Förra veckan var jag själv inne i gymmet på SportRehab, ovanligtvis. Det är väl så i semestertider. Jag körde skridskohopp 2x20 och jag skrattade. Helt själv. Fast med mitt knä såklart. För jag klarade något som var så svårt för några månader sen men så jävla enkelt för ca ett år sedan. Jag kände enkelheten igen. Jag tog tag i en mjuk handboll som de hade i salen och jag testade att stega. Jag gjorde det både snabbt och sakta med bollen i min hand. Jag skjöt hårt mot bollplanket efter en steg-i-sättning och ett hoppskott. Sjukgymnasterna i kontoren bredvid måste undrat vad som pågått. Men allt handlade bara om en lycklig tjej. I 5 minuter.

Det har gått fort. Kanske inte i vissa stunder men i det stora hela har det gjort det. Igår var det 6 månader sen jag opererade mig och jag var i Lysekil. Ett vackert och underbart Lysekil där jag knappt kunde gå för ett år sedan. Mamma, syskonen och jag körde förbi Kronobergshallen i Lysekil där mitt knä brast. Men det kändes inte konstigt utan jag ville bara in och spela i hallen. Visa mig själv att jag kan springa och stega där igen. Och snart kan jag det. Kan jag, så lovar jag att du kan också.

Och idag bokade jag ett 60 minuters spinningpass. Vi kanske inte hörs på några dagar efter det.

Charlie (min sjukgymnast): 6 månaders test idag?
Jag: HA!?
Charlie: Jag ska bara läsa i dina papper lite först och se vad Lotte har skrivit.
.....
Charlie: Du har ju haft mycket problem med rehaben, så det får vänta.

Jag blev jättenervös igår. Jag skakade lite lätt. Ett test nu? Men det är till för att kolla hur man ligger till i sin rehab efter 6 månader. Och vissa kommer tillbaka efter 6 månader också. Jag har en dålig rumpmuskel tycker Charlie så jag fick göra en övning med hjälp av en pilatesboll igår och idag kan jag inte gå, haha.

Imorgon ska jag träffa han igen och då ska vi ha ett litet "möte", där vi ska se vem jag ska få som sjukgymnast härnäst (eftersom han också går på semester nu), och även lite om det kommande testet. Jag hade ont i knäet förrut idag men tog mig till löpbandet ändå. Det känns alltid bättre efter löpning konstigt nog och idag fick jag kommentaren på gymmet: "Vad lätta och fina steg du tar mot förrut". Det gjorde min dag. Jag är tjejen som tar lätta och fina steg. Det kan jag vänja mig vid hur enkelt som helst.

12 månader sen. Jag var slapp. Jag sket i sommarträningen. Jag trodde att det skulle gå bra ändå. Resultatet på coopertestet visade motsatsen. Jag skämdes en del.

11 månader sen. Jag sprang och tränade som en idiot i en månad. Jag fick tillbaka min kondition och jag började bli nöjd med mitt spel. På Havets cup var det som roligast förutom på lördags morgonen, då knäet vek sig. Jag skadade mig när det var som roligast. Man brukar ju säga att man ska gå från en fest när det är som roligast. Så kanske det var denna gången.

10 månader sen. Jag körde rehab. Jag var rädd och glad på samma gång. Jag trodde det värsta men ändå det bästa. Jag kunde väl aldrig bli korsbandsskadad?

9 månader sen. 8 veckor senare sen skadetillfället stod jag på handbollsplanen igen. Jag kände mig stark i knäet men jag var fortfarande rädd. Jag försökte köra på ordentligt på matchen och kom igång mer och mer. Men så vek sig knäet igen. Jag var på botten.

8-7 månader sen. Denna tiden var jag rädd för mig själv. Så har jag aldrig känt i hela mitt liv. Jag tränade för att slippa gråta. Jag grät ibland på gymmet för mig själv. Jag tränade med Elin nästan hela tiden. Jag började lära känna mig själv på riktigt. När jag tänker efter har jag varit fejk innan, mot mig själv alltså.

6 månader sen. Operation. Jag var stark nog för att klara det. Jag tänkte att det skulle få ta hur lång tid som helst. Men jag skulle fan tillbaka.

5-3 månader sen. Svullen. Inget mer att säga. Delen med knäet kändes svart. Och det kändes som att det aldrig skulle ta slut.

2 månader sen. Men det tog slut. Och nu började det roliga. Jag grät... och denna gången av lycka.

1 månad sen. Nu var det allvar. Jag tränar 5 dagar i veckan minst.

Nu. Nu är det bara jag som gäller. För ett år sedan sket jag i allt. Jag skulle aldrig kunna tänka den tanken igen och jag förstår inte ens hur jag kunde göra det. Jag håller hårt om mig själv, mitt knä, mitt liv och min framtid. Nu går det fort. Nu är det bara jag, JAG som klarar detta. Detta året av mitt liv har gjort mycket. Jag älskar mig själv. Och osäkerheten börjar försvinna i vardagen. Tack. Nästa gång jag spelar handboll ska jag inte gå från festen när det som roligast igen. Jag ska stanna kvar.

Ibland slår det runt i mitt huvud. Jag funderar och tänker så mycket att jag knappt vet vem jag är. Är mitt mål att spela en handbollsmatch igen? Jag opererade mig för att få spela handboll igen, men i efterhand hade jag nog gjort det ändå för att kunna utöva andra saker i vardagen med. Men då hade jag inte tränat så pass mycket som jag gör nu. Jag är ung och har flera år framför mig med handboll men ibland så känns det konstigt att jag kämpar för att få spela handboll i 60 minuter. Om exakt 1 månad och 3 dagar ska jag träffa min läkare som opererade korsbandet. Jag börjar närma mig datumet då jag skadade mig för första gången. Det är bara en månad bort. Och jag älskade den matchen, men den i bakhuvudet så behöver jag inte tänka mera. Handboll, handboll, handboll, JÄVLA handboll.. snart är du min. Redan inne på andra veckan på löpschemat!

+ Sara Bergh. Jag ska åka till Skara och träffa den personen som förstår mig mest. Ibland undrar jag om du är jag? Eller om jag är dig? Sjukt. Love.

Det skulle funnits personliga intervjuer till sjukgymnastprogrammet. Då skulle det gått bra. Det skulle märka att jag brann för det, att jag verkligen ville det här. Men fan... första antagningsbeskedet var skit. Jag vill ju verkligen detta, men fuck. Jag vill bli något som hjälper andra människor på vägen, exempel något som mentaltränare eller sjukgymnast. Det får väl bli att göra högskoleprovet. Men fan också. Sjukgymnast i mina drömmar.

Jag testade att springa lika långt som ett coopertest idag. Det var min första "långlöpning" efter operationen, så jag var lite nervös. 2,8 km senare stod tiden på 15 min och 45 sek efter en stabil och säker joggingtur.

Inte som förr, men jag är imponerad över mig själv. Det var en hyfsad tid. Imorgon blir det SportRehab hos en ny sjukgymnast vid namn Charlie eftersom Lotte har gått på semester. Då får man se vad han har att säga om att jag har börjat springa ute, hehe. Men det lär bli toppen!

Jag bara gråter idag. Ibland känns det som mitt huvud ska sprängas på grund av panik. Panik av att inte kunna göra ett genombrott. Jag skulle inte kollat på filmklippet nyss när jag spelade. Men jag vill ändå, eftersom jag känner den underbara känslan av att se mig göra ett genombrott eller skjuta i krysset. Det är ju bara en liten bit kvar... och jag vill inte ge upp. Just nu är väntan på att ta steget in på handbollsplanen olidlig. Jag hoppas att det känns bättre imorgon, då jag ska springa igen. Denna gången 2,8 km.

Jag ska jobba med mig själv. För nu är jag så nära.. och inget ska gå förhastat fast jag så gärna vill. En dag i taget, en dag i taget. Min tankegång detta året. Nu är det min vilja som får börja dra halva lasset.

24 juni: 6 minuter promenad/jogging
28 juni: 10 minuter promenad/jogging
2 juli: 10 minuter promenad/jogging
4 juli: 1,5 km jogging

Jag fattade det inte riktigt idag. Det var säkert efter 100 meter som jag förstod, att jag äntligen har fått börja springa. Det var då leendet kom fram och senaste gången jag sprang var den 24 januari. Dagen innan min operation. Då gick jag utanför min lägenhet och sprang flera hundra meter och bara grät. Men jag visste att jag skulle få göra det igen. Och idag var den dagen. Då jag sprang utomhus. 5 månader och 10 dagar senare.

Det har tagit tid. Och tiden har varit förjävlig. Men nu har jag kommit längre en halvvägs. Som sagt, snart 3/4 avklarat enligt detta inlägget.

Sara Bergh om att andas och komma igen
 
Jag behöver andas. Jag kan inte tuta och köra 10000% på en och samma gång. Jag behöver en paus och en chans att se tillbaka på vad jag har presterat och hur långt jag har i kommit, jag behöver tänka på vad det är jag gör och mest av allt varför jag gör det. Det är vad denna månaden har gått ut på för mig att ta det där djupa andetaget för att få syret att gå hela vägen in i mål.
 
Igår andades jag in så mycket luft att det ska räcka till nästa år, bokstavligen och andligt talat. Jag skrev på mitt kontrakt och har alla avsikter att fullfölja detta kontrakt som en spelande spelare, inte skadad. För andra är inte detta en stor grej, det är bara tre ihophäftade papper på vad som krävs av mig och vad jag kan kräva av klubben, men för mig är det mer. För mig är det på ett sätt allt. Allt jag kämpar för leder fram till att jag ska prestera det som står skrivet på dessa tre sidor.

Igår vad även sista besöket hos min sjukgymnast på 5 veckor, och jag har ett träningsprogram som heter duga, och det bästa är att jag vet att det kommer fungera. Jag är bergsäker på att om jag gör alla övningarna och om att jag verkligen sköter min träning kommer jag komma tillbaka till sjukgymnasten och vara starkare än någonsin. Mitt nästa besök är förövrigt 6 månader efter operationen. Ett stort steg...
 
Nu har jag fått perspektiv på saker och ting, och faktiskt ägnat mig åt andra saker än handboll (som de flesta handbollsspelare tillåts göra under sommartid). Nu är jag redo för att gå in i detta och ge mig det jag nu lovat mig själv och min klubb. Handboll.