Jag har aldrig varit den personen som har trott på mig själv. Jag har vetat om att jag klarar av saker men aldrig riktigt allt. Det är så mycket i mitt liv som har spelat in till att jag är den jag är idag. Om lite mindre än en vecka tar jag studenten och då klassas man som vuxen. Många säger att man ska ha tagit körkort, ha ett jobb och en egen lägenhet. Men jag har inget utav det. Just nu har jag bara mig själv och det är då det är dags att tro. Tro att jag kommer att klara allt. Jag tror på mitt knä.. jag tror på min framtid och alla människor som har hjälpt mig förtjänar mer än en klapp på axeln. Imorgon är det bal och då ska mitt knä få galoppera fram i 10cm höga klackar. Mitt sjävlförtroende har blivit bättre och Jimmi har lärt mig att man ska säga vad man tycker och att det är värt att kämpa. Jag är ingen egoist eller diva för att jag säger att jag är bra.. för det är sant. OCH NI ÄR OCKSÅ BRA. Handbollsplanen nästa mål.

En veckas studentresa i Turkiet är avklarad. Jag har haft min mobil på mig hela tiden och stegräknaren har då varit uppe i 15 000 steg per dag. Och de 15 000 stegen har mitt opererade knä varit med om. Jag har dansat, hoppat och till och med sprungit. Jag vet att min sjukgymnast sa till mig att jag skulle ta det lungt med alkoholen men jag hörde ingenting om att hoppa upp i folks armar, kuta ner för trappor och dansa på bord. Jag är en människa igen och ibland låtsades jag spela handboll på dansgolvet, haha. Den 16 augusti ska jag på återbesök till min läkare och nu har jag 2 1/2 månad på mig att bli så jävla stark i mitt knä. Jag ska bli bäst, men först ska balen, cykelfesten och studenten passera, haha. Jag älskar att se och höra mig själv vara lycklig.

Den här bloggen är som en del av min rehabträning. Motivationen går upp och ner för varje dag och vissa dagar känner jag inte för något. Många av mina läsare tycker att jag är inspirerande och peppande men jag vill göra det klart för er att jag är inte stålkvinnan. Jag är svag och ledsen men jag är också jävligt stark och glad. Jag har alla sidor och jag är inte rädd för att visa upp dom för andra, mig själv eller mitt knä. Idag visade jag mitt knä att jag var stark. Jag klev upp på crosstrainern och jag körde först på nivå 1, efter ett tag ökade jag enda till nivå 7 och jag stod där uppe i 10 hela minuter. Jag var trött som ett as och jag flåsade som om jag hade sprungit en hel dag. Jag stod bredvid en tjej som kört exakt lika länge och hon log som att det inte var något jobbigt alls.

Hon påminde lite om mig för 8 månader sen. Då var inget jobbigt.. Jag kunde köra crosstrainern utan problem och jag gick på 1 1/2 timmes spinningpass. Jag blev peppad av henne men jag var också väldigt avundsjuk. Jag bestämde mig för att jag ska ha det där leendet om en månad fast jag inte kommer ha konditionen för det. För just nu är jag omotiverad och då blir det långsiktiga mål istället för kortsiktiga. För när jag inte har motivationen är jag rädd för att jag inte ska klara av snabba mål utan jag tar det lungt. För när jag väl har ett mål ska jag klara av det och ingen ska få stoppa mig. På måndag ska jag få nytt rehabschema och jag är förväntansfull.

Vi har en rehabsal på gymmet. Den har alltid varit tom när jag har varit därinne. Det hade varit grymt om det hade varit fullt med korsbandsskadade där istället! Men där sitter jag själv, på en spinningcykel och idag testade jag på att stå lite. Det blev inte en naturlig rörelse men jag är glad att jag klarade det. Jag stod upp i 10 sek, satt i 10 sek och så vidare. Jag nynnade till Hey, Soul Sister och begav mig vidare ut till gymmet. Jag skulle sätta mig i den sittande benpressen och började med 5kg på varje ben. Fast då helt plöstligt känner jag mig uttittad med den lilla vikten. Det var nära att jag ville gå in i den tomma rehabsalen igen.

Men det gjorde jag inte.. som tur var. För om några månader ska det bara smälla. Jag ska ha lårmuskler igen och jag ska löpa som en idiot. Det är bara jag som kan stoppa mig själv men idag gjorde jag inte det. Jag ville inte krypa undan och gömma mig. Jag bestämde mig för att visa upp mitt svaga ben och därmed kommer både knäet och jag bli starkare. Jag vill ju bara spela handboll igen.

Under två cuper har jag tänkt på en sak. Jag har sett knäskador ske i flera tillfällen och i de yngre åldrarna har jag sett tränarna springa ut på planen till den skadade och försökt att bära ut personen. Antingen är man inte kunnig eller så har man tappat förståndet. Först och främst måste man lugna den skadade genom att linda in knäet stenhårt och bara vara där. Egentligen tycker jag inte att man behöver säga något särskilt utan bara ta det lungt. Man ska inte börja bära upp personen snabbt bara för att matchen ska få fortsätta. För mig kändes det otroligt skönt när en av tränarna tog sina armar runt mitt huvud och sa: Allt kommer att bli bra och jag är här för dig. Man kände sig omsluten och man kunde gråta hur mycket man ville utan att någon såg det. Här nedanför är lite symptom och tips på vad man ska göra när korsbandet går av både för skadefria spelare och tränare.

Jag har varit off i nästan en vecka nu och om jag ska vara ärlig har det varit meningen. När det har gått bra för mig med rehaben så har jag vrålat i ett inlägg att allt går så bra nu och att jag är bäst. Fast denna veckan har jag väntat, jag har inte velat se att jag har fått bakslag på en dag igen utan jag har tagit en dag i taget.

Det hela började för prick en vecka sen, i måndags. Som vanligt skulle jag på ett sjukgymnastbesök i Göteborg. Lotte bad mig börja med mina tråkiga övningar som jag gjort i 3 månaders tid. Men så hände det.. i slutet av träningen bad hon mig att sätta mig i den sittande benpressen och jag strålade nog som en sol, fast ännu starkare! Jag fick köra 2x15/10 kg med båda benen och sen 2x10/5kg med ett ben i taget. OCH JAG KLARADE DET. Jag pissade rent ut sagt på mitt knä för nu var det min tur! Vi börjar bli vänner lite mer nu också.. för vi ska ju faktiskt hålla ihop hela livet.

Nu har jag kört med vikter i en vecka och det har inte svullnat upp. Snacka om att jag har lurat mitt knä...! Nu har jag haft träningsvärk i 2 dagar och jag känner att jag lever igen.