206 - BYTE AV BLOGG

Denna bloggen har alltid varit en underflik till min förra blogg. Jag har bytt tillbaka till den och forsätter mina inlägg där istället.

Så nu heter min blogg: eimj.blogg.se
och inte: eimj.blogg.se/vilja

FÖLJ MIN NYA KORSBANDSBLOGG? KLICKA HÄR


205 - Mitt andra korsband

Inatt drömde jag att mitt andra korsband gick av och att jag genomgick en till operation. Drömmen kom antagligen från att jag pratade med Camilla länge i telefon igår. Hon hade varit på IFK-kliniken i måndags och ortopeden kunde inte riktigt säga vad det var, så hon fick genomgå en magnetröntgen igår. Får svar på måndag!

Operation eller inte? Hon frågade mig: "Tror du att jag klarar en till operation? Tror du att jag klarar 6 månader rehab igen? Jag kommer att gå sönder".

I måndags brast mitt hjärta när jag fick höra det. Men vi bestämde att vi ska ha hopp ihop och inte bryta ner oss än. För detta kanske inte alls handlar om en till operation. Det kan handla om 8 veckor rehab. Och så spelar vi vår första match ihop! Vi ska bevisa att vi klarar av det här och spelar 3:a försvar ihop som gamla goda tider.

Jävla knä.

Nu ska jag till gymmet och klockan är strax efter 06:30. Pappa frågade om jag skulle jobba och jag bara: Ehhh, neeee. Jag är bara pigg! Fast det är jag ju inte alls. Det ska bli kul att se vilken åldersgrupp som är på gymmet nu, det borde vara idioter. Och jag älskar att vara idiot.


204 - Spinning i mitt hjärta

Spinningen igår var helt fantastiskt. 120 minuter rent pepp. Jag har aldrig kört spinning med de två instruktörerna innan men de fick en att känna sig välkommen. David höll i den första timmen och det var så jävla bra musik, jag ville nästan börja gråta för att jag klarade att stå upp nästan hela tiden. För så bra är jag! Mitt i allt sattes en musikvideo igång på en stor skärm och man kunde inte hålla leendet borta. I slutet av sista timmen sattes låten "Because the night belongs to lovers" igång och det har blivit en favorit efter det. Man blev taggad!

De sista 60 minuter höll Gary i, och han känns mer vetenskaplig. Han pratade om andningen, hur passet skulle läggas upp och hur man skulle cykla på bästa sätt. När det var backe skulle man ha överkroppen nära styret och då flyttades rumpan automatiskt bakåt. Det brände som in i helvete i baksidan och det var perfekt. Jag vill knappt gå av cykeln när passet var slut för instruktörerna fick en att bara vilja mera. Jag älskar sånt!

Han gick fram när det var som jobbigast och pushade mig och Elin. Han sa: Ska inte handbollspelare vara uthålliga? Nu får ni köra hårdare de sista tio! Och det gick. Jag kände inte ens av knäet. Efteråt ursäktade han sig om han varit för på och kört för hårt. Men jag och Elin bara log, och vi sa: MERA SÅNT.

Imorgon ska jag gå upp klockan 06:00. En timme senare öppnar gymmet, och jag hoppas att det inte är så mycket folk där då för jag hade tänkt spela in ett träningspass med förslag på övningar. Men det är väl klart att jag gör det för er, bara ni lovar att testa.

Och imorgon är det handbollsträning igen och jag orkar knappt vänta. Kan den inte bara börja nu? Fick höra av en källa att jag varit grym på träning igår. Och det gjorde hela min vecka!! GRRRRRRRR på mig och alla ni som läser. Vi ska bli bäst, för vi har inget att förlora. Jag vill bli sjukgymnast, personlig tränare och handbollsproffs, hur ska det gå?


203 - Ett ständigt fusk

Igår var vi 8st på träningen och det kommer jag aldrig att förstå eller acceptera. Självklart finns det anledningar till varför det ser ut som det gör. Förra träningen knäckte Lina näsan efter en smäll (ska opereras idag) och Camilla...om jag ska vara ärlig vet jag inte var jag ska börja. Tragiskt, förjävligt eller helt sjukt osannolikt? Hon opererade menisken i våras och kom tillbaka i augusti. Nu har knäet börja ge sig till vika igen och antagligen så blir det en ny operation och 6 månader till, i från något som man älskar. Vi har match på fredag. Som det ser ut just nu har vi bara 3 st på 9M. Och det som stör mig mest är att en ska "resa" bort.

Vart tog lagmoralen och viljan vägen!?

Och jag klarar inte av människor som säger: "Men nu tar vi tag i det här och satsar för fullt! Vi ska bli bäst". Och sen händer inte ett skit. Det pågår i en vecka och försvinner som om det aldrig har sagts. Ett ständigt fusk kallar jag det. Hur kan man gå hem efter en gymträning och inte gjort alla övningar? Den frågan kommer jag aldrig kunna ge svar på. För jag kommer aldrig att fatta. Och sen får man höra kommentaren: "Men så kommer det alltid att vara i alla lag". Om man missar en träning (som jag gör ibland på grund av jobb) så tar jag igen den träningen på egen hand. Jag gör allt jag kan för att inte ta jobb på träningar och jag har en klump i magen varje gång jag är borta. Är det inte så det ska vara?

Jag hatar fuskare. Varför kan inte Camilla få vara skadefri till exempel? Så jävla orättvist att det kokar inom mig. Jag har hållt på den här skiten i över 2 månader, och fan vad gött det var att få ur sig detta. Och jag står för allt. 

"Nee, men jag kan inte vara med på matchen.. för jag ska resa bort". HAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHA!

Och nu tänker en del: Fan, vad du ska verka duktig jämt. Men snälla, svälj stoltheten någongång. Nu ska jag ut och springa, tänkte bara att alla ville veta det och att jag förtjänar en stor guldmedalj runt halsen. Så skulle det kunna låta.

Men så här låter det: JAG SKA UT OCH SPRINGA FÖR ATT JAG VILL KÄMPA, BLI BÄST OCH INTE GE UPP.


202 - Fönar ni håret emellan? Hahaha

Jag har bokat in mig på 4 halvtimmes spinningpass, vilket resulterar i 2 timmar på en gång. Jag var reserv nr 3 och 4 på två utav passen så i det stora hela skulle det sluta med endast 60 minuter. Men jag kikade in nu, och det resulterade i att alla passen har blivit bekräftade. Första timmen kör jag själv och sen kommer Elin och kör de sista 60! Det är bara bra för mig, för då taggar jag igång igen. Men jag har ju med mig min Annika-sko, den hjälper alltid till lite extra. Denna veckan kommer att se ut som förra i princip. HÅRD träning mån-ons och sen fredag. De restrerande dagarna jobbar jag, men knäet får inte vila för det. Efter en lång dag på jobbet är stegräknaren uppe i 12 000 steg.

Nu ligger jag i sängen och inväntar kvällens sjuka träningspass. Jag har en vattenflaska påfylld hela tiden bredvid mig för att få i mig så mycket vatten som möjligt. Man kan jämföra denna dagen som en liten sammanfattning av året som jag har varit skadad. Det första handlar om en timmes spinning för att komma igång med knäet, den andra timmen är påfrestande och man vill bara ge upp. När jag är nära på att börja gråta slänger man in en halvtimme core efteråt. Bara för att man vill visa att man klarar av mycket mer än vad man tror. Sen har jag en haltvimme på mig och cykla hem för att byta om. Och vet ni vad jag gör då? Fönar håret! Snälla säg att ni också gör det? Bara för att få bort svetten och köra ett sista pass. För allt kommer att avslutas med ett sent handbollspass. Efter allt jävla slit får jag göra det jag älskar mest. Och mitt knä säger inte ifrån längre.

Vad ska ni träna idag? Ska ni föna håret? Hahahaha.


201 - Är man sjuk i huvudet?

Jag har tänkt så här. Om mitt knä skulle vika sig igen, om mitt knä skulle gå sönder och om jag skulle få genomgå en till operation, vad händer med mig då? Jag utsätter mig för något sjukt egentligen. Jag ska ut på planen igen, där jag skadade mig. Om jag ska vara helt ärlig så bryr jag min inte så mycket om själva knäet. Utan det handlar om vad jag känner. Det var inte bara mitt knä som gick sönder förra året, det var hela jag.

Men jag är sjuk i huvudet. Jag ska in i skiten igen. Det är precis som om att man skulle bli dumpad av en kille och säger: Jag tror inte på kärlek längre. Men det slutar med att man gör det ändå. Och jag tror på handboll just nu. Till 100%. Alla snackar om den där rädslan som måste släppa innan man kan gå för fullt på planen. Att det är halva biten av rehabiliteringen. Och det kanske det är, men jag har varit borta så pass länge nu. Jag övervann min rädsla redan när jag kunde balansera på ett ben och hoppa i sidled. Det enda jag är rädd för är att gå sönder inuti igen. Den känslan, dessa månader och huggandet i hjärtat. Ett helvete. Tomheten. Men jag tror på mig. Ni kanske tycker att jag låter lite för självsäker eller lite ego ibland? Men jag har så rätt att vara det. Jag har lärt mig att berömma mig själv. Det kunde jag inte förrut. Jag såg bara det negativa, och det kan jag göra fortfarande ibland. Men jag är bättre än för ett år sedan. Jag är starkare. Både på in- och utsidan. Man säger att om man ska kunna älska en annan människa så måste man kunna älska sig själv först. Och jag ligger på mållinjen nu. Bara 19år, ung och oerfaren. Jag kommer antagligen att skratta åt detta inlägget om några år. Men just nu i min lilla drömvärld är det jag som är bäst. Så får det vara så länge. Jag mår bra av det.

Imorgon blir det spinningpass. Men just nu är jag reserv. Reserv nummer 4. Om några personer tackar nej blir det 120 minuter spinning för mig imorgon. Jag sa ju att jag var sjuk i huvudet. Och ett sent kvällspass med handboll sen också. GRRR! En vecka kvar tills jag ska träffa Lotte igen. Nu kör vi järnet denna vecka också.. Läste ni VI? Japp, det är jag och mitt knä.

Kan inte ni vara sjuka i huvudet med mig?


200 - Videoblogg

Okej, ni fick mig att göra det. Videoblogga! Och som ni ser är jag nästan lite irriterad i början för att det var i princip min 100:e omtagning, haha. Jag tänkte först att jag skulle skriva upp på en lapp vad jag skulle säga, men nu körde jag bara på ren känsla... och lite svordomar på det. GO FOR IT!




Det blev inget direkt avslut eftersom jag började hacka på rösten i slutet, hehe.


199 - Usain Bolt

Den 15:e augusti 2009 skadade jag mig i 1-2 hålet. Idag gjorde jag mitt första genombrott för året på precis samma ställe. Denna gången gjorde jag mål och sprang hem så jävla fort som om jag vore Usain Bolt.

Och vet ni vad det bästa är? Det tog inte ens 200 inlägg i denna bloggen att komma dit. Jag pratade med Jimmi efter träningen och tårarna kom redan i hallen.

Fatta, jag gjorde ett genombrott. JAG, SUPER-KNÄ EMMA. Detta ska firas med ingenting. För känslan jag känner just nu slår allt. Ert stöd har varit enormt. Och utan er vet jag inte om jag hade genomfört vissa rehabpass. Jag är riktigt lyckligt lottad. Detta är något jag har kämpat för så jävla länge, att få spela handboll. Jag har ännu inte klarat mitt styrketest, men när jag gör det finns det inte en jävel som kan stoppa mig. Då kan jag komma hur långt som helst.

Nu ska jag vrida ur mitt hår. För jag kan nog fylla en hel balja med svett. TACK, TACK...TAAAAAAAAAAACK! Nu ska jag även smsa min sjukgymnast. Berätta hur jävla damp glad jag är. För hon har fått mig att ta det lungt med rehaben... utan henne alltså. Då hade jag inte spelat handboll denna kvällen. Jag hade inte gjort mål denna kvällen. JAG HADE ALDRIG VARIT LYCKLIGARE ÄN NÅGONSIN DENNA KVÄLLEN.


198 - Planer

Över 90 besökare per dag. Hej på er alla, nya som gamla. Det är så mycket som jag vill få ut. Men det senaste har Sara Bergh varit min blogg, via sms. Jag har planer för mig själv, och ni vet redan den största planen! Den senaste veckan har jag varit med på alla handbollsträningarna. Men inga genombrott. Och ni fattar inte hur mycket enerig och kraft jag har inom mig för att utföra det. Jag kommer att skjutas som en kanonkula genom försvaret senare i år.

Det ska stå kuk i min panna varje gång jag går in på planen. Och idag fick jag panik på träningen, för det kändes långsamt. Varje anfall avbröts och det blev inget tempo. Det är inte min grej. Jag har fått lite goa utbrott det senaste genom att skrika: VILL NI IGENOM ELLER? VISA VAD DET ÄR NI VILL!! För jag älskar när man ser att någon verkligen vill igenom försvaret. Sen att man misslyckas är en annan femma. Men man måste vilja. In i skiten, ta smällen, resa sig upp och springa hem. För det kommer att löna sig tillslut. Det är min lilla teori.

Idag fick jag lite nya övningar av Lotte. Två stycken halvtimmesprogram, ska förmodligen testa på ett imorgon. Nästa tid hos Lotte blir inte förrän om 14 dagar, och då ska jag ta upp ett kommande test. Så dessa två veckor måste jag slå på stort. I den sittande benpressen gör jag framsteg varje gång, men när det gäller baksidan är det fortfarande segt. Men explosiviteten börjar komma krypandes. Jag ska allt visa Linus (han som utför testerna)! Att jag kan!

Kanske en videoblogg imorgon? Njaaaa, kanske lite övningar bara. Men nu blir det att smida lite mera planer. För vet ni vad? Jag tror på mig själv så sjukt mycket. Och det är det jag älskar med att jag har blivit skadad. Jag vet vad jag vill. Och imorgon blir det videospinning + core. Det ska vara en positiv dag imorgon. Jag ska bara njuta av att jag kan gå, springa och hoppa. Det är ju det jag har kämpat för, och det ska jag inte ta för givet.

Min syster ska filma min första match. Och erkänn ni längtar efter att få se den? En ny fantastisk Emma. Om det blir 5 minuter eller 40 gör inte så mycket. För jag kommer att sträcka på mig ändå och vinka till alla som trott på mig på läktaren (en del kan dra åt helvete), klappa händer med Elin Vikström, gråta en skvätt och sen duscha efter matchen tillsammans med laget. Puss på det. För ni kommer väl ihåg varför jag startade bloggen? För att orka, vilja och kämpa.


197 - Jag är helt jävla fucking amazing

Jag tog pekfingret framför munnen och sa: "schhhhhhh", med en lugn ton. För det skulle bli tyst och jag skulle få respekt. Alla skulle få veta att jag och Elin sprang 5 km på 20:06 minuter idag. För jag är stolt och imponerad av oss två, vårt mål är nära, 19 MINUTER! (Okej, jag var själv på mitt rum och sa schhh, men det är bra att berömma sig själv). Man måste ha sina egna ideér. Som idag på gymmet, jag höjde vikten på sittande lårpress (baksida), och jag kände att jag kommer inte att klara den sista. Men då skrek jag inombords att om jag klarar detta så kommer jag att få spela handboll i år. Och jag ljuger ju inte? För det kommer jag. Om inte min knäskål skulle hoppa ur led eller något.

Träningen förra veckan var sjuk. Den var ganska slapp men vi körde 4 mot 4, och helt plötsligt var jag helt fri mellan 3:orna och gjorde mål. Man bara okej? Vad händer? Och av den resterande tiden av träningen var jag dålig. Jag kunde inte göra mål, men när jag gick hem kom jag på mig själv hur mitt beteende har ändrat sig. Om detta skulle varit för 1 1/2 år sedan hade jag varit hur sur som helst. Men i fredags uppskattade jag det enda målet i 3:a zonen.

Jag längtar till och med efter att få spela försvar. Åhhhh, jag är taggad till hundra.. eller hundratio! Igår såg jag när b-laget spelade och Malin (föredetta korsbandsskadad) blev knuffad i sidled med sitt opererade knä i golvet. Hon ramlade, reste sig upp och löpte hem. Inte en enda reaktion.

Det är jag om några veckor. Inte en enda reaktion. Bara dampglädje. Och Sara Bergh måste se min match, för jag kommer att kyssa henne efteråt. FYFAN VAD JAG LÄNGTAR.


196 - JAG KÖR!

Jag är besatt. Besatt av låten "Just the way you are". Jag önskar att den var längre för den tar slut så snabbt. Och videon gör den ännu finare. Enkelheten.



Igår körde jag spinning i 60 minuter. Det var ganska lätt till en början och jag kände att jag var taggad till hundra. Sista 15 minuterna var det backe som gällde och en skitgo låt började spelas. Då skriker instruktören: "KÖÖÖR!! NU ÄR DET NÅGON SOM JAGAR ER I BACKEN". Och jag tog i som in i helvete. Vet ni vad det första jag tänkte på var? Att Annika Wiel Fredén jagade mig på kontring. Jag vet att hon löper som en idiot och hon skulle inte få fånga mig. Och i min dröm så klarade jag mig undan, gjorde mål och kunde springa hem med ett vrål. Tack Annika, din inställning till träning får mig alltid att komma i mål. Och om vi tittar på idag, så är jag inte alls sugen. Jag har gått här hemma och tänkt: "Ska jag? Ska jag skita i det"?. Men nu har jag bestämt mig. JAG SKA KÖRA!

För idag har laget match mot Torslanda och då ska jag inte ligga på latsidan. Jag ska köra som en idiot. HÅRT, HÅRDARE, HÅRDAST. Och vet ni vad? Imorgon ska jag återförenas med Sara Bergh, tjejen som får mig att må bra. För hon fattar allt! Vi ska springa i Nordstan i Göteborg och shoppa. Kanske hoppa lite också, för vi kan ju det nu!

Nu är nya låtar inlagda på Ipoden också. Inget kan gå fel idag!!


195 - Träningspass

Okej, först och främst. HAHA. Detta blev inte riktigt som jag hade tänkt mig. Men jag tänkte att ni skulle få se mig lite. Så ni får hänga med på början av mitt träningspass. Det blev inte så mycket filmat, eftersom det var massa fler som tränade. Det kändes lite dumt att sätta upp kameran vid benpressen. Jag hade tänkt mig en videoblogg också, men när jag har testat hemma så går det bara inte, jag bara skrattar. Idag är det iallafall handboll som gäller!



194 - Bojana

Jag undrar ibland om det finns sådana människor som mig. Människor som gör saker de inte alls vill. Jag har haft ångest hela dagen. Ångest inför 60 minuters spinning. Men Jimmi sa att det kommer att gå bra, och då gör de det också. Men jag klarar inte av att gå dit längre och tänka varför jag är där. Jag är där för att komma tillbaka stark. Att få spela handboll igen. Men den meningen biter inte riktigt på mig längre. För så har jag tänkt i över ett år. Jag försöker hitta inspirationskällor istället.

Ikväll blir det Bojana Popovic som spelar i Buducnost, (Montenegro). Sävehofs damer mötte Buducnost i Champions Leauge igår och så här kunde man läsa om Bojana på deras hemsida: 

"Hon har vunnit Champions League vid fem tillfällen, senast i våras med Viborg. Hennes storhet beror på en enorm speluppfattning – och hon beskrivs ofta vara hjärnan bakom tio mål per match som lagkamraterna gör. Ändå är hon ofta lagets bästa målskytt. Förra året var Bojana Popovic borta från handbollen i närmare nio månader på grund av en korsbandsskada, men hon har sedan visat att fortfarande håller högsta klass".

För Bojana ikväll. Om hon bara visste vad hon gjorde. Hon får en helt obetydlig tjej från lilla Alingsås att genomföra 60 minuter spinning. Vilka människor det finns. Nu blir det att ta av sminket. Annars blir det tvättbjörn efter passet.

Mitt knä sviker inte.


193 - Okej, jag ljög lite i förra inlägget

- Jag glömmer aldrig dig på Åhus beachhandboll.
- ?
- Du kämpade så mycket att jag trodde du skulle gå sönder varje gång.
- Och nu gjorde jag ju det?
- Men det du har i dig, det är inte många som har.

Jag gick sönder. Och är fortfarande inte hel. Men den lilla pratstunden fick mig att inse att detta är värt att kämpa för. Igår var jag med på hela träningen, men tog aldrig närkampen. Och det är det jag hatar. För jag är inte rädd längre. Jag har vant mig nu. Jag gjorde mål om och om igen. Och jag vill göra det på match, framtiden är oviss när det gäller allt just nu. Iallafall vilken tidpunkt allt ska ske. Jag åker bort en timme eller två, till mitt andra hem. Hälsostudion. Och förhoppningsvis ska jag göra ett litet filmklipp till er.


192 - Ett år

Jag önskar att det fanns en knapp. En knapp som tog er rätt in i mina tankar. För just nu vill jag börja gråta, krypa ihop och skrika det högsta jag kan. För idag är det exakt ett år sedan jag satt på akuten i matchkläder. Andra smällen, som jag trodde att jag aldrig skulle klara av. Den första var en för mycket.

Jag tänker inte blogga på ett tag (inte för att jag har varit så aktiv innan men), jag kommer tillbaka i november.

Under tiden ska jag kolla på detta. Något som får mig att storgråta men ändå skratta. Jag mår skit och det kan jag inte ljuga om. Varje dag tänker jag på dagen med stort D. Gameday. Jag ska sova i min matchtröja i natt.


191 - Förståelse



Så här klarar jag av vardagen. 2 par löparskor och 2 vinnarskallar.


190 - Milen avklarad, spinning återstår

45:54. Min tid. Min fantastiska tid. 45 minuter och 54 sekunder. 1 hel mil, med mig själv. Fast knäet hängde också på och musiken rullade i öronen. Jag sprang medan jag tänkte på handboll och mitt lag. För precis då hade vi match borta i Halmstad mot Drott. Jag rushade det sista 70 meterna och mitt i allt tidtagande fick jag ett sms av Elin, "Vinst, 15-23". Vår 4:e seger (egentligen 3:e eftersom ett lag har dragit sig ur). Det går bra nu, och om vi fortsätter i denna takten ligger inte div.1 långt borta.

Jag köpte nya joggingskor igår och det var underbart att lägga de gamla på hyllan efter 3 år. De kan inte vara bra för mina knän så det blev ett par nya asics. Samma som förrut egentligen fast en uppdatering. Och jag är glad att jag skrev vad jag skulle träna idag i föregående inlägg. Annars hade jag aldrig sprungit milen, andra gången sen operationen. Men som sagt, det återstår en sak. 60 minuter spinning. Och söndagspasset brukar vara ett helvete. Men jag är redo för det. Bara att trycka i sig en fullkornsmacka och fruktsallad.

Imorgon blir det ett besök hos Lotte igen. Jag skulle vara där lite tidigare för vi skulle använda en sal där hon ska testa hur snabbt mitt knä är på att reagera. Vet inte riktigt vad vi ska göra, mer om det imorgon. Sådär ja, 33 minuter kvar... sen börjar uppvärmningen på spinningen. I'm in love.


189 - Mina drömmar fortsätter..

Ser ni de nya lilla mottot/citatet som har kommit längst upp i min meny? Emelie skrev det till mig, och om jag ska vara ärlig får jag damp av det. "Varje gång du inte tränar, tränar någon annan för att slå dig". Jag kan inte riktigt sätta fingret på det. Men det positvia med meningen är: Att varje gång jag ser den kommer jag att vilja träna och inte ge upp. Det negativa: Jag kommer att få ångest.

 

Jag hade damp i onsdags, kikade in Göteborgsvarvet för anmälan. Sista anmälningsdag var i måndags. Loppet hade redan uppnått anmälningstaket på 58 000 löpare. Jag skrev ett argt inlägg som skulle visas på bloggen, men tog det lungt istället. ÅH. Jag blir besviken. Jag ville verkligen testa.

 

Igår sökte jag in till Göteborgs universitet igen, sjukgymnastprogrammet. Och jag har inga förväntningar som vanligt. Jag ska testa att söka in till Uppsala univeristet, Karolinska Instituetet, Lund, Luleå och Linköping också, bara för att se i de första antagningsbeskedet. Lite ballt om man hade kommit in i Lund. Men då blir det handboll i Skåne och flytt. Nejdå, men det känns som att man får börja priotera.

 

Jag har en dröm om att bli sjukgymnast, egen företagare. Jag skulle vilja ha föreläsningar för olika idrottslag om knän och skador. Ha kurser inom förebyggande träning och även jobba med ett idrottslag och se om det verkligen fungerar. I slutändan vill jag ha ett eget litet rehabilterings centrum i Götebrogsområdet där jag sätter människan i fokus. Både fysiskt och psykiskt. Såhääääääär sugen är jag.

 

Ja.. mina drömmar. Och jag är glad att jag har dom. Idag är det vilodag. Imorgon kör jag på milen, 60 min spinning och hoppträning. (Måste skriva upp det, för annars kommer jag aldrig att göra det).


188 - Ska vi spela Elitserien?

Jag var nog lite dum i huvudet igår. Jag hade ett träningsläger för mig själv, och det knakade lite i knäet hela dagen efter det. Men idag känner jag inget, och kör på igen! Jag har ju som sagt 2 vilodagar i veckan. Men denna blir det nog bara en. För det skulle ju brinna i mina ögon denna veckan som sagt. Igår på spinningen tittade Elin på mig och båda hade blicken "Ta mig härifrån, jag vill dö". För vi kände inte våra ben, och då viskade jag: "Ska vi spela Elitserien eller?". Och oj, vad lätt det gick efter det. Bara för det kör vi på löp, 5km och spinning 45 minuter idag.

Ett pass mer än alla andra. Springa några extra meter än alla andra. Då måste man ju bli bäst? Det är bra att jag har Elin. För hon vill lika mycket som jag.


187 - Killer

VARFÖR SKULLE INTE JAG KLARA DET? Det finns ingen anledning att tänka så. DU, JAG, NÅGON ANNAN OCH ALLA.. kan klara det. Inte en jävel kan stoppa oss. Vem har rätt att göra det? Ingen. Och jag tänkte "Varför just jag?" ändå när jag gick och la mig inatt fast jag inte fick. Men nån måste det ju bli... korsbandsskadad. Och denna gången blev det jag. Jag tänker inte se det bästa av situationen och vara positiv precis som att "nu har jag chansen att träna upp mig". För jag kommer alltid att vara arg, och jag hoppas att jag kommer att kunna ta ut det på min träning. För jag håller på att bli det som Annika Wiel Fredén är, en killer.

Nu börjar pass 1. 5 km.


Tidigare inlägg