Det börjar enda uppifrån rumpmuskeln, ner till baksida lår och fram till knäet. Alla dessa muskler måste vara tillräckligt starka för att man ska få spela sin sport igen. Det handlar inte bara om att stabilisera knäet utan det finns många andra muskler som är involverade. Jag har fått 3 st övningar av min sjukgymnast som koncentrerar sig på rumpan. Övningarna kan ses som mesiga men egentligen är det helt tvärtom.

Jag vill påminna er om att detta är övningar som jag har gjort ca 2-3 månader efter operationen. Innan kunde man göra lite tyngre och komplicerade övningar men jag tänkte att jag kunde tipsa lite ändå för er som nyss opererat er. Det finns säkert flera stycken olika övningar men detta är mina förslag och jag har förklarat så gott jag kan.

Lotte, min sjukgymnast: Varför sitter du där och ler?
Jag: Det känns bara så konstigt och jag är otroligt lycklig.


Jag kommer att somna gott inatt.

Jag kikade in på Eslövs IKs hemsida och läste Clas-Görans sista pressinfo som sportchef i Eslövs IK och det publiceras nedanför. Om jag skulle kunna välja ska Eslöv och Lugi stå som motståndare den 8 maj i Malmö Arena.

Tidigare idag läste jag igenom en massa äldre mail i min inkorg. Som vanligt hittade jag en massa frågor som jag har ställt korsbandskadade och tänkte att jag kunde ta upp en som Caroline Andersson svarade på. Längst ner ger hon även några grymma tips! HÄR och HÄR har vi tidigare träffat på Caroline Andersson i min blogg.

Sara Bergh om att inte vara det man identifierar sig med mest

Jag vet inte vart det plötsliga infallet kom ifrån, men idag, klockan 17.55, kände jag mig för första gången på riiiiiiiktigt länge som en handbollsspelare. Jag var på väg till bilen, gjorde inget särskilt. Bara var liksom. Jag fattar inte vart detta infall kom ifrån?! Men tryggt var det, jag kände igen mig själv, och ja, lycklig var jag. Och ja vet, jag har minst 5 månader kvar tills jag är på planen igen, men vet ni det ger jag blanka fan i! Haha! Jag är äntligen i vad jag kallar nedförsbacken.

Ta inte nu detta som att jag ropar hej innan det finns något att hälsa på, det kommer jag aldrig att göra igen. Jag vet exakt hur jag ska behandla mitt korsband när jag kommer tillbaka, som ett barn ungefär... Innan varje match ska båda knäna få pussar och massa kärlek, efter matchen ska jag pyssla om dem med kramar, när dem säger att dem är trötta ska de få vila och jag ska peppa dem att
vara så bra som de bara kan!

När mitt korsband gick av, försvann en bit av den jag är. Nu låter det som att hela min identitet satt i korsbandet, och det är heller inte sant. Däremot i samband som det gick av försvann min titel som "handbollsspelaren" sara bergh. Efter skadan om någon frågat mig vad jag gör på fritiden brukar jag säga att jag TRÄNAR handboll, för jag spelar faktiskt inte... Det har känts tomt och vilset, att inte vara det jag identifierar mig med mest.

Ibland undrar folk var jag får viljan ifrån, och jag inser mer och mer att i mitt fall handlar det kanske inte så mkt om vilja, utan snarare hitta tillbaka till den "handbollsspelaren" jag faktiskt är... Det hade vart så lätt att ge upp, men det hade också varit fel. Jag är som sagt inte färdig med att vara handbollspelare än... 

Egentligen så behöver jag inte skriva något för bilderna talar för sig själva. Men som sagt, mina ben är pinnsmala och som ni ser på den nedersta bilden är det svullet. Det är mest svullet kring sidorna och jag är riktigt glad för att svullnaden har släppt mera ovanför knäet. Förrut var det som en stor köttklump som hängde där, hehe. Min uppgift denna veckan är att vänja leden vid hårdare träning. Man kan säga att min svullnad är som ett litet projekt. För två veckor sen testade jag att gå med kryckor och köra jättelite övningar med få repetioner. Därefter har vi ökat på och denna veckan ligger kryckan i garderoben och repetionerna har ökat. Jag ser framemot kvällens rehabträning för benen kommer att skaka av trötthet.

I förrgår provjobbade jag på mitt blivande sommarjobb på Kvarnbackens rehabcentrum och det gick galant. Och vet ni vad som händer idag? JAG SKA PÅ HELKROPPSMASSAGE med Jimmi. Fast min hamstring får vila från det men mina knutar i ryggen ska inte få vara i fred längre!

Visste du att det är högre skaderisk på gummi/plastgolv än trägolv? Visste du att de flesta skador sker i åldersspannet 14-19år? Visste du att en korsbandskada leder till artros?

Det finns så många olika teorier om varför en skada sker. De flesta korsbandsskador inträffar oftast utan kontakt med annan spelare, genom en riktningsförändring eller att man landar fel efter ett upphopp. Efter att ha kommit i kontakt med basketspelaren Emma Unger berättar hon sin historia om hennes knä. Hon fick uppleva både smällen och upphoppet innan hon förstod att korsbandet var av.

Sara Bergh, min älskade gästbloggare finns hos mig jämt fast hon sitter i samma situation, korsbandsopererad och får inte spela handboll. Hon utvecklar mig som människa och på det senaste har jag känt mig lite vilsen. Till exempel: Varför gör jag det här? Vems skull är det för? Hon fick mig att tänka om genom detta mailet här nedanför.

Jag har ofta tänkt, saknas jag i laget? Kommer jag vara på topp när jag kommer tillbaka? När kommer jag att få springa igen? NÄR..NÄR och NÄR! Jag fick en tankeställare igår efter detta mailet. Alla korsbandsskadade och knäskadade därute, glöm aldrig att allt ni gör med era knän är för er egna skull. Vi kämpar så hårt för att vi förtjänar att få komma ut på handbollsplanen igen och inte för någon annan. Tack Sara Bergh.

Av ren nyfikenhet satte jag ihop lite frågor till korsbandsopererade Elsa Pettersson,18 som för tillfället spelar i elitserieklubben IVH Västerås. Jag blir sjukt inspirerad av tjejer i ungefär samma ålder som har tagit steget upp i elitserien. Ikväll spelar de kvalmatch klockan 19:00 mot Örebro SK för att kämpa om en plats för att få vara kvar, önska henne lycka till? Jag läste lite om Örebro SK på damhandbolls hemsida och de har gjort en sjuk resa. I fjol låg det i division 2 och gick upp i Norrettan. För ca en månad sen kom de på trejde plats i sluttabellen och fixade en kvalplats till elitserien. Som det stod på hemsidan: "Skall IVH:s rutin avgöra - eller ... hemmaplan för ÖSK?"

Vår tränare Torbjörn "Lurken" Johansson ger sin syn på säsongen och framtiden

Källa.

Artikel 1
Artikel 2

Om 6 minuter var det 8 månader sen jag skadade mig för första gången. Om 6 minuter och tre dagar var det 6 månader sen jag skadade mig för andra gången. När jag tänker efter har tiden gått fort...men ändå inte. Jag vill veta hur det känns att fånga en boll i hög fart igen och jag vill att min ben ska brinna efter ett hårt gympass igen. För 8 månader sen visste jag precis hur den känslan kändes. Det var tidigt på morgonen under Havets cup förra året i augusti. Vi skulle möta OV Helsingborg som vi tidigare mött under JSM 09/10. Det var nog en av de roligaste matcherna jag spelat trots förlust och nu var det dags att möta dom igen. Fast denna gången brast mitt knä och jag kommer aldrig glömma vad jag tänkte när jag låg där på golvet, "Snälla, säg inte att det är korsbandet".

Efter ca två månaders rehab tränade jag handboll igen eftersom de trodde att det var ledbanden som spökade. På min första "comeback-träning" öppnade Lurken träningen med: "Då välkomnar vi Emma tillbaka". Alla tjejerna bara log åt mig och när jag gjorde mitt första genombrott och ett mål på det blev alla så glada, speciellt Carro. Hon uppmuntrade mig igenom hela träningen och i slutet kände jag mig som kungen på banan. Jag cyklade hem från träningen och jag kunde inte sluta le. Jag var så tacksam för att jag fick spela handboll igen.

Fast då visste jag inte att 7 dagar senare skulle det brista igen och då var det konstaterat att det var korsbandet. Jag vill bara skriva det att med engagemang, envishet och bra självförtroende från min sida kommer jag att ta mig igenom den här jävla skiten.

Förresten.. det ryktas om att Johan Pettersson blir spelande tränare i Cyrus.. hmm..

Igår spydde jag som en kalv. Jag blev smittad av lillasyster som legat i magsjuka i 2 dagar, inte alls kul. Men nu ikväll känns det som jag har frisknat till rejält eftersom:

- Igår vann Eslöv IK över Skövde HF, 24-22
- Idag vann Lugi över Sähehof, 23-21 
- Caroline Fribergs knorrar fick mig att hoppa ur soffan av förtjusning, grymt.
- Tjejerna kom tvåa i serien och vi har nu gått upp i division 2, hallelujah.
- POTATISCUP i helgen.

2 veckor sen sist och jag hade inga förhoppningar. Jag klev in på SportRehab och Lotte mötte mig och frågade direkt hur det hade gått? Varken bättre eller sämre svarade jag. När jag väl visade upp knäet var Lotte och Roland positiva. De kollade på fotot för 2 veckor sen och såg en skillnad på den övre delen av knäet. Svullnaden hade lagt sig en aningen!

Jag påpekade att jag känt en låsande känsla i knäet under de senaste 3-4 dagarna. När jag suttit still ett tag och sen ska räta ut benet har knäet låst sig lite lätt och det har känts obehagligt. Roland sa att detta var helt normalt, eftersom jag inte har stabila muskler runt knäet ännu + att massa grejer i knäet så som ledkapslarna kunde ligga och trycka på. TUR! Jag som var så rädd för att jag skulle ha ett glapp i knäet.

Jag fortsätter med bebisövningarna ännu en vecka fast denna gången längre repetioner. Efter en kort stund hos sjukgymnasten sprang jag nästan till tåget med kryckan för att hinna med snabbtåget. Jag kom hem tidigare än väntat och jag hann till gymträningen med laget. Elin och jag skrek på varandra idag och vi höjde vikten på allt. JAG ÄLSKAR SÅDANA TAGG-DAGAR.

Förresten, lite grym jag kände mig idag när Roland påpekade att jag gick skitsnyggt! ! !

29-26, resultatet som Alingsås HK vann SM-guld med år 2009.
Jag ryser när jag tittar på dessa bilder.




Alla bilderna är tagna och lånade av: Viktor Ljungström 

Skövde HF ligger närmre min hemstad men jag känner ändå att jag vill heja på Eslövs IK. Lite galen jag var i lördags när det blev förlängning, jag tror det blev så bara för att jag höll på att heja ihjäl mig. Det skulle vara grymt med två nya lag i SM-final men jag tror ändå att Sävehof och Skövde kommer att finnas på planen i Malmö Arena den 8 maj.

Vad tror ni?

Alla foton är lånade och tagna av: Viktor Ljungström

Förra månaden fick jag sommarjobb. Ja, ni läste rätt! Och vet ni vad det sjuka och roliga är? Jag har fått jobb på ett rehabcentrum för äldre. Jag vet inte om de blir peppade av att en skadad ska hjälpa dom, haha. Men som tur är att jag har nog lite mer muskler på benen när jag väl ska börja arbeta. Och vet ni vad jag gjorde förra veckan? Jag sökte in till Sjukgymnastprogrammet via Göteborgs universitet.

Fast jag har ett problem.. kommer betygen att räcka? Jag hade tänkt att vänta ett år med att söka, men eftersom det är så pass svårt att komma in på det programmet kan jag lika gärna testa. Vad tror ni? Skulle jag passa som sjukgymnast?

Studievägledaren sa att det är en sjuk konkurrens om jobben efteråt och Sara berättade att ca 80% som börjar där vill jobba med idrottsskador. Och jag är bland de 80 procenten, om jag kommer in där kommer jag springa flera hundra meter och bara skrika av glädje. Jag vill hjälpa människor och jag vet hur nere jag var när jag skadade mig. Jag träffade min sjukgymnast på lasarettet enbart 2 ggr innan operationen och sista gången frågade hon: "Hur mår du? Har det gått bra med rehaben?". Då kände jag bara att jag ville spy. I 5 månader har jag kämpat och hon frågar 1 vecka innan operationen hur jag mår!? En sån sjukgymnast ska inte jag bli. Jag vet precis hur jag ska bete mig. Nu gäller det bara att jag kommer in, annars får jag söka in till våren igen.

Direkt efter a-lagsmatchen klickade jag in mig på everysport för att titta resultatet från damlagsmatchen. Till min stora förvåning hade vi vunnit med 15-39 över Kungälv 2 som ligger 4:a i tabellen!! OCH nu blev jag riktig taggad när jag såg att Banér som ligger tvåa förlorade sin sista match och på grund av det har vi istället chans på andra platsen! Det hela avgörs på onsdag klockan 19:30 i Nolhagahallen när Warta kommer på besök. Sen så är jag riktigt glad för Elin Vikström som har kommit upp i 101 mål den här säsongen och det lär bli fler på onsdag. Du är grym tjejen! Vår tränare Lurken kommenterade efter matchen: 

- "Jag satte mig ner när matchen började och reste mig när den var slut. Vi gjorde mål på allt och det var aldrig något snack".

Kungälv 2 - Alingsås 15 - 39  (5 - 20)

Mål Alingsås: Isabelle Carlsson 8, Lina Svensson 7 (4), Jonna Blinzinger 6, Caroline Gedda 5, Anna Zedén 5, Daniella Hedlund 4, Elin Vikström 3, Amanda Hellström

Nu vankas det 5 dagar med handboll. Onsdag: AHK-WARTA, Torsdag: DJ-match, Fredag-Söndag: Potatiscupen!

Då ska vi se här..

Sista lovdagen för alltid idag och jag har spenderat min dag i Nolhagahallen för att se sista slutspelsmatchen mellan Alingsås HK och Guif. Innan matchen fick jag stå och sälja AHK-prylar, så som halsdukar, tröjor och mössor.  Precis innan matchstart fick jag knalla igenom korridorren förbi omklädningsrummen för att lämna alla grejor och helt plötsligt slås dörren upp. "NU TAR VI DOM JÄVLARNA, PISSA PÅ DOM, AAHHHHH (dunkdunk), DÖDA DOM!" Hela a-laget kom ut och skulle förbereda sig för inspring. Där stod jag, 170 cm lång och möttes av långa galna bestar. När det började skrika fitta på varandra visste jag inte vart jag skulle ta vägen, haha. Jag skulle bara älska om vårt damlag var likadant!!

För att ha en chans till semifinalspel var herrarna tvungna att vinna över Guif + att Skövde måste slå Drott med ett x antal bollar. Publiken i Nolhaga slocknade för ett tag när Guif tog ledning 0-5 direkt men AHK gav aldrig riktigt upp. Detta var nog den första matchen jag drogs med i den galna klacken och med Stocken framför sig blir det lätt så. In i andra halvlek blev det ett till 5-måls underläge men Alingsås kvitterade senare till 20-20. Riktigt bra jobbat av AHK att kämpa sig ikapp och efter det målet hade inte Guif en chans. Slutsiffrorna skrevs till 32-26 men det sura är att det inte blir något vidare spel. Drott vann över Skövde.

Fast efter matchen stannade publiken för att hylla både tränaren Robert Wedberg och Johan Pettersson för deras sista säsong i AHK. Riktigt tråkigt eftersom Johan är en utav mina idoler men det är bra att Marcus Enström stannar en säsong till, 13 mål blev det ikväll för H6:an.

När jag tänker tillbaka har jag inte riktigt varit mig själv under marsmånad. Jag har gått på halvfart och jag har skjutit undan mina känslor när det gäller skadan. Styrketräningen gick i botten och rehaben var ännu värre med all svullnad. Jag vill aldrig ha en sådan månad igen utan nu är det april och jag kommer att lägga det andra bakom mig.

Jag har börjat april med att ha läst en massa korsbandsbloggar och några handbollsprofilers bloggar så som Johanna Ahlm, Sabina Jacobsen och Caroline Hellström. Jag har rotat igenom alla mappar på datorn och på facebook där det finns bilder där jag spelar och jag har kollat på handbollsfilmer. Jag och Elin har använt oss av våra kalendrar och planerat gymträningen för de närmsta 3 veckorna och jag känner redan träningsvärken. Denna månaden har börjat bra och kommer att fortsätta i samma spår med eller utan svullnad. På tisdagsträningen skakade mina armar så mycket att jag knappt kunde andas efter alla armhävningarna. Min mage ville vändas ut och in efter alla sit-ups och efteråt kändes det värt allt besvär och jag kunde gå med rak rygg från träningen. Nu längtar jag redan till imorgonkväll och i övermorgon, för då ska jag träna igen. Jag kan fortfarande inte sätta finger på vad som hände i marsmånad.. jag mår ju som bäst när jag får träna och ta ut mig.

Jag längtar tills jag får höra meningen: Idag gör Emma comeback.

Sara Bergh om rädsla

Två gånger detta år när jag suttit på läktaren för att heja på mitt Skara har jag sett en knäskada skett. Och jag kan inte hjälpa det, men min omedelbara reflex blir tårar som inte går att stoppa. Åh, det är så hemskt! Jag har varit tvungen att lämna hallen en stund. Det är de enda gångerna som jag tvekar på att ta mig tillbaka, det är det enda som får mig att bli rädd.

Alla som har dragit ett korsband som jag vet, har skrikit, ett förtvivlat skrik som skär in i alla väggar. (ibland när jag går in i vår idrottshall hemma tror jag att mitt höga skrik sitter kvar i väggarna.)  Jag kan liksom inte beskriva hur det låter men lätet är verkligen speciellt och unikt för just knäskador och korsband. Jag kan heller inte beskriva smärtan, hur ont det gör. Mest i hjärtat.

För mig är det helt oförståeligt hur vissa kan göra en enkel stegisättning, och det känns helt utom denna världen att JAG skulle göra det inom en snar framtid. Att folk kan landa efter en kontring utan att hela knät viker sig och hur man kan jobba i sidled i försvar. Jag fattar verkligen inte hur man kan göra det?! Det är världens svåraste gåta…

Men varför i hela världen lägger jag ner allt detta slit och tid på att ta mig tillbaka till den platsen som jag är mest rädd för? Varför söker jag mig dit? Jag tror hos mig handlar det om kontroll. Jag tänker inte låta mitt knä stoppa mig från att komma tillbaka, utan när jag inte vill spela handboll mera ska det vara ett val av mig. Sen är jag en sån jävla tävlingsmänniska så jag tänker inte låta mitt knä vinna över mig. Jag ska styra mitt knä och inte tvärtom. Haha, nu när jag tänker efter kan man jämföra lite med människor som vill hoppa fallskärm. Det gör väl det delvis för att övervinna en rädsla. Jag drivs enormt av det. Kanske gör vi alla det?

När jag tittar på handboll som skadad kan jag känna hur det drar till i mitt knä när spelarna gör steg-i-sättningar och när jag ser människor sätta sig på huk ryser jag i hela kroppen och vill nästan fråga: Gör det inte ont?

Jag kan knappt föreställa mig att jag kommer att göra det om några månader. Innan var jag inte rädd, jag gick in i onödiga situationer och ibland blev det faktiskt mål. Jag älskade att få en knuff och ramla i golvet för att sen ge tillbaka och jag steg aldrig undan utan jag tog smällen. Kommer jag att göra det igen?

Jag vill vara samma gamla Emma när jag kommer tillbaka till planen och jag vet att det kommer att ta lång tid. Men i förrgår blev jag förvånad över mig själv. En övning i mitt rehabprogram är att stå på ett ben och blunda i en minut. När jag stod på mitt opererade ben var det nära flera gånger att jag tappade balansen, jag vinglade men jag kämpade för att komma tillbaka till en rak postion. Det var då jag förstod att jag har kommit över en rädsla utan att jag ens har tänkt på det. Jag litade på mitt knä, fast jag höll på vingla var mitt knä stabilt och jag gav inte upp. Jag blir helt galen av lycka, jag litade faktiskt på mitt knä. Jag kan bara tänka mig när jag får börja spela, jag kommer att le med hela kroppen.

Jag lever fortfarande på den dagen innan operationen. När jag gymmade i 3 1/2 timme med Elin och sen gick jag ut och sprang allt vad jag kunde. Det var en av det bästa dagarna i mitt liv.

De senaste sjukgymnastbesöket klassades jag lite som ett specialfall. Min sjukgymnasts chef Roland fick kolla på mitt knä eftersom Lotte var orolig över svullnaden. Han hade ca 35-40 års erfarenhet av knän så det kändes riktigt bra att han skulle få kolla på det. Det första han säger är att mitt ben har blivit smalt och skrattar lite lätt, ni ska bara veta.. jag har tappat 5 cm runt mitt lår! Jag fick visa upp vad jag kunde och jag kunde sträcka helt som ouppvärmd och böjningen var det lite kvar på. Han är en av de positivaste jag pratat med sen operationen. Han sa att det såg riktigt bra ut och att jag inte alls ska vara orolig över svullnaden.

Både Lotte och Roland ville se hur jag gick och jag fick gå i en lång gång medans båda tittade på mig. När jag vände mig om påpekade de att jag gick felfritt och jag kände hur jag log på riktigt. I två veckor har hört att jag kommit till mn första tröskel i rehaben och det verkar vara den största tröskel som finns! I ungefär en månad har jag tampas med svullnaden och denna gången tog Lotte kort på båda knäna så att vi kan jämföra om 2 veckor.

Nu ska jag köra rehab 1 gång om dagen och får max träna i 20 minuter, kryckan har jag i min ena hand för att minska svullnaden och det är bara att fortsätta le. Jag har inga förhoppnigar på nästa besök hos sjukgymnasten men en sak som fick mig att tappa andan ett tag var när Roland sa: Du får ju sikta in dig på att du inte kommer spela handboll de närmsta året, du kan ju vara tillbaka om 7 månader men du får sikta in dig på nästa år.

Min hjärna reagerade inte särskilt mycket utan det var väl bara att ta emot det medans mitt hjärta skrek: NEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEJ, jag vill dö. Jag får förvänta mig det värsta, hoppas på det bästa och ta det som det kommer.