Jag har ont i magen. Inte för att jag åt typ 100st pringles-chips nyss, utan att jag inte får göra mål. Eller komma i mål. Denna veckan jobbar jag 6 dagar och de flesta är kvällspass. Så jag missar alla träningar. Och matchen på lördag. Men vad gör det? Jag kan ändå inte spela.

MEN DET ÄR FEL. För jag kan vara med och passa på träningarna, skjuta på mål och till och med springa allt vad jag kan. Jag är en hejare på bänken också!! Det är fan inte lungt med mig. Egentligen vet jag inte vad jag vill få ut av detta inlägget. Men jag är trött på att inte vara tillräcklig. Någon gång vill jag vara tjejen som klarar av något direkt eller glider lite extra på en räkmacka. Jag fick höra en del kommentarer i början av min skada, att jag är en person som kommer att klara detta jättebra! Att jag har viljan och att inget kan stoppa mig. Men ni ser mig bara när jag kämpar på mina rehabpass. Ni vet inget annat. Jag är också människa. Innan förra träningen fick jag reda på att min baksida inte höll måttet. Så där låg jag med en pilatesboll och körde slut på min baksida. Då kommer en i laget fram och säger: Haha, vilken rolig övning! Det ser kul ut!

Men jag ville bara börja gråta. Jag ville säga att jag kunde göra vad som helst för att byta plats med henne. Så kunde hon få göra min "roliga övning". Jag ville ta en handboll och skjuta sönder en stolpe. Och jag vet att hon inte vet och att hon inte kan sätta in sig i situationen, men ibland fattar jag bara inte. Hon vet nog inte ens att jag är korsbandsskadad och en i laget visste inte ens att jag hade opererat mig. Och det enda jag gör är att T-R-Ä-N-A. Jag har inget liv. Jag försöker få tillbaka mitt liv jag hade. Ett liv med handboll. Men nu är det snart ett år sedan jag spelade min senaste handbollsmatch. Då jag tog emot en boll och backade bakåt. Sen låg jag bara där, med mitt trasiga knä. Och jag bryr mig inte om jag suger min första match. Om jag knappt inte kan ta emot en boll. För jag vill bara springa där. Med alla andra. Bara genomföra en uppvärmning. Ni kommer att förstå den dagen ni ser mig spela. Jag kommer inte att kunna dölja något.

För NU står gymmet på tur. Och ikväll ska jag springa med Elin. Och jag vill slå min tid. För det har inte stoppat mig ännu. Och mitt nya mål är: Trötta ut baksidan varje gång. Krama ut varenda liten droppe svett och köra lite extra.

(Detta är ett typiskt inlägg som brukar hamna i utkast).

Jag är helt död. 90 minuter rehab. Och jag höll på att börja gråta på gymmet för att det var så jobbigt, (som ni märker gråter jag för allt. Både när jag är glad och förbannad). Idag fick jag världens bästa mail. Och det är sjukt att sådana här människor finns. Som sprider energi runt omkring sig. En sak som är så jävla bra med mig iallafall är att jag sprang 5 km på 20 minuter och 21 sekunder idag. Känn på den...(mitt förbannade knä).
______

Hej!

Jag kände bara att jag ville skriva ett litet mail till dig efter att jag hade läst inlägget om testresultatet. Först och främst - STORT GRATTIS TILL RESULTATET PÅ FRAMSIDAN! HEJA!! Men vad tusan är grejen med den här jäkla baksidan! Den höll på att förstöra för mig också! En jäkla seg bråkstake är var den är!

Jag kommer att tänka på Coldplays låt "Fix you" och första raden i versen "When you try it your best but you don't succeed"... Fan Emma. Jag vet att det är totalt meningslöst att skriva "kom igen" och "kämpa på" här. Du gör helt rätt i att vara förbannad i ett par dagar. Och slå sönder en vägg eller två! Och gråt (vore intressant att se min statistik kring antalet gråttimmar det senaste året)! Men jag vet också Emma, att du är inte tjejen som ger upp! För då hade du aldrig varit här idag. Du har stött på både en och två motgångar i den här lilla korsbandsbubblan vi lever i. Men du tar dig igenom det för att få göra det du älskar igen. För att bli hel. För jag vet att handbollen betyder lika mycket för dig som fotbollen gör för mig och vi är inte lyckliga utan våra idrotter... Och vad gör man inte för lycka... Man ligger där på botten i ett mörkt kallt hål medan knät gör ont och lagkamraterna springer runt och gör det bästa man vet... Det vore så enkelt att bara ligga kvar och tyna bort. Men på något mirakulöst sätt lyckas man resa sig, ta sig i kragen och ta sig till nästa steg. Och jag vet och du vet att snart tar du det sista steget... Starkare och bättre än någonsin! Snart spelar du handboll på riktigt igen. What doesn't kill you makes you stronger! Eller hur?

Jag vet att vi inte känner varandra och att jag lika gärna kan vara helt ute och cykla när jag tror att jag vet hur du mår eller känner men du träffar så rätt när du skriver på din blogg ibland. Det går liksom rakt in i hjärtat och det känns som det lika gärna kunnat varit jag som skrivit. Jag tror man kommer långt när man har två så stora gemensamma intressen - idrott och korsband.

Och jag vill också bara säga att jag är så glad för att jag hittade dig och din blogg för att du har hjälpt mig mer än du anar! Bara att logga in på Funbeat och läsa din träningsdagbok har sporrat mig till att göra extra träningspass för att inte tala om alla små råd och tips du har gett och all inspiration! Och det här gäller ju inte bara mig, jag är övertygad om att du har hjälpt flera tjejer där ute som är alldeles ensamma i sin korsbandsbubbla. Du är en förebild!

Jag hoppas innerligt att du blir frisk i ditt knä, kommer tillbaka bättre än någonsin, får spela handboll i elitserien, kommer in på sjukgymnastprogrammet och blir världens bästa sjukgymnast! För det är du värd! Du är jävligt värd det! Glöm inte det!

Varma kramar
Emelie

http://whirl.se/korsband

Jag jobbar ju som sagt som vårdbiträde på ett rehabcentrum för äldre. Dom kommer till oss efter operationer och är där för att rehabilitera sig. En av vårdtagarna 70+ är hur go som helst och den viljan jag ser när gången förbättras är otrolig. Och sen en dag frågade jag vad som hade hänt, och vet ni vad det var? En korsbandsskada. Hamstring, baksida lår togs bort och nu lär han sig att gå. 70+ och en vilja av stål. Och det var hans mål. Att leva ett vardagligt liv. Vi (personalen) är där för att peppa och försöka få dom att inse hur viktig träning är. Men det är svårt ibland. Och jag förstår dom, 90-strecket börjar närma sig och då är inte en lårbensfraktur rolig. Vi har en vårdtagare på boendet som gormar sig varje dag vad jag än säger. Men ikväll på jobbet ska jag banne mig lyckas!

Imorgon är det styrktetestet. Jag och mitt knä!

Jag: Helvete...jag har ångest inför träningen (skulle tränat för 3 timmar sen). Ska jag skita i det idag?
Bella: Men du gör ju som du vill.
Jag: Mhhmmm..
......
Jag: Men det är ju nu du ska peppa mig?
Bella: AHH, men KÖR DÅ FÖRFAN. UT OCH SPRING MED DIG!!!

Och det gjorde jag.

Jag har ju som sagt ett mål. 5 km på 19 min. Och jag var så tung idag, benen var efter och jag var pissed off. Eftersom det hade jag varit hela dagen, och det kändes som att inget kunde ändra på det. Jag tog med mig mp3:n ut och när den första låten spelades ändrades allt. Det gick bra. Och när jag hade ca 1,5km kvar såg jag på tidtagaruret att jag hade en mycket god marginal. Så jag började springa som en idiot, ruschade de sista 100 meterna, och tiden stannade på 20 min och 42 sek! HAHAHAHA, för helvete. 2 minuter bättre än förra gången. Men jag tror inte att jag slår det med 2 minuter nästa gång, men man kan alltid hoppas. Sjuka människa... puss på mitt knä. För det gör inte något ont!

Fan vad löpningen gjorde min dag. Jag åkte till och med till gymmet sen. Och imorses var jag på spinning och sen körde jag knärehab i hela 90 minuter! Jag vet... jag divar mig. Jag är lite ego och självisk. Men det är precis i de här stunderna som jag har rätt att vara det.

Sen att jag skrev om att jag inte kommer att klara min utmaning var nog lite fel! Jag tränade i söndags också, så idag är jag inne på 6:e dagen. Jag skulle vila imorgon men för att fullfölja min utmaning kanske man ska ta en tur ut i löpspåret? Vad säger ni? Veckans träning har hittills sett ut så HÄR. Bläddra ner lite i kalendern så kommer man till rätt vecka.

Sen måste jag dela med mig av denna bloggen. Den har inget med knän eller sport att göra. Utan bara kärlek. Och av detta inlägget fick jag gåshud från början till slut. Och mina tårar slutar inte.. So fucking beautiful (som det stod i en av kommentarerna).

24 prenumeranter idag också. Lite grymma ni är! Vill du också följa min blogg? Gå in HÄR.

Jaha, då var seriepremiären avklarad. 35-14 i AHK:s favör! Slakt helt klart. Förra säsongen satt jag mest på läktaren och kollade på matcherna men nu när jag börjar närma mig spel håller jag mig på bänken. Uppvärmningen började som den skulle med musik av världsklass. Alla i laget har önskat en låt, (låtnumret=tröjnumret), så min spelas på nummer 21. Highway man, Hoffmaestro! Efter alla år med dansbands låtar har vi inte mycket att komma med hos vår tränare. Så han blev extra glad när han fick önska en låt, precis innan andra halvlek kördes den igång, lyssna HÄR. Det är ännu skönare när man ser Carro och c:o digga igång på planen. Matchen var tillbaka lutad för min del medan Vikström och Klara visade vart skåpet skulle stå.

Böterna blir enkla denna säsongen för alla spelare i laget. Ord som F***A och K*K verkar vara något som används dagligen. Bäst är när alla för säger sig. Jag: "BÖTER PÅ ELIN"!! Klara: "Vadå? Sa hon F***A?" Enkla pengar. Vi är frispråkiga i detta laget. Men genom böter ska vi få bort det. Försening till match blir en tjuga per 5 minutare och Lurken (vår tränare) började med att lägga in en hundring direkt. Vilken fest vi ska ha i slutet av säsongen! Men nu har säsongen bara börjat och första segern var enkel.. och självklart hoppas man på fler. Men då tror jag att vi får kämpa rejält. Men med vilja går allt?

Allting började en sommar för cirka 4 år tillbaka...Jag spelade fotboll och danstränade som vanligt varje vecka. Jag började sakta få smärtor från knät men brydde mig inte så mycket, det var säkert ingen fara tänke jag. Men efter ungefär ett halvår fick jag nog, det blir ju bara värre och värre! Vi besökte en läkare som tydligen inte trodde riktigt på det jag sa, men jag fick åka in på röntgen, där dom trots allt inte hittade något. Så jag åkte hem och fortsatte spela fotboll och dansa precis som vanligt, Men smärtan blev värre.. Efter ett halvår stod jag inte längre ut, vi besökte åter igen samma läkare.. Jag fick åka in på ultraljud för knät och där hittade dom ett litet 'jack' i ett av ledbanden, men det var ingen fara sa dom. 'Nåja, det kommer inte hända något...Läkaren sa ju att det såg bra ut' Jag lyssnade på den läkaren (som inte trodde riktigt på mig) och jag började spela som vanligt igen. På dansen blev det svårare och svårare danssteg..

Det var i September 2009 på en fotbollsmatch.
Jag sprang med bollen i hög fart, precis när jag ska skjuta ser jag målvakten precis framför mig och efter det smällde det till. Jag fick två stycken från motståndarlaget i ryggen och lyckades vrida på benet och samtidigt slå i knät. Det knakade till, 'NU ÄR DET KÖRT!' tänkte jag. Men den matchen fortsatte jag spela, trots den värsta smärtan i mitt liv, och den matchen gjorde jag mål, men jag hade ingen aning om då att det var mitt sista mål på länge. Då gick allt snabbt. Vi besökte en annan läkare som sa direkt att det var en korsbandskada och jag fick inte spela fotboll och dansa mer resten av året. Jag skulle även kanske få åka in på en operation. Då föll allt samman, 3 månader utan fotboll och dans?! Operation?! ALDRIG!

Min eftermiddag ser ut så här. 40 cm emellan.
Hoppa så många hopp i sidled på ett ben i
30 sekunder. Och jag är förbannad..
För jag klarar det knappt.
TRÄNING,TRÄNING!

Jag vet precis hur det är. När man inte vet vad man ska ta sig till. När man tvivlar på sig själv och sin rehab. Vissa dagar är nedstämda och man vill skrika det högsta man kan för att få ut sig allt.

Jag har också varit där och de dagarna kommer förmodligen att komma igen. Min senaste var förra måndagen. Och just nu vill jag glömma den snabbt. För nu har det varit bra i 7 dagar. Och därför tänkte jag ge lite tips på hur man kan göra när man mår skit. Saker som jag använde mig av direkt efter operationen och månaderna därefter.

Det är förjäkligt att tänka positivt ibland och man undrar om det någonsin kommer att gå bra. Men tro mig, det kommer att vända. Antonia sa det till mig och jag blev förbannad över att hon skrev så för det kändes som att det aldrig skulle vända för mig. Men det gjorde det. Jag fick stå ut.

När jag låg i sängen första veckan efter operationen tänkte jag mycket och kom fram till små knep som gjorde min dag lättare. Jag satte upp en lapp på min sovrumsdörr. Så varje dag när jag vaknade och skulle möta en ny dag kunde jag se hur jävla bra jag var. Jag hade till exempel skrivit: "Ge aldrig upp", "Ingen kommer att klara det lika bra som du". Man får lov att vara stolt över sig själv, för det är bara en själv som kan fixa knäet. När jag gjorde rörelseövningar hemma skrev jag även meningar på min hand. När det var som jobbigast såg jag ordet "vilja" på min hand, och då fanns det ju inget annat. Man bara fortsatte. När jag började komma ner till hallen skrev jag "v" som i vilja för att bara jag skulle fatta och ingen annan. Och jäklar vad jag älskar det ordet. Vilja. Man får energi i hela kroppen fast man är nära på att ge upp.

Och de dagarna du mår skit och inte orkar med knäet. Strunta i det då. Ta tag i det imorgon istället, och gör det bästa av situationen. De som har kommit tillbaka från korsbandsskador tror inte jag har världens super-vilja. Det handlar bara om att intala sig själv det. Jag lurar mig själv varje dag att jag är en människa som aldrig ger upp och har en vilja utav stål. Och märker ni.. det funkar!

Då kör vi lite rehab idag! För jag är skitbra och riktigt pepp. (Detta knepet funkar kanon).

Annika Wiel Fredén skrev ett inlägg om korsbandsskador idag och delade med sig av ett klipp. Jag har tittat på klippet 8 gånger och kan inte förstå hur det sker så enkelt. Det kan egentligen hända vem som helst, när som helst.

5 km löp är precis avklarat och jag smällde i mig 3 nektariner efteråt. Men eftersom jag kände att mina ben är som två betongklumpar stannar jag hemma en halvtimme innan knärehab ska köras. Det är alltid lika intressant att gå till gymmet. På måndagar är det alltid knökat eftersom alla vill förbränna allt de har lagt på sig under helgen. Så idag kör jag på en söndag. Inte en käft kommer att synas till. Elin sprang med mig idag och vi har satt upp ett mål. Det blir Göteborgs varvet nästa år. 2,1 mil, bara sådär... Men tänk att springa upp på avenyn, höra människor heja och veta att man snart är i mål. Detta är något jag måste göra. Sen att jag vill bestiga Kebnekaise är ett annat mål. Men det får vänta några år. Men mitt närmsta mål vet ni ju redan, handbollsplanen.

Jag vill få kickar. Jag älskar att få det eftersom jag mår bra av det. Jag ska.. SKA verkligen springa 5 km på 19 minuter också. Idag blev det 22,5 minuter. En bit kvar.

Vänta nu...Innan detta inlägget börjar måste jag skriva: F-A-N vad jag är bra. Jag är helt jävla fantastisk. För jag ska springa för 4:e gången denna veckan. Det kommer att bli 2,1 mil ihop! Jag är lite av en idiot ibland. Och de dagarna/veckorna måste jag ta vara på. För då kan jag köra utan stopp. Sen för att komma igång ännu mera och bli peppad så ska jag börja med utmaningar i bloggen.

Utmaning nr 1: Träna 7 dagar i streck.

Måndag: 12:00 Gym, 18:00 Knärehab (Sjukgymnast) 20:30 Handbollsträning
Tisdag: 12:00 Videospinning, 12:30 Core, 18:30 Fyspass med laget, 19:30 Styrketräning
Onsdag: 12:00 Spinning, 12:45 Knärehab
Torsdag: Knärehab
Fredag: 09:00 Spinning, 09:30 Lagets gympass
Lördag: 17:00 5km löp
Söndag: 11:00 5km löp, 12:00 Lagets gympass

Jag älskar att ni tycker att jag är en idiot. Ni ska bara se hur mallig jag är just nu, haha. Men det kommer jag inte att vara i mitten av veckan. DENNA GÅNGEN KLARAR MITT KNÄ DETTA. Spinning 3 dagar i rad? Detta bli ingen lätt match. Jag sitter redan här och tänker på nästan utmaning. Dumt av mig, eftersom jag inte klarat av den första ännu! Kom igen, jag vet att ni vill också.. så kör BARA!

Föreberedelser: MAT. SÖMN.

Jag, i stor upplaga. Haha!! Lite taggad jag är på handboll eller..

Spinning 45 min, rehab 70 min och handboll 30 min. Min onsdag i sin helhet. Träning. Och aj, vad mina ben var bort domnade under spinningen. Och det äckliga var att det var bara början. Jag satt i den sittande benpressen och det var nära att jag sänkte vikten inför den sista repetionen. Jag var nästan säker på att jag inte skulle klara det. Men jag körde ändå. 2 minuter senare hade jag klarat det på båda benen, vilket jag trodde var omöjligt. En klapp på mitt opererade knä fick det bli.

För ca 1 1/2 år sedan letade jag efter inspiration. Jag sökte på google.se efter "handboll" och "blogg". Jag hittade bland annat Johanna Ahlms och Maria Broströms blogg. På något sätt hamnade jag sen på Annika Wiel Fredéns blogg. Jag började att följa den lite lätt. Den lät ju intressant om hennes proffsliv i Danmark, hey.. det är ju en av mina drömmar! Detta var början av sommaren 2009 eller kanske tidigare? Jag kommer inte ihåg, men sen skadade jag mig. Precis som Annika hade gjort. Korsbandet. Jag läste i princip alla inlägg och detta var hennes första.

I förra veckan fick vi i laget reda på att vi skulle på en föreläsning. Och det var inte vem som helst som skulle hålla i den. Det var just Annika. Igår såg jag henne i verkligheten och om jag ska vara ärlig var hon inte den jag trodde. Jag trodde hon skulle vara kaxigare. Men det har hon rätt i att vara egentligen... EM 2006, OS 2008 och Årets spelare i Sverige 2006 är lite att skryta med. Hennes tatuering (OS-ringarna) på överarmen var respekt den med. Föreläsningen var allvarlig, rolig och taggande. Precis så som det ska vara.

Sen att jag får panik ibland över att jag redan är 19 år och inte är en av de bättre spelarna är onödigt. Annika spelade i BK Heid från början i div. 1 och trallade mest runt. Vid 24 års ålder bestämde hon sig. Hon bestämde sig att hon ville satsa, se hur långt hon kunde komma och att hon skulle lyckas. Hon bytte till Sävehof och efter varje träning stannade hon kvar i hallen för att träna på sitt upphopp från H6. Och det lönade sig. Hon var noga under föreläsningen med att det handlar om att bestämma sig. Det är lätt att göra det på en fredagskväll hemma i soffan, att på måndag och tisdag ska jag löpa ett extra pass eller köra hårdare på gymmet. Men sen så går måndag och onsdagen flyger iväg. Och inget har hänt. Sen att hon är en "killer" på planen och löper tills hon spyr (vad jag har hört) ger ju också otroligt mycket. Jag vill också vara en killer... snart.

Hon var fräck, kaxig på ett positiv sätt och vågade bjuda på sig själv. Sen att jag fick en spark i magen av henne under föreläsningen var en annan femma. Hon frågade: Någon här som är korsbandsskadad? Och hur långt är ni gågna i sådana fall? Jag räckte upp handen och sa 7 månader. Hon kontrade snabbt med att hon kom tillbaka efter 6 månader med ett stort flin. Vänta bara... :) haha!

Nu är hon 32 år. Spelare i landslaget. Hon kan kalla sig förebild.

Det var lite fräckt att träffa en landslagsspelare. Mitt opererade knä fick en fin sko.

Herrarnas VM i januari.

Seriepremiären, 15 sep. Den första matchen. I Nolhagahallen. Och jag kommer inte att vara med. Igen. Jag har redan varit med om det en gång. Förra året, då vi mötte Mölndal HF. Men värst var en månad senare, den 25 oktober. En vecka efter att jag skadade mig på "riktigt". Då mötte vi HK Varberg hemma och jag minns det så väl. Jag satt högst upp på läktaren i mitten. Jag applåderade, hejade och ville göra allt för att få igång tjejerna. Men det kändes falskt (inte mot tjejerna) utan mot mig själv. För jag var förvirrad.. jag visste inte vad som skulle hända. Oh, jävlar vad jag hoppades på att mitt knä var helt. Fast jag visste precis att det inte var det.

Frusterad. Jag är nära handboll hela tiden och just nu gör det mig vansinnig. Förutom på träningarna. För där får jag skjuta lite, klistra lite och springa lite. Idag hade vi träningsmatch mot div 1-laget KFUM Trollhättan, det blev 27-27. Amanda gjorde tre mål. Jag älskar när hon gör mål. För jag blir alltid så taggad då. Jag sa det till henne att när jag kommer ut på planen igen ska jag vråla som en dåre. Och då säger hon att det ska hon också göra, men det vågar hon bara när jag är på planen, haha. Det var en rolig match idag. För alla kämpade. Som dårar.

Jag ser det framför mig. Jag gör ett halvdant mål genom att bollen nuddar målvakten lätt och det är nästan en räddning, men ändå rullar bollen in. Jag springer hem, och inser att det är min första mål för säsongen. Jag känner redan känslan i magen. Och jag älskar att föreställa mig detta. Ett så kallat "tur-mål", men ändå kommer det att betyda mer än hela världen för mig. "OCH EMMA JOHANSSON KVITTERAR TILL 21 LIKA...!!!!". I love, love, love, love. LOVE!

Nu börjar allt om igen. Fast nu är det säsong 2010/2011.

3 inlägg ligger i utkastet. Det är där allt står. Om hur jävla förbannad jag är varje gång jag sätter ner foten på handbollsplanen och veta om att jag inte kan spela. Jag vill inte publicera de inläggen, för det känns som att det är mina aggressioner som jag behöver få ur mig och inte på någon annan. Eller jo, Sara Bergh får dras med mina dampryck varje dag. Men hon sitter i samma karusell, en karusell som bara fortsätter att snurra. Kan den inte bara sluta? Det är precis som virvelvinden. Den går bara runt, runt och runt. Men jag vill utifrån cirkeln...göra något annorlunda...som att spela handboll.

Idag är det 7 månader och 1 vecka sen operation. Mitt mål att vara spelklar har alltid varit 9 månader. Det är ju det jag hoppas på och vill. Om inte tidigare. Jag gjorde massa hoppövningar för en vecka sen och dagen efter sa det bara stopp. Jag kunde inte hoppa på mitt opereade ben utan att det skrek. Jag hade ont och det tog emot. Men som Sara sa, hoppen är det sista steget. Det svåraste. Och om man plussar ihop alla steg jag har tagit mig igenom så borde det vara lika med det sista. Det kommer att bli tufft. På fredag ska jag testa att hoppa lite igen.

Vet ni vad? Idag kunde jag knappt andas på träningen och det högg i hela min mage. Nej, jag höll inte på att dö.. utan jag skjöt, skjöt och skjöt. Det hårdaste jag kunde, flera skott på rad. Det blev räddningar av målvakt, stolpträffar, mål i stolproten och även i krysset. Stolpe in en gång också!! Klara (vår målvakt) läste sönder mig några gånger och jag kunde bara med att skratta. För jag blev trött, i slutet kände jag inte mina armar och jag höll knappt på i 10 minuter. Efteråt satte jag mig ner och svepte vattenflaskan medan de andra i laget fortsatte att springa. Kontringar, jaga varandra och hårt försvarsspel. Då kände jag för första gången att jag varit borta i ett helt år och vad mycket man har tappat. Men ni som känner mig vet att jag älskar utmaningen. Utmaningen av att komma ett steg längre.  

Nu ska jag radera alla utkast. För de var förra veckans ilska. Och det är inte det jag ska komma ihåg, utan jag ska komma ihåg allt bra. Jag pushar mig själv hela tiden...  sätter huvudet mellan benen innan varje träning för att andas och försöker få mig själv att förstå att inget kan stoppa mig. Men jag är också svag. Och denna gången hoppas jag att det svaga ska hjälpa mig. Annars kommer jag aldrig att komma upp ur denna djupa grop. Imorgon ska jag hämta mina nya handbollskor!

Sen att handbollslaget vann på fortet ikväll var ju grymt.