Sara Bergh om tillfälligheter

Igår var jag arg, (himla bra första intryck jag gör va?!) och då trotsade jag mitt 4 veckor nya korsband och tog en kvällspromenad. Ipoden på högsta volym och bara gå. Gå gå gå. Inte vara på väg någonstans, utan bara för att gå.

Jag har en spelningslista på ipoden som heter träning. Den lyssnar jag nästan enbart på nu, för att det enda jag gör är att träna. Låt nr 3 på denna spellista är min favoritlåt of all time. (alltså seriöst, den är bara bäst, kan inte ens byta ringsignal för att den är så bra) och den hade jag på repeat igårkväll. Alla som känner mig vet givetvis att det är the killers med ”when you were young”. Jag har nog lyssnat på den tusentals gånger och jag tröttnar aldrig, men idag var det första gången jag verkligen lyssnade på den och då slog detta mig:

Can we climb this mountain
I don't know
Higher now than ever before
I know we can make it if we take it slow
Let's take it easy
Easy now, watch it go

Så sjunger dem.  Och efter att ha lyssnat på den nästan dagligen i 4-5 år inser jag av ren tillfällighet hur ”we” representerar jag och mitt knä och ”this mountain” är all den träning jag har framför mig för att spela handboll igen. Jag vet också att jag måste låta detta ta sin tid, låta varje motgång och medgång föra med sig sitt steg framåt. Det går inte över en natt och det är ingen idé att stressa. Jag kommer komma fram snabbare om jag tar det lugnt, kan låta konstigt men så är det. Helt sjukt var det när jag insåg att just nu så är denna låten en spegelbild av mitt liv.

Jag struntar i att göra en presentation om mig själv, för det har jag gjort en gång förut (läs här). När Emma bad mig gästblogga blev jag tokglad, jag älskar verkligen hennes blogg och den har verkligen hjälpt mig att fatta det svåra beslutet att ta sig tillbaka. Genom att Emma hjälper sig själv på detta offentliga sätt kan hon hjälpa andra i samma sits och hela den grejen tycker jag bara är så fin av henne. Och nu ska jag få vara en del av detta! Vilken dröm va?! Tack Emma för att du tror så på mig, jag ska inte göra dig besviken.

 
Där ser ni, drömmar går i uppfyllelse. Nästa dröm på listan, att få spela handboll igen!

Det viktigaste är inte att aldrig falla utan att kunna resa sig efter varje fall. Detta stämmer in riktigt bra på mig och jag har alltid ansett mig själv som stark men utan Jimmi, Elin, Antonia och Sara hade jag fortfarande legat kvar.

Det är ni som har upplevt mig gråtandes, klagandes och överlycklig både via mail och på riktigt. Det bästa av allt är att ni är helt olika personer och att ni har hjälpt mig på helt olika sätt. Antonia har varit med innan operationen och hon hjälpte mig otroligt mycket med den mentala biten och att vänta. Jag väntade på att få börja träna, jag väntade på att få en kallelse till alla möjliga läkare och jag väntade i 3 månader på operationen. Jag gick upp mitt i natten och skrev och sedan på morgonen fick jag tillbaka ett svar som fick mig att tänka om helt och hållet.

För ett halv år sedan blev det jag och Elin på gymmet. Hon satte sig in i min situation och sen dess har vi i princip tränat för mycket. Jag fick en ny bästa vän som allt kändes rätt med. Vi tänkte väldigt lika och vi har satt upp många mål tillsammans. Lite biffiga vi kommer att bli och jag älskar att du tror på mig så mycket! En bit in i januari dök Sara Bergh upp och jag kände direkt att detta var en tjej att räkna med och hon hade kört rehab dubbelt så mycket som mig, så hon visste precis vad det handlade om. Det jag har gillat mest är att hon är lite smått galen och har fått mig på riktigt bra humör. Hennes gästbloggning kommer att bli grym!

Jimmi är nog den personen som jag har skämts inför att klaga och storgråta. Han har genomgått två stora operationer i knäet på grund av patellarsenan (knäskålsenan) och då har jag känt mig att dum att klaga över mitt. Men när jag väl har brustit har han ändå varit där för mig och det slutar med att jag blir alldeles lugn. När jag känner att jag är stressad eller orolig över något finns det ett sätt att lösa det på, att åka hem till Jimmi och jag glömmer allt annat. Mitt mål är fortfarande att göra det jag skrev i detta inlägget och denna gången ska jag inte skada mig.

Kommer ni ihåg inlägget när jag tipsade om en träningsdagbok? Tack vare dubbelkorsbandskadade Åsas blogg blev jag tipsad om den HÄR sidan där man kan registrera all sin träning. Det är nog den bästa sidan på länge som jag har blivit medlem på. Man slipper sitta med en penna och skriva ner allt och detta är den perfekta träningsdagboken på internet.

Man får ut en hel del statistik över hur man tränar och det finns massa tips på olika träningsprogram. Sen den 26:e januari, dagen efter operationen har jag lagt ner 5103 minuter (3dagar, 14 timmar och 39 sekunder) på rehabiltiering och styrketräning. 86 träningspass har jag genomgått och 52% av alla dagar har jag tränat. Jag skriver även ner egna tankar och ideér på hur träningen har gått och hur jag kan förbättra den till nästa gång.

Det var på denna sidan jag hittade min utmaning. 200 sit-ups och 100 armhävningar på raken efter 7 veckor. Sit-upsen går riktigt segt medans armhävningarna rullar på. I söndags hade jag hållt på med programmet i 2 veckor och då var det dags för maxtestet. Utifrån resultatet på maxtestet får man se vilken nivå man hamnar på nästkommande vecka. Jag körde slut på mig själv och sen när jag väl skulle kolla vilket schema jag skulle följa härnäst hamnade jag på det hårdaste! Fast jag blev ännu mer förbannad när jag såg att jag hade klarat gränsen till det hårdaste med en enda sit-ups!!! Varför jag!? hahaha.

Jag är postiv till 100 armhävningar men mer skeptisk till 200 sit-ups. Jag hittade ett till förslag på ett träningschema som tyvärr inte var fastställt ännu, 25 stycken chins! Det skulle jag verkligen vilja göra.. frågan är bara när det ska komma ut. Jag får hålla ögonen öppna på denna sidan.

Vill du, precis som jag, ge dig själv en utmaning?

1. Träningsprogram - 100 armhävningar
2. Träningsprogram - 200 sit-ups

Elin, magsjuk!! Så det fick bli Jimmi som blev uppdragen ur sängen tidigt imorses. Vi cyklade till sjukhuset och vi fick stanna på vägen för att jag svettades på grund av nervositeten, haha. Väl inne hos min läkare frågade han hur det hade gått och jag svarade sådär. Jag tog av mig byxorna och i ljuset såg man klart och tydligt att jag inte hade rakat benen på 2 veckor, opps! Han bad mig lyfta båda benen när jag låg på britsen och det såg bra ut. Sedan böjde han och sträckte i benet och det gjorde inte ont men det var en obehaglig känsla.

Han berättade att det man var mest intresserad av var ifall det var svullnad i knäet för det kan tyda på inflammation. Som tur var hade jag bara svullnad runt knäet och inte i. Jag kände en oerhörd lättnad och han tyckte att jag skulle börja äta tabletter igen, diklofenak, vilket kan hjälpa lite mot svullnad.  Det kommer att gå upp och ner hela tiden och efter samtalet med sjukgymnasten idag ska jag dit om en vecka. Läkaren har gett klartecken att det inte är något fel på mitt knä och nu är det bara upp till mitt knä att få bort svullnaden. IS HELA VECKAN, KRYCKA HELA VECKAN, TRÄNA REHAB VARANNAN DAG... nu är det min tur. Fråga mig inte varför jag blir så här peppad... häromdagen ville jag bara dö för en stund i min egna svullnad. Människan är underlig. En stor del av detta peppandet kommer naturligtvis ifrån Sara Bergh, min mentala tränare i princip! Igår avslutade hon mailet så här:

Jag vet att jag kommer att klara detta och tiden kommer
att bestå av 10% inspiration och 90% slit.

I måndags blev det bestämt att jag ska skickas till min läkare som ska ta en ordentlig titt på knäet. Jag har inte kommit vidare med rehaben eftersom mitt knä är mycket svullet varje gång jag träffar sjukgymnasten. Vid 8 veckor bör man nämligen vara igång med ökad belastning och det kan jag inte på grund av svullnaden. Det dumma är att jag har inte ont i mitt knä och efter cirkulationsträning har jag full sträckning och kan böja 140 grader, vilket är klart godkänt.

Som min sjukgymnast sa innan operationen: -"Jag har nästan aldrig träffat en så vältränad korsbandsskadad som precis ska operera sig". Jag slet i 3 månader för att vara så tränad som möjligt inför operationen och om jag ska var ärlig har jag nog aldrig tränat så mycket i hela mitt liv. Men nu har jag försökt med allt i två veckor. Is, högläge, dingla, kryckor och inget hjälper. På måndag ska jag träffa min läkare och jag har nog aldrig varit mer nervös. Snälla, säg att det inte är något allvarligt för då vet jag inte vad jag gör. Håll tummarna för mig?

En sak som jag är tacksam för är att Elin ska hänga med mig till till sjukhuset på måndag. Hon har varit ett stöd för mig sen den dagen jag skadade mig och jag kommer aldrig att kunna åtgärda det hon har gjort för mig. Det bästa med allt är att hon har spelat för mig hela denna säsongen och jag blir glad när hon säger att hon saknar mig så sjukt mycket på planen. Jag längtar tills jag ska få hoppa i hennes famn efter en match och bara säga till henne att hon är bäst.

Det som inte dödar mig, gör mig starkare.
 

Som sämst kan vi bli 3:a i serien. Bjurslätt vann nämligen över Kungälvs HK 2 i torsdags så nu har vi dragit ifrån med 4 poäng och är ostörda. Banér ligger strax framför oss med en mer match spelad och som man ser kommer Heidlös ta hem seriesegern om inget galet händer. Förhoppningsvis går 3 lag upp i divison 2 och i värsta fall går bara ett lag upp. Jag hoppas att det blir tvåan för oss nästa säsong och då kommer förmodligen jag entra planen också. Jag sa till en av tränarna idag: Jag kommer ju ha glidit på en räkmacka denna säsongen efter att tjejerna har kämpat sig upp i tvåan. Då får jag snabbt tillbaka ett svar: Emma, du har ju legat i nästintill varje dag med träningen efter att du skadade dig så du har har verkligen inte glidit. 

Jag hoppas bara att all träning kommer att gett med sig och jag hoppas att jag är spelklar när säsongen börjar! Förresten vann tjejerna mot Kortedala idag med 11 bollar! Härlig att se!
 

Jag drömde om handboll inatt igen. Under en träning fick jag spela på kanten och jag var en aning seg i fötterna men kondisen låg på topp. Jag gjorde ett inspring från kanten in i 3:a zonen och jag fick ett inspel. Jag skjöt på mål och vår målvkat Klara Forsberg stod i mål. Hon räddade gång på gång och det var precis som om jag skjöt mot en vägg. På tredje försöket gjorde jag mål och då hör jag min tränare skrika: EMMA, DU ÄR GRYM OCH 5 MÅNADER EFTER OPERATIONEN GÖR DU DITT FÖRSTA MÅL!

Visst, det är orimligt att komma tillbaka efter 5 månader men i drömmen kändes det som att jag hade lyckats och jag kände mig bäst i hela världen. Idag har jag legat med is på knäet hela dagen. Jag får bara träna varannan dag på grund av svullnanden men nu i helgen tyckte Lotte att jag skulle ta det lugnare och bara köra rörlighetsträning som att dingla. Hoppas att det kommer att bli bättre för snart är det min tur att köra järnet!

Jag kämpar på med rehaben men det verkar inte ge något vidare resultat. Det går upp och ner för varje dag. Ena dagen klarar jag vikt andra dagen kan jag knappt sträcka ut benet. Jag måste skärpa till mig och sluta gå onödiga sträckor och kryckan får jag börja ha i ena handen igen. Jag ska sova med is varje natt och varje morgon ska jag titta mig själv i speglen och övertyga mig själv om att detta kommer att gå bra.

Det går olika lång tid för alla och just nu har det tagit stopp för mig. Jag är helt enkelt för svullen. Det dumma med mitt knä är att jag inte känner någon smärtgräns.. jag vet inte när jag har tagit i för mycket eller när jag har överbelastat det. Jag känner mig nere idag... riktigt nere. Jag har inte gråtit på över en månad men idag är en sådan dag då jag tycker allt är så jävla orättvist. Jag bli sur när jag hör att det klagas över att man har träningsvärk eller man inte orkar mer. Jag vet att jag hade sagt exakt samma sak om jag inte var skadad och jag beskyller ingen person. Jag är helt enkelt bara sur. Fast en kommentar kan jag inte släppa som en i laget kläckte ut sig under ett fyspass: Jag skulle göra vad som helst för att få köra rehab med er nu!

OCH vet ni vad jag skulle vilja göra? Jag skulle göra precis vad som helst för att få spela handboll. Jag skulle springa cooper-testet tills jag spydde ut mina egna inälvor och jag skulle göra 500 utfall för att få skjuta ett hoppskott. Jag brinner inombords och på senare tid har jag varit mer förbannad en ledsen. Fast idag ska jag gråta och det ska bli så skönt att somna med att man har släppt ut alla sina känslor. Se upp, för säsongen 10/11 är jag tillbaka och då ska jag hoppa lika högt som nedanför.

Jag vill tänka på annat än bara mitt knä ett tag och antar en ny utmaning. Efter att ha följt ett träningsprogram i 7 veckor ska jag kunna göra 100st armhävningar och 200st sit-ups på raken. Jag vet, det låter sjukt och lite galet men jag började redan igår. Jag har inte ångrat det ännu men jag kan säga att jag är nervös. Om 7 veckor får vi se.. vad tror ni? Klarar jag det?

Äntligen, äntligen har det gått framåt! Ni anar inte hur nervös jag har varit under dagen inför kvällsbesöket hos sjukgymnasten. Fast det behövde jag inte alls vara! Svullnaden hade gått ner en del, jag kan i princip sträcka ut hela knäleden och på en vecka har jag kunnat böja knäet ytterligare 15grader. Förra måndagen 120grader, denna måndagen 135 grader! Jag var som ett litet barn i rehabsalen när jag fick höra att jag skulle få två nya övningar och en skulle innehålla vikt. Jag ska sitta på en stol och spänna fast en vikt på 2-3kg runt fotleden, lyfta benet så högt jag kan och sedan gå sakta tillbaka igen. Jag klarade 3 kg och Lotte berättade att när jag klarar 4kg får jag börja gå på maskinerna. Vill ni veta en sak som är grymt bra också? Jag har fått träningsvärk! Vaderna skriker lite smått och lårsmuskeln är helt slut. JAG ÄLSKAR DETTA! Får dock se om jag skriver samma sak när försäsongen börjar, hmm.

Ett enda besök och sjukgymnasten fick mig att blir mer positiv. 1 månad och 4 dagar sen jag opererade mig och just nu kan jag inte känna mig mer taggad. Sara Bergh som gästbloggade opererades sig för ca en vecka sen och tjejen har damp precis som jag och detta älskas! I de senaste mailet visste jag inte om jag skulle skratta eller gråta:

Det finns bara ett ord för denna tjejen: taggad!