Korsbandsskada

Tiden bara flyger iväg, det känns som att jag skrev inlägget "21 dagar kvar till operationen" igår. Men nu är det bara 1,2,3....14 dagar kvar! 2 veckor som kommer att bestå av mycket träning. Egentligen passar inte en korsbandskada någon men jag har fått höra av bland annat lagpappan Anders att jag är rätt person för det här (inget illa menat) utan att jag kommer klara detta galant. Jag möter leenden lite här var och varje person säger: Operationsdags snart! Jag kan bara med att le tillbaka.

I förmiddags cyklade jag till NärRehab här i Alingsås för att få mera information inför operationen. Sjukgymnasten berättade att det kommer att skära, blöda och bland annat borras ett hål på framsidan på underbenet in i knäleden och sedan borra ett till hål från leden till lårbenet. Det är där det kommer pillra in mitt "nya" korsband som är tagit ifrån underbenet, strax innanför och nedanför knäskålen (hamstringsenan). 

Efter all information (fick knappt in hälften) berättade hon att jag måste vara borta från skolan i minst en vecka efter operationen och det trodde jag aldrig. Jag kommer inte att få gå några längre sträckor utan kommer i princip ligga i sängen hela tiden, göra övningar och allmänt tjocka mig. Jag tackar gudarna för att jag har 18st avsnitt kvar av Sex and the city. Fast någon handbollsträning måste jag kolla på... och tur att matchen mot Heidlös är den 7 februari, den vill jag inte missa!

Jag har fått kontakt med en tjej som heter Caroline Anderssn enda uppifrån Piteå. Hon spelar i Strömnäs GIF i divison 2 Norra. Hon skadade korsbandet den 21/10-08 under en träning när hon skulle göra en steg-i-sättning. Hon kände direkt att hon kom helt fel och helt plötsligt låg hon där på golvet i hallen skrikandes. Hon kände direkt att något gick av och hon fick vänta på operation i 5 månader, sjukt!

Nu 15 månader senare den 3:e januari 2010 spelade hon sin första handbollsmatch. Alla dessa månader från speluppehåll har varit otroligt tungt eftersom både handboll och fotboll har varit en självklarhet för henne och inplanerade varje dag. Men nu hade det vänt och alla dessa månaderna hade gjort sig förtjänta. Hon och hennes knä klarade sig igenom en hel handbollsmatch och en liten bonus var att hon gjorde sju mål och blev matchens lirare. I en artikel från Piteås tidning ler hon bara och säger att hon har något på gång. Inspiration, ja!

Läs artikeln HÄR om Caroline Anderssons comeback!

"Detta är tufft, ansträngade och det krävs mycket engagemang ifrån dig. Många tror att det kan komma tillbaka efter ett halvår, men så lätt är det inte. Detta tar lång tid och jag vill att du förbereder dig på det". /Lotte, SportRehab.

Idag anlände jag till Göteborg klockan 08.40 för att träffa min nya sjukgymnast på SportRehab precis bredvid centralstationen. Jag möttes av en äldre kvinna som hette Lotte, hon gav mig ett rejält handslag och leende. Jag fick börja med att berätta min historia enda från augusti till idag. Jag tyckte om henne direkt eftersom hon gjorde det klart för mig att detta är skitjobbigt och ingen lätt sak att ta sig igenom. Jag blev aldrig rädd eftersom jag vet att det är så här det ligger till. Efter att ha berättat alla tråkigheter log hon sa att vi kommer att träffas många gånger framöver och att hon kommer alltid att finnas där för mig. Det kändes så konstigt att en människa kunde säga så efter att ha bara känt henne i 15 minuter. Tänk vilka bra sjukgymnaster det finns!

Hon undersökte rörligheten i knäet och sa att baksida lår var lite stramt. Hon tyckte att min muskelstyrka var otroligt bra och att jag inte tappat särskilt mycket. Hon blev förvånad att jag inte haft någon smärta och chockad över att jag till och med sprungit. Fast nu inför operationen tyckte hon att det skulle vara säkrast med att inte springa och bara koncentera sig på knäet. Efter 50 minuter var jag klar och när jag slog på Ipoden utanför portarna kände jag mig stolt och bäst. För visst får man berömma sig själv ibland? Nu blir det gymmet på förmiddagen där jag har tänkt att köra slut på min överkropp för lite senare är det träning med laget, knä- och bålträning.

Lurken (våran tränare) sa innan matchen att han sket fullständigt i sifforna. Han ville bara att vi skulle genomföra matchen på bästa sätt och få ut så mycket som möjligt av den. En bit in i första halvlek låg vi under med 5-10 eftersom vi stod mest på hälarna i försvaret. Klara fick inte mycket hjälp bakåt men i slutet av halveken tände tjejerna till och började komma ikapp. Från 5-10 stod det 12-11 i halvlek till oss! Jag anser att Caroline Gedda tog mest ansvar och fortsatte skjuta trots några missar, cred till dig! 

Sara Hassling som ursprungligen kommer från Stenungsund HK gjorde sin första match för oss idag. Det var hennes första match på 3 år p.g.a en korsbandskada. Det var riktigt kul att se när hon gick in i närkamperna och hon gjorde det med ett leende, 2 mål stod hon för i protokollet. 

Det kändes som att KFUM Trollhättan hade 2-sekunders-anfall varje gång och om jag ska komma ihåg något ifrån de uppställda anfallen var det bortkastade bollar på läktaren. En tjej imponerade i Trollhättan, vet dock inte hennes namn men hon visade vart skåpet skulle stå ett antal tillfällen. Hennes skott var ribba in och hennes satsningar var hundraprocentiga. Trots detta vann vi med uddamålet 26-25 och detta satt perfekt nu innan fredag då serien drar igång igen efter uppehållet.

3 personer krigade om en plats på M9 i västgötalaget inför Sverigecupen den 19-21/1-07. Det var jag, Antonia Lagerin (Tibro HK) och Lisa Lannerås (HK Linne). Jag ansåg för liten och klen så jag blev uttagen som V6 inför cupen, hehe. Antonia och Lisa blev dom som skulle representera M9:or ifrån Västergötaland. Dagen innan Sverigecupen går Antonias korsband av. Hon åkte med till Katrineholm ändå och hon försökte spela den första matchen men ett knä i princip. Vilken glöd den tjejen har! Snart har det gått tre år och jag känner hur en äcklig känsla går i genom min kropp.

Nu i dagarna läste jag att Lisa Lannerås har varit på magnetröntgen och främre korsbandet är av, precis som mig och Antonia. Hon berättade för mig att hon bröt en pass i försvaret, sprang på kontring och kände att hon hade en motståndare strax bakom sig. Hon blev stressad och när hon skulle avsluta hoppade hon rakt framåt istället för uppåt. Hon krockar med målvakten, fastnar på något sätt så att knäet vrider sig och där gick korsbandet av. 

Jag har alltid velat ha Antonias hårda skott blandat med Lisas fart. Lisa kan beskrivas som Flubber, hon glider igenom försvaret och lurar en på alla möjliga sätt. När vi har mött varandra har jag fått ha full fokus på henne hela tiden. Jag tittade mer på hur hennes ben rörde sig än hur hon hotade med skottarmen. 

Lisa, du vet att vi ska tillbaka.

Om ca 3 timmar beger jag mig ner till Nolhagahallen och den ligger inom räckhåll från hemmet, 400m. Jag granskade nyss KFUM Trollhättans trupp som vi ska möta idag och det var ett äldre gäng om man jämför med oss. De flesta spelare var födda mellan år 80-87, men någon enstaka 90:a och 92:a fanns också med i truppen. De spelar i division 2 Västsvenska Norra och jag såg att de låg 2:a i tabellen, det blir nog en tuff match för tjejerna. Fast jag är med och hjälper dom lite eftersom Elin Vikström har sagt att hon spelar för mig varje match. En perfekt måndagskväll i Nolhagahallen.

Snart har 3 månaders väntetid tagit slut. Om 21 dagar ligger jag under kniven och mitt knä ska bli som nytt. En massa papper har rullat in och det är strikta regler som gäller inför operationen t.ex. att jag måste duscha med ett bakteriedödande medel kvällen och morgonen före operationen. Jag har bestämt att jag ska mäta omkretsen runt mitt knä och lår dagen innan jag opereras. Då kan jag se hur många centimeter jag har tappat m.m.

Jag känner mig inte alls nervös. Det ska bara bli skönt att få det gjort så att jag kommer till andra sidan av staketet. Nu ser jag även på pappret att man inte får raka de området som ska opereras. Jaha, då blir det långbyxor under träningarna i en månad så alla slipper spy så fort det ser mina djungel-George-ben.

Nu har inte jag rört en handboll på ca 10 dagar och det spritter i mina fingrar. De senaste två träningarna innan jul kände jag för att testa och skjuta lite hoppskott. Som tur är det inte mitt hoppben som är skadat så jag kände för att köra på och vet ni vad? Jag klarade det och vad gött det var när det klirrade till i krysset.

Efter det fick jag springa på kontring sakta och jag kände mig fri. Jag var där igen, jag fick känna klisterlukten och den träningen levde jag länge på. Leendes cyklade jag hem och jag kände nästan samma känsla som man känner när man är nykär, glad, pirrig och förvirrad. Jag älskar att när man är på handbollsplanen släpper man alla andra bekymmer. Det är bara en själv, laget och bollen.

Imorgon är det träningen igen och jag längtar bara till uppvärmningen, att få stå och passa korta och långa bollar. Jag vill vara med så mycket som möjligt nu innan operationen.

 

De senaste två månaderna har jag i princip lagt upp min egen sjukgymnastik. Jag blev tilldelad en sjukgymnast här på lasarettet i stan och jag har varit där ca 2 ggr. Men sen när jag har ringt har jag inte fått svar och ingen har ringt tillbaka. Jag bestämde mig att ta kontakt med SportRehab i Göteborg som bland annat samarbetar med IFK-kliniken. Jag fick en tid den 7 januari och Malin i mitt lag la sin sjukgymnastik där när hon var skadad och tyckte att det var toppen.

Malin berättade att i princip varje gång när man är där får man genomgå lite lättare tester, t.ex. att hoppa på ett ben i en åtta på tid. Det känns skönt att få ha lite kortare mål och inte bara tänka på det långa målet, att komma tillbaka. Jag tror det kommer att gå mycket snabbare då! För er som är lite nyfikna på hur Antonia ser ut kommer lite bilder nedanför som jag redigerade ihop. När hon spelade skjöt hon som en häst och varje gång man kom i närheten av henne fick man en smäll på käften, haha! Det är så handboll ska vara.

Innan match, under uppvärmingen slår vi på CD:n som Amanda brännt ner. Där har vi alla våra egna goa favoriter. Vissa låtar vill jag bara spy på men inget tas bort för Lurken (vår tränare) hatar dom, allt för att pika. Jag kommer ihåg under en uppvärmning när låten Cotton Eye Joe med Rednex började spela och några i motståndarlaget stannade upp. Några började skratta och kollade på oss som om vi var dumma i huvudet. Efter den dagen har det blivit vår låt och det är alltid lika kul och se reaktionerna från motståndarna. Vi blir taggade som as och självklart åker lassot upp i skyn. Lite galna vi blir när den spelas på krogen, då är det bara dans som gäller.

Igår firades nyår med lagkamraterna. Mitt knä klarade av mina skrattanfall, mina danssteg och juckandet mot ballongerna i högklackat. Jag har inte något direkt nyårslöfte men jag ska inte välja de traditonella som att äta hälsosammare. Det skulle i så fall redan spricka idag, jag har degat i sängen hela dagen förutom när jag cyklade på ettans växel (växlarna hade frusit) mot kebabpizzan. När jag cyklade i genom stan med mina mjukisbyxor och gårdagens frisyr kommer jag på hur mycket jag älskar nyårsdagen. Alla människor runt omkring en ser likadana ut, sletna och bakfulla. Lite whitetrash nästan. 

Antonia peppar mig på alla olika möjliga sätt. Igår var hon med i mobilen och fick mig att klara ännu en dag. Jag tror på mig själv.

Sandra Larsson aka Stjärnan, vår gamla tränare som vi växte upp ihop med på handbollsplanen. Det var hon som lärde mig hur man har roligt på planen. Några hemmamatcher målade vi svarta streck på kinderna för att se farliga ut och sprayade håret rött. Vi åkte på järnvägens cup där det spöregnade och planerna var totalförstörda. Ett tag såg det ut som om vi spelade fotboll istället för handboll. Sandra spelade själv i damlaget då och hon var den stora idolen som man såg upp till. Jag vill bara tacka för att du tog hand om mig/oss under våra år som C- och B-flick.

Som för några dagar sen när jag bad henne om tjänst och jag sa att hon skulle få något i gengäld. Hon svarade snabbt och bestämt: Du, Emma.. Vi är handbollare och vi tar hand om varandra. Om jag kommer och tränar med er någongång är det bara att växla upp mig gång på gång så är vi kvitt.

För 7:e året i rad träffades vi, de fyra gamla bästisarna som går helt olika gymnasielinjer på tre olika skolor nu. Vi skulle dela ut julklappar till varandra som vi alltid gör på på thai-restaurangen här i Alingsås. Till vår besvikelse hade öppettiderna ändrats så vi satte oss på den mysigaste pizzarestaurangen i stan. Det var då jag ställde frågan: Vad har vi egentligen gemensamt? Det enda svaret vi kom fram till var oss själva.

Egentligen har vi helt olika intressen och bestämde oss för att säg en egenskap alla hade. Emelie slänger ut sig direkt: Emma du är ju sportnörden, du tänker sport och utövar den. Jag blev chockad över att vara en stämplad handbollsnörd men sen när jag gick hem tänkte jag efter och kom fram till att hon har så jäkla rätt. Fast jag är skadad och inte kan utöva min sport just nu är jag så glad att jag alltid kommer vara den där lilla handbollsnörden.

Senaste matchen när a-laget spelade mot Skövde dundrade negativa kommentarer in i gästboken. Visst, jag var också sur efter matchen.. men vem är inte det när man förlorar? Onödigt att ta ut sin ilska i AHK:s gästbok iallafall.

När jag stod där på läktaren kunde jag ena sekunden höra en person hylla AHK och andra sekunden förnedra dom med ilskna kommentarer. Jag fattar inte grejen? Om man t.ex. gör ett misstag som att missa mål har man i princip hela handbollspubliken emot sig, fast om man sen gör det avgörande målet i slutsekunden är man helt plötsligt hjälte för kvällen. Alla misstag som gjordes tidigare i matchen är som bortblåsta. Hanboll är egentligen otroligt underhållande men jag har aldrig förstått mig på de usla kommentarerna. Snälla ge A-laget ett break... de rikitga fansen stannar kvar och stöttar i både med- och motgång.

Känslan att göra mål, att vara än i laget och springa tills man inte känner benen längre är vad jag saknar mest. Efter att ha sett på en handbollsfilm igår tog jag ut min aggression på en annan, vilket inte är bra. Man vill bara att alla ska förstå och jag tror ingen förstår hur mycket jag älskar handboll. Jimmi fick lugna mig och sa att jag måste sätta upp delmål. Det första är att jag ska komma så väl förberedd inför en operation.

Här kommer en film från finalen i Potatiscupen iår, jag har nummer 23 på ryggen! När jag gör första målet i filmen sträcker jag ut armarna och skriker. Jag älskar den känslan. Jag kommer ihåg målet jag gjorde vid tiden 3:01 i filmen och jag älskar sådana mål. Att komma i full fart och flyga igenom försvaret. Jag ryser och gråter och fan vad jag längtar, nu har jag något att kämpa till! Jag vill tacka min storasyster Sandra som har filmat och redigerat.

Min storasyster pluggar på högskolan och skulle hålla ett tal som skapade känslor. Valet var enkelt, när Alingsås tog SM-guld i år, en magisk dag. Här tog jag ut lite delar ifrån hennes tal. Läs och njut om den bästa dagen i Alingsås liv, hihi.

Förra veckan grät jag i princip varje dag, både av ilska och lycka. Att ett skadat knä ska kunna påverka en så pass mycket tycker jag är sjukt. Tårarna sprutar så fort jag ställer mig i duschen efter en träning och på något sätt är det som en lättnad. Men som Antonia skriver, livet är uppbyggt av tillfälligheter. Vissa klarar sig från oturen och andra inte. Men vi som drabbas och klarar att ta oss upp ifrån de tunga stunderna igen, det är vi som går stärkta ur striden!

Här kommer ett lite mer utförligare text av de Caroline har berättat för mig. Hur det går för henne, om hennes knän är hela och om hon planerar en comeback? Jag tycker det är intressant och inspirerande att läsa andra korsbandskadades historier om hur dom kämpar för att komma tillbaka.

För några dagar sen kontaktade jag elitseriespelaren Caroline Hellström som spelar i Spårvägen HF. Jag läste nämligen en artikel om hennes knäproblem och nu senast var det menisken som gick sönder. Här nedanför berättar hon om alla sina skador sen 4 år tillbaka. Det är sådana här personer som har en riktigt jävla ren vilja, fortsättning följer.