Svar: En knuff i sidled, knäet vek sig och jag föll till golvet. Jag började att skrika och storgråta med en gång. Det kändes som att något brast i knäet och att jag aldrig skulle kunna gå på det igen. Jag kunde inte lyfta på benet och när jag väl skulle försöka gå efter matchen fick jag ha stöd. Någon timme senare gick jag i snigelfart och jag kunde lyfta benet ca 5 cm från backen för att komma framåt. Om jag inte spände benet och knäet skulle de vika sig direkt. Vi var nämligen på cup och vi skulle stanna en dag/natt till, det var den värsta dagen i hela mitt liv. Man kände sig hjälplös. 

En vecka efter att jag hade kommit hem skulle jag cykla till skolan och när jag väl ställde mig upp för att trampa vek sig hela knäet. Då visste jag att någonting verkligen var sönder. Jag fick ha kryckor i skolan som stöd och ca 6 veckor var jag tillbaka på banan igen. Den första matchen vek sig knäet igen och då gick antagligen korsbandet av. Det blev en massa go haltning igen och nu 1 1/2 månad senare springer jag på det igen, fast bara i raka riktningar. Jag kan känna ibland hur det knäcker i knäet och när jag gör lätta knäböj känner jag att korsbandet är av. Vikningarna är nog det äckligaste jag varit med om. Man har ingen kontroll och om man inte hållet knäet rakt och stabilt tappar man balansen. Nu väntar jag bara på operation så är jag tillbaka nästa säsong. Det är mitt mål!

För 20 dagar sen fick jag min träningsdagbok och sen dess har jag tränat 13 dagar sammanlagt. Här nedanför kan ni alltså se hur jag har tränat de senaste 20 dagarna inklusive 7 vilodagar. Jag gjorde detta inlägget mest för att tipsa om hur jag tränar som korsbandskadad och ifall någon annan har något tips på hur man kan stärka upp ett pajjat knä.

I lördags var jag som sagt på min första match i Champions Leauge. När matchen blåstes igång kändes det nästan som att vi var på kroaternas hemmaplan. Det var vit, rött, flaggor, sånger och högre jubel ifrån deras sida. Alingsås HK hängde med i kroaternas tempo de första tio minuterna, sen gick det både upp och ner. Här får ni en kort sammanfattning:

Jag är så glad, så glad, så GLAD. 3 km sprang jag, gymmet har jag varit på och en pannbiffmacka senare stod jag helt plötsligt på planen. Bara för att mitt knä spökar kan jag ju fortfarande passa en boll. Jag bad tränarna att lägga upp ett program åt mig som jag kan göra på träningarna. Idag blev det att skjuta olika skotttekniker mot en vägg och i det sista kände jag inte min arm. Jag märkte iallafall att jag inte hållt i en handboll på ett tag och jag har nog aldrig varit så glad över ett par blåsor. Det kommer att svida gött i duschen nu!

Idag ska jag ut i mörkret och känna på joggingspåret igen. Kommer knäet att hålla? Det handlar bara om att benen ska röra sig rakt med bestämda steg. Det blir en 3 km med Ipoden på högsta volym. Jag har haft vilja i ca 2 månader nu och jag kände att den började tryta igår på spinningen. Jag hade bokat för en timme och efter första halvtimmen ville jag gå av.

Istället vände jag ner blicken i golvet och slutade titta på den ständigt glada och checka instruktören. Jag bestämde mig för att jag skulle komma först i mål och de sista 5 minuterna fick jag kväljningar. Tillsist stängdes musiken av och jag kom i underfund med att man klarar mer än vad man tror. Många människor har en riktig vinnarskalle och viljan sitter hårt innanför pannbenet, men jag måste jobba fram den. Jag tipsar om att man ska sätta upp mål och fråga sig själv varför man egentligen tränar. Mitt mål är att komma bland de främsta på coopertester fast ca 9 månaders frånvaro och sedan visa att jag verkligen vill komma tillbaka.

Det äckliga med att vara skadad är att man tror att man är frisk. Jag hoppar, böjer, trycker och springer med mitt knä som om det vore helt. Men en vridning i fel riktning skulle göra att jag fick börja om ruta ett. Läkaren frågade mig förra veckan om jag hade tänkt att lägga av med handboll, annars var inte en korsbandsoperation nödvändig. Jag blev chockad över att få frågan eftersom den har aldrig existerat i mitt huvud. Jag besvarade frågan kvickt och sa att jag ska verkligen spela handboll igen. Experterna säger att de som har skadat korsbanden borde lägga av eller byta idrott. Efter att ha hört det ser jag ännu mer framemot att se Johan Fagerlund spela, korsbandskadad i två år men snart tillbaka i elitserien igen.

I helgen var det match i Champions Leauge, Alingsås HK vs Ciudad Real. Svenska mästarna mot världens bästa klubblag. I föregående matcher har jag sett en tendens av att AHK har dragit sig tillbaka och inte gjort sitt yttersta. Men denna matchen vände det totalt och jag blev nog lite kär i Enströms spelstil på kanten. Många trodde nog att det skulle bli utklassning ikväll och det trodde även jag. Klart jag hoppades på att Alingsås skulle vinna, men det är skillnad på att hoppas och tro anser jag. Alingsås förlorade tillslut med bara 2 bollar och deras insats var helgalen och det pirrade till lite extra i magen den kvällen. 

Sen Johan Petersson kom till klubben har han blivit lite som en idol för mig. Målen knorras in från alla olika slags vinklar och jag blir lika förvånad varje gång. Jag vill också kunna trolla. För ett år sedan hade han nog inte en tanke på att spela världshandboll igen och jag undrar hur det känns. Frågan är ju bara om detta är sista säsongen för Johan i AHK-tröjan? Ett år till får du ge Alingsåspubliken!

I genomsnitt inträffar en korsbandskada per idrottslag och säsong. Korsbandsskador är sex gånger vanligare hos tjejer än hos pojkar. Två stycken  tjejer i laget har dragits med korsbandsskador och nu har det även blivit min tur. Vem blir det härnäst? Vi är bara tre av många offer för klubbarnas okunskap och lagens jakt efter poäng. Knäskador är ett allvarligt problem inom handbollen och jag önskar att Sverige var som Norge. I Norge satsar man på att förebygga skador och är världsledande inom detta område.  Jag tror det handlar om att man kommer upp i a-laget för snabbt, man matchas hårt och så säger det bara PANG, ett trasigt knä.

Idag reste jag mig ur sängen och mina vader kändes som två betongblock efter veckans 4 gympass. Jag och Elin har blivit testkaniner för ett nytt liniment och det funkade svinbra på min vader, rekommenderas! Sedan gick jag till lasarettet för att prata med en läkare och jag sattes upp för operation. Den kommer förhoppningsvis att ske innan jul och som tidigast är jag tillbaka nästa säsong. Då jävlar!
 

Det skulle inte passa mig att ha en modeblogg utan jag är mer en "vad-har-hänt-i-min-vardag-blogg" samlat med mina funderingar. Lillasyster hade bloggat om vad hon hade i sin väska HÄR och då ska jag som sporttjej också göra det! Ren ironi från min sida, haha.

När man är riktigt jävla förbannad älskar jag att gå till gymmet. På något underlig sätt bli man mycket starkare och man tar i som man aldrig gjort förr. Man ska t.ex. köra dips när man är riktigt arg på en person, ni vet när man pressar upp kroppen fritt hängande i en barr? Medan man pressar upp sig själv känns det som att man trycker ner någon annan i marken med full kraft, underbar känsla. Bättre att ta ut känslorna på gymmet en på personen själv i fråga. Just nu är jag super glad eftersom jag blev faster för andra gången idag men jag hoppas att jag är förbannad om ca en timme, för då hänger jag själv där i barren. You're going down!

Brinner du för handboll och ditt lag? Eller spelar du bara för skojs skull för att hålla konditionen uppe? Jag tror att det är skillnaden på lag i divison 2 och neråt i damhandboll. Några satsar, andra gör det inte. På vilket sätt man än gör det gäller det att göra det helhjärtat. Det är det jag tror på! Vilja, attityd och att kämpa för laget i 60 min är det viktigaste på en handbollsplan. Annars kan man lika gärna börja med pinpong.

Förra året spelade jag och laget en drömmatch. Fast en taskig uppvärmning var vi med från start och vi stod upp för varandra. Den energi som laget utstrålade var magisk och jag har aldrig sett så många glada ansikten förrut. Det var något som hände, det tände till och jag kommer aldrig glömma den känslan. Från och med att jag kommer tillbaka till planen igen ska jag och Elin påminna varandra om matchen mot Cyrus och då ska vi tända till igen, tillsammans. Jag är laddad mer än någonsin.

En positiv sak ska skrivas ner varje dag i min lilla träningsdagbok. Det handlar mycket om det mentala och jag tror jag kommer uppskatta dagen mera om jag gör detta. Den positiva saken måste inte handla om träning utan det kan vara saker som händer i vardagen. Jag sätter upp små mål för mig själv som jag kommer ta med mig till planen när jag är skadefri. Jag hade ett mål innan den senaste matchen jag spelade och det var att gå fram till Jimmi direkt efter matchen och bara visa min tacksamhet. Tyvärr uppfyllde jag inte det målet eftersom jag skadade mig.

Mina mål hittills inom handbollen:
- Att gå fram till Jimmi och visa min tacksamhet efter min första spelade match, skadefri.
- Att alltid gå fram till en spelare som har skadat sig, varken om det är i mitt egna lag eller i motståndarnas.
- Sluta att vara onödigt-negativ, man ska vända det till det motsatta och tro på laget istället.

Positiva grejer idag:
- Jag fick en kram av Sandra Preissler och Caroline Gedda.
- Jag har bokat mitt första spinningpass på väldigt, väldigt länge.

Du är som min egna lilla motor. Du får mig att starta, genomföra och avsluta. Vi peppar varandra och om en har en dålig dag gör den där klappen på axeln något otroligt mycket. Vi skriker, vi kämpar och vi gör allt för att klara det lilla extra. Vi sätter upp mål om hur vi ska må bättre och vi planerar vår tid tillsammans. Vi ses varje vecka och jag blir alltid lika glad av att träffa dig. Utan dig skulle jag inte vara positiv och ha styrka nog att klara vardagen. Denna hösten har jag lärt känna dig på riktigt och jag känner att jag kan öppna mig för dig. Jag kan gråta, skratta och vara förbannad i din närvaro, vilket jag älskar. Du tar mig för den jag är och vill alltid mitt bästa. Du vet lika mycket som mig att vi strävar efter samma mål och det är något som fört oss samman. Vi ska utvecklas, bli bättre och vara vänner för all framtid.