För 7:e året i rad träffades vi, de fyra gamla bästisarna som går helt olika gymnasielinjer på tre olika skolor nu. Vi skulle dela ut julklappar till varandra som vi alltid gör på på thai-restaurangen här i Alingsås. Till vår besvikelse hade öppettiderna ändrats så vi satte oss på den mysigaste pizzarestaurangen i stan. Det var då jag ställde frågan: Vad har vi egentligen gemensamt? Det enda svaret vi kom fram till var oss själva.

Egentligen har vi helt olika intressen och bestämde oss för att säg en egenskap alla hade. Emelie slänger ut sig direkt: Emma du är ju sportnörden, du tänker sport och utövar den. Jag blev chockad över att vara en stämplad handbollsnörd men sen när jag gick hem tänkte jag efter och kom fram till att hon har så jäkla rätt. Fast jag är skadad och inte kan utöva min sport just nu är jag så glad att jag alltid kommer vara den där lilla handbollsnörden.

Senaste matchen när a-laget spelade mot Skövde dundrade negativa kommentarer in i gästboken. Visst, jag var också sur efter matchen.. men vem är inte det när man förlorar? Onödigt att ta ut sin ilska i AHK:s gästbok iallafall.

När jag stod där på läktaren kunde jag ena sekunden höra en person hylla AHK och andra sekunden förnedra dom med ilskna kommentarer. Jag fattar inte grejen? Om man t.ex. gör ett misstag som att missa mål har man i princip hela handbollspubliken emot sig, fast om man sen gör det avgörande målet i slutsekunden är man helt plötsligt hjälte för kvällen. Alla misstag som gjordes tidigare i matchen är som bortblåsta. Hanboll är egentligen otroligt underhållande men jag har aldrig förstått mig på de usla kommentarerna. Snälla ge A-laget ett break... de rikitga fansen stannar kvar och stöttar i både med- och motgång.

Känslan att göra mål, att vara än i laget och springa tills man inte känner benen längre är vad jag saknar mest. Efter att ha sett på en handbollsfilm igår tog jag ut min aggression på en annan, vilket inte är bra. Man vill bara att alla ska förstå och jag tror ingen förstår hur mycket jag älskar handboll. Jimmi fick lugna mig och sa att jag måste sätta upp delmål. Det första är att jag ska komma så väl förberedd inför en operation.

Här kommer en film från finalen i Potatiscupen iår, jag har nummer 23 på ryggen! När jag gör första målet i filmen sträcker jag ut armarna och skriker. Jag älskar den känslan. Jag kommer ihåg målet jag gjorde vid tiden 3:01 i filmen och jag älskar sådana mål. Att komma i full fart och flyga igenom försvaret. Jag ryser och gråter och fan vad jag längtar, nu har jag något att kämpa till! Jag vill tacka min storasyster Sandra som har filmat och redigerat.

Min storasyster pluggar på högskolan och skulle hålla ett tal som skapade känslor. Valet var enkelt, när Alingsås tog SM-guld i år, en magisk dag. Här tog jag ut lite delar ifrån hennes tal. Läs och njut om den bästa dagen i Alingsås liv, hihi.

Förra veckan grät jag i princip varje dag, både av ilska och lycka. Att ett skadat knä ska kunna påverka en så pass mycket tycker jag är sjukt. Tårarna sprutar så fort jag ställer mig i duschen efter en träning och på något sätt är det som en lättnad. Men som Antonia skriver, livet är uppbyggt av tillfälligheter. Vissa klarar sig från oturen och andra inte. Men vi som drabbas och klarar att ta oss upp ifrån de tunga stunderna igen, det är vi som går stärkta ur striden!

Här kommer ett lite mer utförligare text av de Caroline har berättat för mig. Hur det går för henne, om hennes knän är hela och om hon planerar en comeback? Jag tycker det är intressant och inspirerande att läsa andra korsbandskadades historier om hur dom kämpar för att komma tillbaka.

För några dagar sen kontaktade jag elitseriespelaren Caroline Hellström som spelar i Spårvägen HF. Jag läste nämligen en artikel om hennes knäproblem och nu senast var det menisken som gick sönder. Här nedanför berättar hon om alla sina skador sen 4 år tillbaka. Det är sådana här personer som har en riktigt jävla ren vilja, fortsättning följer.

Damlaget firar jul som serietvåa som det stod på AHK:s hemsida. Igår kväll mötte tjejerna Warta och genom seger hoppade vi upp på en 2:a plats, perfekt innan juluppehållet. En för tidig julklapp, helt klart! Det som är lite kämpigt nu är att när dom vinner så mycket vill jag inget hellre än att vara med. Jag älskar att vinna!

Heidlös toppar tabellen och i första mötet förlorade vi med 19-21 på hemmaplan. Blir det en seger på bortaplan i Heidhallen nästa gång? Deras referat efter matchen avslutades så här: "Skönt att konstatera iallafall.. Rutin slår faktiskt glin..", haha! Heidlös är en blandning av bland annat en bunt gamla Heidspelare och SM-vinnare från Sävehof. Dom fungerar som ett C-lag i BK Heid och det är imponerade att de startade i lägsta divisionen och har därefter vunnit och vunnit, från botten till toppen! Frågan är ju om trenden håller sig denna säsongen? Den 7 februari möts vi igen och då gäller det!

Idag märkte jag att bål- och lårträningen med Kvarnström börjar ge med sig. Det är alltid gött när man har så mycket träningsvärk att man har problem att sätta sig på toaletten. Man bara faller den allra sista biten till toalettsitsen. Knäet har faktiskt fått vila från rehab idag och jag känner att jag har ont i mitt friska knä konstigt nog. Undra vad orsaken till det är? Det kan kanske vara så att jag överbelastar det. En rolig sak är iallafall att jag och laget ska åka ner och kolla på elitseriematchen mellan Heid och Spårvägen på lördag.

Varken om hon vill det eller inte har jag gjort Antonia Lagerin till den peppande länken i den här bloggen. Jag kommer ha att ha kontakt med henne eftersom hon får mig att må bra. Jag kommer att dela med mig av vissa saker vi skriver om och jag hoppas att det även hjälper er andra korsbandskadade på traven.

Jag försöker att hitta motivation på alla möjliga sätt. Jag hade aldrig varit lika motiverad om jag inte hade startat den här bloggen. Nu påminns jag varje dag om varför jag kämpar och kan sitta och bläddra igenom inlägg efter inlägg. Jag får motivation av att Elin pushar på mig och säger att jag kommer orka jogga den där allra sista biten eller bara av kommentaren jag fick på gymmet igår: -"Emma, du vet att du kommer att spela handboll igen". Det är då jag trampar det där lilla extra steget och ser fram emot att gå till gymmet nästa dag.

Fast det är en person som jag inte tidigare nämnt i bloggen som fått mig att hålla mig lugn. Det handlar inte om att den här personen säger saker till mig som får mig att bli gladare utan det handlar bara om personens närvaro. Vi kan ligga i sängen och bara vara tysta utan att känna behov av att säga något. Fast vissa dagar kan vi dampa loss ihop, vräka mat utan skämmas och skratta tills båda gråter. Det är denna personen som får mig att släppa alla bekymmer från mina axlar och det är så skönt att få vara sig själv. Jag älskar att du får mig att känna mig lugn utan att behöva säga någonting, Jimmi. 

Ni andra, vart hittar ni motivation?

Just nu sitter jag och googlar runt på allt som har med korsbandskador att göra. Jag gråter och skrattar på samma gång och idag har jag inte kunnat kontrollera mina känslor. Ibland läser jag massa negativa saker om korsbandskador och om att det är bra att lägga av efter denna typ av skada. Knäet kommer aldrig att få samma stabilitet som innan och kommer aldrig att bli hundraprocentigt bra igen. Detta skrämmer mig. Jag har i princip storbölat hela kvällen efter att ha läst massa skit tills jag hittade de mest peppande blogginläggen någonsin.

Bland annat hamnade jag på Annika Wiel Fredéns blogg, även hon har varit korsbandskadad. Hon spelar i Horsens HK i Danmark och har bland annat spelat 64 landskamper för Svenska Damhandbollslandslaget. Jag valde ut några meningar som berörde mig från hennes olika blogginlägg. Jag längtar tills jag får känna exakt samma sak. 

Besök hennes blogg HÄR.

Vårt damlag består av relativt unga spelare, bara förra året spelade några a-flicks handboll. När vi år födda 1991 tog steget upp i damlaget för första gången mötte vi spelare som var lika gamla som våra mammor. Rutinerade spelare som visste precis vad dom höll på med. De gamla damlaget i Alingsås HK bestod av äldre spelare men en efter en försvann och la av med handbollen. Vi yngre fick alltså börja spela på senior-nivå tidigt och vi matchas även med matcher i Damjunior Elit, Göteborg.

Efter att jag gick igenom laget är det fem spelare som är skadade inklusive mig. Kronisk benhinneinflammtion, problem med vader, korsbandskador och axelskada... Sen så är det två stycken som har kommit tillbaka från korsbandskador och bara det är två för mycket. Jag har alltid undrat varför vi skadade inte lägger av, det måste vara något som får oss att kämpa. Som idag på matchen kände jag att jag nästan kunde börja gråta när jag såg Elin Vikström göra mål. Alla skrek av glädje och jag ville bara springa ut på planen och vråla jag med.

- "Detta är ju inte klokt så bra ni är! Jag fattar inte hur ni kunde vinna", sades av min 7-åriga lillasyster idag på matchen mot Kungälv HK. Jag tror att alla tjejerna i laget var nervösa inför matchen eftersom Kungälv inte har förlorat en enda match och spelade lika mot Heidlös som ligger på förstaplats. Vi drog ifrån till 7-1 direkt och vinsten var ostörd så gott som hela matchen.

Matchen kändes lite halvt avslagen men två poäng är aldrig fel, vi ligger fortfarande kvar på 3:e plats med ett poäng ifrån Kungälv och två poäng ifrån Heidlös. De tre bästa lagen i serien kommer automatiskt att gå upp till division 2 nästa säsong eftersom en damallsvenska ska tillkomma. Kämpa på nu tjejer så ska jag entra planen i divison 2 nästa säsong, tillsammans med er. Klara, vårt nyförvärv ska även nämnas som blev matchens bästa spelare med många assists och räddningar!

Här kommer uppföljningen ifrån de tidigare inlägget:

Jag tycker att det är svårt att prata med personer som inte varit i samma situation eller korsbandskadade själva. Det var därför jag sökte mig till Antonia för att prata ut för jag vet vilket helvete hon har haft. Hon förstår mig på ett helt annat sätt och fast jag skriver hur mycket klagomål som helst vet hon precis hur det känns. Här nedanför är de senaste svaret ifrån henne och jag hoppas att de hjälper er alla andra korsbandskadade att kämpa. Med hjälp av Antonia är jag ett steg närmare handbollsplanen, tack.

Den senaste månaden har jag tänkt otrolig mycket på Antonia Lagerin som spelade i Tibro HK. Hennes korsband har också gått av och det var för ca 3 år sedan. Antonia är en riktigt stark tjej och hon har gått igenom otroligt mycket. Jag frågade bland annat hur hon egentligen skadade sitt knä, hur mycket hon kämpade och hur det är med knäet nu. Så här svarade hon:

Uppföljning kommer.

Man har ju hört herrlaget (Alingsås HK) blir riktigt bortskämda. Minst 3 st helt oanvända Kempaskor ligger och väntar på hyllan för varje spelare, trots detta hinner de inte ens komma till användning förrän en ny modell är ute på marknaden. Jag vet inte om detta är rykten men jag fick höra att de fick ett par nya kempaskor att bara åka i till Champions Leauge. Visst, jag säger inte att dom är värda det, men frågan är om de blir glada för det dom får?

Ni skulle sett oss i damlaget i förra veckan. Ett sus gick igenom hallen när vi fick reda på att vi skulle få två nya träningsställ. Jag har haft på mig det hela dagen och jag går runt här hemma som om det vore en balklänning, haha. Idag på gymmet såg vi ut som en enda stor familj i våra svart/orangea ställ. Det var första gången idag som jag kände att de högg i knäet när jag gick, men så fort jag körde igång med träningen släppte det. Förresten!! Jag fick hem ett brev igår om att jag ska opereras den 25 januari, äntligen ett besked.

När jag var runt 12-14 år förstod jag aldrig vad det var för läger vi åkte på var och varannan månad. Det var massa olika lag där och tjejerna var flera hundra. Efter många 1-dagars läger var det dags för övernattning och det var då jag började få kläm på det. Alla dessa lägerna var grunden för ett lag som skulle respresentera västergötaland i Sverigecupen/Juniorelitcupen. Det är cuper där alla distrikt (35st) i hela Sverige tävlar mot varandra om att visa vilka som är bäst. Jag glömmer aldrig när jag blev uttagen till laget och jag grät nog mest av alla. När vi fick de nya gul/svarta overallerna hoppade jag från bänk till bänk i omklädningsrummet och slog nästan sönder en spegel av glädje. Alla läger, övernattningar och träningsvärk hade gjort sig förtjänta.

Om inte jag hade kommit med i västgötalaget hade jag inte varit den jag är idag på handbollsplanen. Jag hade aldrig vågat ta för mig lika mycket. Med hjälp av lägrena blev jag en starkare person och jag är så tacksam att jag fått lära känna personerna i laget. Utan Therese Strands peppande röst hade jag aldrig orkat springa det där lilla extra på kanten. Utan Vanessa Browns fantastiska humor hade jag aldrig skrattat så mycket. Men jag glömmer aldrig den gyllene trion på vänsterkanten, Högberg, Ohlin och jag. Vilka kap! Ni ska bara veta hur mycket ni har hjälp mig och en endast helg i Katrineholm igen skulle varit perfekt.
 

Idag fick jag hem beskedet om att den 11 januari ska jag befinna mig på NärRehab och få info inför den kommande operationen. Jag blev lite nyfiken och läste på flera olika sidor om hur en korsbandsoperation kan gå till.

Man bedövas först, antingen genom en narkos eller ryggbedövning. Läkaren kommer först att göra en titthålsundersökning i knäet för att kolla om något mer i knäet måste repareras i samband med operationen. Sen kommer läkaren välja en av benets egna senor och använda den till ett "nytt korsband", ahhhhhh! Antagligen hamstringsenan som sitter i baksidan av låret och sen kommer den att placeras i knäleden så att den liknar korsbandets ursprungliga placering.

Sen tar det ca 6-8 veckor för att i regel återuppta lätt löpning och cykling. Det tar minst 6 månader för att spela sporter som handboll och fotboll igen. Jag läste även att man borde överväga om man ska återuppta dessa sporter eftersom knäet kommer kanske inte ha samma styrka/stabilitet som innan. På vissa sidor är massa postivia till korsbandsoperationer och på andra ångrar det ens att de blev opererade. Några saker jag läser blir jag skrämd av men jag vet att jag kommer att klara av detta. Jag tycker det är så äckligt att en hel handbollsäsong försvann på bara en sekund. Är de rättvist?

Ikväll är tjejerna i Onsala och spelar match och jag skulle kunna göra vad som helst för att få spela. Springa längst ut i kanten på uppvärmingen som jag brukar, svettas och lukta skit. Jag vill ta på mig de nya matchstället och dra på mig mina utslitna kempaskor.  Tårarna bara rinner nu och efter att ha snytit mig släppte äntligen locket i örona. Jag kom nämligen hem från London igår efter en sjuk resa med min klass. Det var längesen jag skrattade så mycket som jag har gjort de här senaste fyra dagarna. Det behövde jag.