Igår var jag med på passningar mot mål, uppvärmining av målvakt och kantutspel. Jag kom i ganska hög fart för att spela ut till H6 och mitt knä vek sig inte. Men imorgon är den stora dagen, jag ska få springa. Springa på FUCKING riktigt. Jag hoppas på att jag ska få ett löpschema som jag kan ha under sommaren. Jag ser framemot att springa men jag vet att det kommer att bli ett helvete också. Igår sa min tränare: "Det skulle vara så skönt att få igång dig med träning och match för du är en tillgång för laget". Och sen när till exempel Gedda, Eliasson, Vikström och Kvarnström var så glada för min skull att jag skulle få börja springa. Det finns så mycket som spelar in för att jag ska klara det här. Och de små sakerna gör något otroligt mycket.

Året 2007 var jag med i Sverigecupen och leddes utav lagkaptenen Therese Strand från Tibro HK, men nu i Skara HF. Hon har skapat en blogg HÄR och jag läste igenom lite igår och fann detta:

Jag blir rörd.

Det är ofta så att jag inte vet vad jag ska skriva här i bloggen. Jag öppnar ett "nytt inlägg" och fortsätter surfa runt på nätet. Sen kommer det bara upp något men det gjorde det inte idag. Så jag kommer att börja lite lätt från början:

Jag satt uppe sent en natt i oktober förra året. Jag hade uppe programmet "Word" flera gånger. Jag tänkte skapa en hemlig dagbok för mig själv. Där jag skulle skriva ner vad jag tyckte och tänkte om knäskadan och handbollen. Jag sökte på internet och försökte hitta hemsidor och bloggar som handlade om korsbandsskador. Jag ville veta allt från en korsbandsoperation till hur knäet exakt var uppbyggt. Jag hittade många så kallade "faktasidor" och artiklar i tidningar som skrev negativt om korsbandsskador. Knäet skulle inte bli lika stabilt som förrut, det kunde leda till artos och läkare avrådde från att börja med sin sport igen. Det stod att det var tufft och mycket riktiningsförändringar i just sporten handboll.

Jag grät faktiskt. Klockan började närma sig tre på natten. Jag startade en blogg. En sida som inte ska trycka ner en korsbandsskada, utan här ska den hyllas. Både av mig och kanske dig? Jag hittar gärna ett mail från någon med tankar och ideér i inkorgen. Kanske en gästbloggare?

Det smakar skit ibland och man vill slå sönder väggar. Men visst har man någon gång vunnit en match över ett lag som man inte trodde? Man var nervös, pirrig och en aningen rädd i början. Men efter 60 minuter på planen (i detta fall 6-12 månader, haha) så klarade laget det ihop. Men denna gången är det du som kommer att bli matchvinnare i slutändan ihop med ditt knä. Jag ångrar inte att jag stängde ner Word den natten.

Kontakta mig? [email protected]

Det är något som pirrar inom mig. Det kommer från magen och fortsätter uppåt. Det låter helt sjukt men det är den känslan jag känner när jag är på G. Ibland när jag kör dips på gymmet pirrar det till i magen på nedvägen och sedan drar jag mig upp. Jag tror nog att jag är lite lätt träningsgalen. Jag cyklar nämligen snabbt till gymmet och ler jättemycket. Som till exempel i tisdags när jag träffade en vän på stan. Jag frågade om hon kunde hänga med mig till en affär och jag utbrast: FÖRSTEN DIT!! Hon skrattade och tillägger att jag är en sjuk människa. Hon sa att hon kände sig lite dum eftersom hon har kunnat springa hela detta året men inte gjort det. Och där går jag bredvid som inte sprungit ett skit och skulle göra allt för att rusha till affären.

Jag älskar den där sista gnistan. I ett hoppskott eller i ett genombrott. När jag kollar på handbollsmathcer ibland märker jag att en del spelare gör halvdana genombrott. De får inte damp som jag älskar att få. Slå bort armen, trampa allt vad man kan och slänga sig in i målgården. Det är en av de största anledningarna till att jag spelar handboll. Att få ut allt inom sig och trycka sig igenom. Okej, jag är en sjuk människa och jag drömmer fortfarande om att få ta det första steget ut på en handbollsträning. ALLA SKA NER och jag bryr mig inte om jag inte får in bollen i målet utan jag vill bara vara med och springa. Passa boll i sidled, skratta och känna gemenskapen igen.

Det blev inget springande idag. Utan ett test på om jag ska få börja springa, måste missuppfattat Lotte i måndags. Den första övningen skulle jag använda en steppbräda och jogga snabbt upp och ner i 2 minuter. Snabbt byta till nästa övning som jag skulle hoppa i sidled på steppbrädan i 1 minut. Sen blev det jogging i tjockmatta i 2 minuter och sist balansövning 30sek/ben. Dessa fyra övningar skulle jag köra 3 gånger på raken, så min första vila fick jag efter 21 minuter! Så länge har jag aldrig hållt på sen tiden innan operationen, haha. Jag slängde mig bak i tjockmattan och flåsade. Lotte sa att jag klarade det utmärkt och nästa gång är det löpbandet som gäller. Jag fråga henne om jag inte kunde få springa pyttelite idag, men då påpekade hon att om jag får ont i knäet imorgon vet vi inte om det är pga testet eller löpningen. Så det får vänta tills nästa vecka!

De senaste gångerna har hon påpekat att jag har dålig hållning (en så kallad "handbolls-hållning"), axlarna mycket framåtlutade och bröstet nedsänkt. Så medan jag sträckte på mig så tejpade hon min rygg så att den ska hållas rak. Så fort jag böjer mig lite snett så stramar tejpen och vill att jag ska sträcka på mig. Det är vanesak detta och tejpen ska vara på i 4 dagar. Hon bokade även in mig på en föreläsning för ryggen nästa torsdag, tydligen har jag en rygg som en gammal tant, haha. Men lika bra att börja i tid. Svanka lite lätt, bakåt med axlarna och fram med bröstkorgen. Jag ser ju ut som en biff på riktigt! Haha.

Lotte (sjukgymnast): Då ska vi se här.. förra gången sprang du 5 minuter i tjockmattan, då kör vi på 6-7 minuter idag.

En stund senare...

Lotte: Hur länge har du kvar?
Jag: 1 minut

Lotte kommer igen och jag rullar tillbaka mattan...

Lotte: Blev det 6 eller 7 minuter?
Jag: Det du..!!
Lotte: Emma, vad har du NU gjort?
Jag: 10 minuter.
Lotte: Haha! Löpbandet på torsdag då!

BEHÖVER JAG SKRIVA MERA? Lättnad, en STOR lättnad. Jag kommer att få håll och jag kommer att svettas. OCH jag bryr mig inte, för jag ska få springa. SPRINGA! Svullnaden har dött och nu finns det inget som kan stoppa mig, och nu kommer tårarna också. Jag kan bara tänka mig hur det kommer att bli när jag ska få spela match. JAG SKA GLÄNSA MEST med mina tårar, haha.

Jag ska göra precis som Ellinor. Imorgon ska jag sätta mig ner på sängen och skriva ett brev till mig själv. Ett brev som ska öppnas dagen innan jag ska få spela handboll igen på riktigt. Jag fick en rejäl tankeställare av hennes gästinlägg och bara genom lite text kan man få en helt ny uppfattning. Jag har känt flera gånger under rehabperioden att jag har varit nervös för att börja spela igen. Jag har haft tankar som: Kommer jag prestera likadant som förra året? Kommer jag att bli första valet på matcherna igen?

Jag har tänkt i fel spår. Hon menade att man tränar för att bli bättre och för att komma tillbaka till sin gamla nivå, inte för att vara bäst på en gång. OCH hon har så jävla rätt! För det är så jag tror det är för många och det kunde blivit jag. För två timmar sen kom jag hem från träningen och jag kände mig lite extra laddad mot vad jag brukar göra. Jag joggade 2 minuter med laget men jag gick av fort för att lugna ner mig. Jag blev så exalterad och det kan vara farligt. Medan laget körde 3 mot 3 på en sida stod jag själv på andra sidan och skjöt lite bollar mot mål. Jag la 5st bollar nära mittcirkeln och med en boll i taget skulle jag genomföra exakt den händelsen som hände när jag skadade mig. Jag studsade lätt joggandes framåt som M9 och bröt av vid streckade mot 1-2 hålet. Det var där jag kom i full fart för 10 månader sen och fick en knuff i sidled. Jag kände att jag nästan bromsade in lite innan jag skulle hoppa upp lite lätt och skjuta mål. Efter 5 bollar hade jag kommit en bit på vägen och jag ska fortsätta med detta så jag inte kommer tillbaka och får världens chock.

Ju större motstånd vi stöter på, desto mer energi utvecklar vi för att ta oss igenom.

Hade känt att handbollen hade börjat gått lite trögt.  Motivationen var långt annat än på topp så satte mig ner och försökte klura ut varför jag som alltid har älskat handboll inte kände samma glöd längre. Jag tog därför ett papper och skrev ner allt som gör handboll så roligt och avslutade med vad jag har för mål för framtiden. När jag hade fått skriva av mig kändes det konstigt nog mycket bättre och jag var riktigt laddad inför bortamatchen dagen efter. Så kom dagen… Torsdagen den 3 december 2009 spelade vi en sen bortamatch i Vadstena. Laddad som jag var gav jag verkligen 100 % från start och det gick riktigt bra. 10 minuter in i första halvlek gick jag på genombrott utsida mellan 1 och 2. Ett genombrott som jag gjort på samma sätt i flera år slutade däremot inte på samma sätt som vanligt. Landade på höger knä men kändes som det böjdes kraftigare än vanligt, som om det inte fanns något stopp. När jag skulle ställa mig upp gick benet inte att räta ut… Gick inte heller att sätta hälen i golvet för kändes som underbenet flyttade sig.

Tiden efter kändes det som om det blev bättre. Hade egentligen bara svårt att gå i trappor, den eviga svårigheten med att ta på sig strumpor och att böja bak benet. Jag själv tänkte inte så mycket på vad det kunde vara utan tog mest till mig alla kommentarer om att det inte verkar vara så allvarligt. Veckan efter gjorde jag en magnetröntgen. Ett minne som mest består av hur svårt det var att ligga helt stilla samtidigt som öronen fick stå ut med skrikande julmusik. Den 23 december fick jag beskedet att bakre korsbandet var helt av. Inte den bästa julklappen direkt…

Blev förvånad eftersom jag bara fått hört att det nog inte är så farligt. Jag kände inte att jag var typen som skadade korsbandet. Vi hade sedan tidigare 5 tjejer i laget som tagit sig igenom en korsbandskada och jag kommer ihåg att jag sa till dem att ”om det händer mig kommer jag aldrig att orka ta mig igenom det”. När jag sedan fick beskedet var de tankarna som bortblåsta. Nu har jag en bakre korsbandsskada, som oftast inte behöver någon operation, och därför tar rehaben några månader och inte upp emot ett år eller längre som för de med ett trasigt främre korsband. Har tränat två gånger i veckan och vet att under hela rehabperioden var det svårt att själv märka någon större förbättring men det är när man tittar tillbaka som man märker hur mycket träningen gett och hur mycket starkare man blivit hela tiden. För mig gäller det att hela tiden försöka bevara styrkan i mitt knä och måste alltid så länge jag spelar handboll köra extra benstyrka på mitt skadade ben. På så sätt behöver man inte bakre korsbandet på samma sätt som man behöver det främre korsbandet.

För några veckor sedan genomförde jag mitt riktiga första handbollspass sedan skadan. Det svåraste är att komma över rädslan över att landa på knät. Jag kunde inte förstå hur jag någonsin skulle kunna våga gå igenom och landa på det igen. Nu när det har hänt vet jag att det går och jag vill säga till er andra som också kommer vara i min situation att ta den tid det krävs men fundera inte så mycket. Tids nog kommer din gamla ”handbollshjärna” att ta över och det går automatisk. Det är små steg att ta sig igenom men tids nog går det. En annan sak jag har märkt med mig själv är att jag under hela rehabperioden längtat efter att få börja träna handboll och få köra tung fys med de andra men när dagen kommer och man får köra så är känslorna blandade. Både mitt första handbollspass och löppass i spåret genomförde jag med ett stort leende trots att det var jobbigt. Men sedan har jag märkt att kraven på sig själv kommer tillbaka och det blev genast dubbelt så jobbigt att genomföra passen eftersom man ligger efter i en hel del träning. Viljan att vara bäst måste dämpas lite och man måste inse att man tränar för att bli bättre och för att komma tillbaka till sin gamla nivå, inte för att vara bäst på en gång.

För två dagar sedan hittade jag faktiskt dokumentet jag skrev den 2 december förra året. Dokumentet som jag då egentligen aldrig läste igenom och som innehöll allt vad handboll betyder för mig. På något sätt kanske det var meningen att jag skulle sätta mig och skriva ner det dagen innan jag skadade mig för att kunna ha något att titta tillbaka på, och som påminner mig om mitt gamla handbollstänk, nu när jag äntligen är tillbaka på handbollsplanen igen! Har precis bytit lag till IVH Västerås för att ge mig själv en riktig utmaning. Jag tänker inte låta min skada stoppa mig. Jag kommer aldrig ha något bakre korsband men det är bara att acceptera, träna ordentligt och se framåt istället. Som man brukar säga … ”Man måste våga misslyckas för att kunna lyckas. Att våga är att förlora fotfästet en liten stund, att inte våga är att förlora sig själv”.

Ellinor Eriksson

Varje måndag ser jag människor i olika åldrar, kön och hudfärg. De befinner sig inne på SportRehab i Göteborg precis som jag. Alla är där för att rehablitera olika kroppsdelar men till största delen handlar det om knän. Knän som får oss att kunna gå och hålla balansen. Knän som gör både vårt liv lättare och svårare. Jag har haft svårt med mitt knä men för varje dag som går blir det lättare. Jag hade ont i mitt knä igår efter ett hårt träningspass men det gick över lika fort. 5 minuter i tjockmattan utan problem och just nu ser jag bara ett mål framför mig, 10 minuter! När jag låg på golvet och körde rumpövningar pratade en äldre dam med sin sjukgymnast. Hon skrattade och berättade att hon bara kunnat måla sina tånaglar på ena foten eftersom hennes knä stoppade henne. Hon kunde inte böja det tillräckligt för att nå fram och hennes nästa mål var att kunna måla alla tånaglarna helt själv. Jag fascineras av dessa små mål, för dom leder alltid till något stort. Mitt mål vet ni ju, men undra vad hennes små mål kommer att leda till?

10 månader utan handboll nu, overkligt. Men jag ska in i den underbara skiten igen.

I måndags tog jag ett steg mot högre höjder. Jag steg upp i en tjockmatta och Lotte sa till mig att jogga i 3 minuter. Hon sa lite snabbt att efter jag klarat 10 min ska jag få börja jogga ute på riktigt. Mina ögon blev stora som två solar och hon sa att vi skulle inte förhasta oss. Jag klarade 3 minuter utan problem och jag ger mig mer än gärna på 10 minuter imorgon, vilket jag tror inte att det kommer att bli. Fast jag sprang faktiskt runt som en galning idag i vattenpölar och fontäner. Ett evengemang hade ordnats via Facebook och Göteborgs största vattenkrig genom tiderna hölls idag på nationaldagen. Jag tog smällarna från vattenhinkarna och jag var bara tvungen att befinna mig mitt i smeten. Vilken dag!

Syster och jag skulle köpa glass på Kungsportsplatsen men priserna var höga för en mjukglass så vi valde Mc Donalds. Då såg jag en människa som jag kände igen mycket väl bakom kassadisken. Vi känner inte varandra men jag har följt hennes blogg nästa hela detta året. Det var Maria Broström, korsbandskadade Maria Broström i mina ögon. Jag har mailat henne och hon har inspirerat mig. Jag sa till syster att vi var bara tvunga att ställa oss i den kön fast det gick mycket fortare i de andra. Ni kan ju läsa vad jag sa här så inte detta inlägget blir allt för långt! Men jag blev verkligen glad och jag fick en cheese gratis, haha.

Imorgon börjar hårdträningen igen. Inte bara för mitt knä utan även för mitt liv. Studenten är tagen och det var en utav de bästa dagarna i mitt liv. En dag som jag vet kommer att platsa i den kategorin är när jag får börja spela handboll igen..och jag vill tacka alla er som tror på mig.