kändes som att man skulle somna och jag blev inte alls yr i huvudet som de varnade för. Sköterskan satte sedan igång sövningen och jag somnade inte på direkten. Hon sa till mig att det skulle ta en mask för min näsa och mun och efter det kommer jag inte ihåg någonting.

Efter ca en timme senare vaknade jag upp av ett ryck. Jag var i helt annat rum och solen sken in genom fönstret. 3 sköterskor kom direkt fram och frågade hur det var med mig och det första jag sa: Ge mig smärtstillande!! Jag hade faktikst inte så ont men jag kunde bara tänka mig hur ont det skulle göra när den första bedövningen skulle släppa. De sa att operation blev mycket lyckad och jag skulle få ligga kvar någon timme och få lite mat. Jag kände ingen smärta alls utan det drog lite i baksida lår där det har tagit en sena till det nya korsbandet. Ett problem var bara att jag frös otroligt mycket och jag skakade tänder. Då åkte en massa täcken och kuddar fram och jag blev inslagen som en julklapp.

När jag väl skulle gå på toaletten fick jag gå med en gå-stol och jag tror aldrig att jag känt mig snyggare, haha. Jag ringde sedan Jimmi och sa att jag mådde bra och inom en stund skulle pappa komma för att hämta mig. Väl i bilen kände jag mig lite smått illamående men det var aldrig så att jag ville spy. Precis just nu mår jag skitbra och jag är glatt överasskad för jag trodde att det skulle göra mycket ondare. Vi får väl se när bedövningen börja släppa. Jag bjuder på en riktigt sexig bild nedanför och nu ska jag kolla på handboll, Kroatien vs. Island på Tv4 Sport!

Klockan är nu 06:16 och jag har precis genomgått min sista dubbeldusch. Det är nämligen så att kvällen och morgonen före operation ska man duscha med ett bakteriedödande medel för att minska risken för sårinfektion. Och vet ni vad? Jag har aldrig känt mig renare, torrare och så här luktfri! Ingen bodylotion, balsam eller parfym får användas och jag kan inte känna mig mer neutral.

När klockan ringde för en timme sen trodde jag att jag hade glömt av att stänga av alarmet och trodde att det var helg. Mitt i det halva sovläget slog det till längst bak i bakhuvudet om att det var dags för operation. Just nu sitter jag här döhungrig och törstig, eftersom man inte får äta någon mat efter 24:00 kvällen innan och inte dricka 2 timmar innan den tid man har kallats in. Om en halvtimme ungefär börjar jag promenera mot lasarettet och 300:- senare och en uppvisning av min legitimation är jag redo för operation.

Sista dagen på länge som jag kan gå riktigt. Sista dagen på länge som jag kan springa riktigt. Sista dagen på länge som jag kan pressa mitt knä till max. Idag är det dagen innan operationen.

När man köper godis på lördagar köper man alltid för mycket och får ont i magen. Fast när man vaknar upp på söndagen och vänder sig mot nattduksbordet ser man resterna kvar av godispåsen. Det ligger några godingar kvar och man njuter extra mycket av dom eftersom man vet att snart finns det inget kvar. Precis så kände jag idag, fast med mitt knä. Jag och Elin tränade på gymmet i 2 1/2 timme och jag njöt för att jag vet att snart är det slut.

Efter gymmet tog jag den allra sista "godisbiten". Jag gick ut för en promenad helt själv. Jag drog upp luvan och promenerade ca 400 meter från lägenheten. Med alla tankar farandes i huvudet vände jag mig om och sedan sprang jag allt vad jag kunde hela vägen hem. Utanför lägenheten knöt jag mina händer och tänkte att detta kommer gå så jävla bra. Nu blir det inte godis på ett bra tag och när jag väl får smaka igen kommer jag vara den lyckligaste tjejen i hela världen. Klockan 07:30 imorgon smäller det.

Av ren impuls slängde sig jag, Carro och Camilla in oss i bilen för att åka till Heidhallen. I torsdags var det nämligen match mellan BK Heid och Skövde HF i Elitserien. Matchen började med mycket känslor vilket jag älskar. Heids målvakt Liza Knutsson hade jag inte tackat nej till att ha bakom mig i försvaret. Hon har en riktigt go och hes röst som hörs i hela hallen och jag skulle bli oerhört peppad.

Efter 7 minuter in i matchen har Heid bollen och helt plötsligt hör man ett skrik. Mellan höger 2 och höger 3 faller Sofia Berndtsson, Heids nya M6, ihop. Mina händer flyger upp mot mitt ansikte och jag kände igen det där skriket. Ett skrik som kommer allra längst inifrån. Ett skrik som får en att tappa andan. Skriket som betyder korsbandskada.

Sofia Berndtsson är Frölundatjejen som efter spel i både Sävehof och Norge börjat i BK Heid inför vårsäsongen. Precis innan spelade hon i Norges bästa klubb Larvik och i en intervju anser hon att skillnaden mellan norsk och svensk handboll är att farten är högre och det blir många fler mål. Nu har hon en operation framför sig och mycket rehab precis som jag. Jag fick hålla tårarna tillbaka och jag kände hur det högg till i bröstet. Ännu en tjej som skadar sig, en för mycket.

Matchen slutade 22-26 till Skövde HF

Utan Elin Vikström hade jag aldrig tagit igenom mig den första tiden nu innan operationen. Vi bestämde att vi skulle träna på gymmet 3ggr/veckan och vissa gånger blev det till och med 4ggr/veckan. Jag pratade med lagets gymtränare Liselott om hon hade märkt det senast året ifall om gymmet verkligen hade gett något. Hon övertygade mig om att det definitivt hade gjort det men jag kunde inte riktigt hålla med förrän jag hittade ett papper. Ett gammalt och skrynkligt papper med alla fysresultaten från Riksläger 1, år 2007. Jag var faktiskt lite nerövs innan jag skulle läsa det för jag kom inte alls ihåg hur stark jag var då. Först och främst hade jag fått en liten kommentar från instruktören på rikslägret där det stod: Bra vilja och attityd, men jobba med fysen!!!! Sen efter att ha läst igenom fysresultaten förstod jag verkligen varför han hade gjort många utropstecken.

Ett av testen var att man skulle maxa och visa hur många dips man kunde göra. Gissa hur många jag gjorde? Jo, jag gjorde 4st som mest!! Då förstår ni verkligen att jag bara bestod av endast skinn och ben. Gymmet ger en mer än vad man tror och det är en riktigt viktig bit i handbollen. Som Rydegård och Bliznac sa till mig på handbollsgymnasiet förra året: Du måste ligga på gym 3-4gg/veckan i minst ett år för att bygga upp din kropp och var inte orolig, handbollen kommer alltid ikapp.

(Elin skrev en text om mig och du vet att jag älskar dig så jäkla mycket!)

Nu när det börjar närma sig hörde jag av mig till Antonia där jag bland annat frågade om hon hade en fruktansvärd smärta i knäet, om hon var nervös och ifall hon spydde så fort hon vaknade efter operationen. Jag fick en hel berättelse om hur hennes operationer gick till, (tack för att du lägger ner så mycket tid). Jag plockade ur delar ur berättelsen och hon gick igenom en tuff period. Men den som är stark klarar allt. 

Igår var det dags att hoppa på pendeln för andra gången mot SportRehab i Göteborg. Pendeln stoppar var femte minut så det är alltid lika segt att åka med den. Väl nere i Göteborg var det isande kallt och jag vandrade mot min nya sjukgymnast. Det var upp till bevis att se ifall om hon var duktig. Jag började med att värma upp på cykel i 10 minuter och hon sa att det var länge sen hon hade en patient med så pass bra benmuskulatur som mig. Hon berättade att de flesta brukar tappa muskler medans man har en skada men hon såg att jag verkligen har jobbat skitbra med musklerna kring knäet och låret. Senare låg jag på matta och gjorde olika lyft med benet och knäet, annorlunda med igår var att hon spände på en vikt på 2 kg runt varje fotled. Då fick jag kämpa! 

När jag var på väg ut från rehabcentrumet kom Lotte efter mig och gav mig en välbehövlig kram, en klapp på kinden och hon sa: Du kommer klara det här.

80 dagars rehab börjar närma sitt slut. Hittills har jag gått igenom 73 dagar varav 40 dagar har jag krigat på gymmet eller i idrottshallen. Första veckan som skadad såg jag inte framåt, allt var grått och suddigt. Jag minns en dag när jag gick hem från skolan hoppandes på kryckor, jag drog upp luvan och tårarna sprutade ut. Jag ville slänga kryckorna åt sidan, springa allt vad jag kunde och göra en perfekt steg-i-sättning. Jag ville låtsas ha en handboll i min hand och skjuta ett hoppskott. Jag ville hoppa i sidled utan smärta och jag ville springa förbi alla personer jag mötte och bara le det största jag kunde. Jag ville bara visa alla att jag var lycklig för att jag kunde springa. Men det gick inte.

73 dagar senare är jag nöjd. Jag är jävligt nöjd över mig själv. Jag har genomfört 40 rehabpass med både glädje och sorg och jag är väl förberedd inför en operation. Detta är bara början på en lång resa och halva tiden är inte ens inne. Jag vet att mitt humör kommer att gå upp-och-ner, ibland kommer jag att känna mig värdelös men i slutändan kommer jag alltid vara nöjd med mig själv. Jag vet att min vilja aldrig sviker. Många frågar när jag ska komma tillbaka och svaret på den frågan är: När mitt knä är helt och redo för att döda ute på planen igen.

De gråa och suddiga börjat sakta försvinna. 1/4 är avklarat. Den första delen är rehaben, den andra operationen, den tredje är rehaben efter operationen och den sista delen är när jag har genomfört min första handbollsträning utan smärta.

Damjuniorserien Elit i Göteborg har mycket högre standard än division 3 serien i Göteborg. Detta kan jag konstatera genom att vi har förlorat 7 av 7 matcher hittills i juniorserien och i damlagsserien förlorat 1 av 12 matcher. Vi möter oftast äldre spelare i damlagsserien och dom kör tjejerna över medans när vi möter jämnåriga tjejer åker vi på stryk. Jag undrar hur det kommer att se ut i division 2 nästa år om vi går upp. Det känns som att det är en ganska stor skillnad på division 3 och 2, lite seriösare och mer planerade träningar. Men vi ska dit!

Det var nämligen så att innan jag fick min korsbandskada trodde läkarna att det var mina ledband som spökade, så jag körde 6 veckor rehab. Efter 6 veckor skulle jag spela match och det var då det ofattbara hände, mitt korsband gick av. Efter att ha rotat igenom lite word-dokumet hittade jag en text som jag skrev dagen efter skadetillfället:


Idag var jag tillbaka. Tillbaka på det stället jag älskar mest. Gnisslande skor, svettiga tröjor och en massa härliga skrik. Jag var tillbaka på handbollsplanen igen och några applåder fick jag allt när jag entrade planen i min första match på säsongen. Knäet svek mig inte någongång, varken i steget, skottet eller i försvaret. Det var längesen jag var så glad och lycklig. En sport tänker ni? Kan det betyda så mycket? För mig betyder det allt och jag älskar handboll. Jag har inte hårdast skott eller är snabbast på planen, men jag gör det bästa jag kan och jag vet att min vilja aldrig sviker mig.

Första halvlek gick bra men in på andra halvleken hände det, knäet vek sig och jag föll ihop. Känslan var obeskrivlig, på ett avskyvärt sätt. Jag slog händerna i golvet och tårarna tog aldrig slut, det fanns inget stopp. Ledarna samlades runt mig och jag tänkte att jag skulle göra vad som helst för att få resa mig upp och säga att det var ett skämt. Men när jag förstod att jag inte kunde resa mig upp skrek jag ut min ilska i hela hallen. Jag låg på stället jag älskar mest och jag kunde inte göra någonting. Inte ett jävla skit. 

Jimmi och hans mamma Monica har tagit hand om mig hela dagen idag. Jag har precis kommit hem från akuten där vi tillbringade 6 timmar i väntrummet. Ni är mina alldeles egna superhjältar och jag älskar er.

För ca 2 träningar sen låg jag på hallgolvet kämpandes med pilatesbollen och efter varje övning liknade mitt ansikte ett rött stoppljus. Det var då min tränare vände sig mot mig och frågade om jag kunde stå som 2:a i försvaret. Jag både älskade och hatade frågan eftersom jag skulle göra precis vad som helst för att få ställa mig där. Svaret blev ett nej och jag stod emot. Jag vågade inte riskera något inför operationen. Efter den frågan tror jag aldrig att jag har tagit i så mycket under bålövningarna. Idag blir det mera övningar och jag hoppas att vi värmer upp armarna med stillastående passningar idag. Det där 5 minuterna med passningar är guld värda.

När jag var på lasarettet i förrgår sa de att efter operationen kunde man återgå till en gammal sjukgymnast om man hade en sådan. Jag pratade direkt med Lotte på SportRehab i Göteborg om att läkaren hade sagt så och hon påpekade: Du menar väl inte att jag är gammal? Bra första intryck...nej, haha! Lotte blir perfekt för mig.