Bloggen har jag startat för att jag ska orka, vilja och kämpa.

Mitt högra knä just nu:
- Främre korsband är helt av.
- Inre minisken är sönder.
- Ett ledband är uttänjt.

Hej, jag älskar handboll. I sjätte klass blev jag medtvingad av några kamrater   att testa denna underliga sport i handbollsklubben Alingsås HK. Jag såg ingen spänning i det utan gjorde de mest för kompisarnas skull. Det blev några träningar och jag sattes på högerkanten som högerhänt. Det enda jag gjorde var att springa och springa medans jag kollade på alla mina kompisar på niometer som gjorde mål stup i kvarten. När jag väl fick läget sköt jag mitt på målvakten och under en hel cup gjorde jag inte ett enda mål. Jag spelade i några veckor och jag kände bara att jag ville sluta. Jag kunde ju inte ens göra mål, mitt sikte var mer riktat mot läktaren än i mål.

Jag började fundera på att börja i gymnastik, 12 år gammal. Min storasyster som är ett riktigt sportfreak blev förbannad när hon fick höra detta och ville att jag skulle fortsätta kämpa. Hon sa att någongång kommer jag att bli bättre och jag fortsatte. Jag fortsatte med något jag inte gillade alls. Jag glömmer aldrig de dagarna när jag stod ute i min trädgård vid vårt gamla hus. I trädgården fanns en ganska stor häck och jag placerade ut burkar och liknande längs den. Jag mätte upp olika avstånd ifrån burkarna och där stod jag tillslut men en handboll i handen. Mitt sikte skulle bli bättre och så var det bara. Jag kommer ihåg att jag blev förbannad om jag missade en burk med handbollen och koncentrationen ökade istället för att den minskade. Jag vet inte om detta riktigt hjälpte men bara efter något år var jag fast i handbollen. Tack vare storasyster hade jag hittat mitt största intresse.

Nu är jag 18 år gammal och handboll är fortfarande mitt största intresse. Jag har spelat det sen jag stod där i min gamla trädgård med siktet inställt på burkarna. Fast i år hände det. Det som händer många handbollstjejer årligen. Jag skadade knäet. Det blev rehab och efter två månader stod jag på handbollsplanen igen. Jag var överlycklig och rädd på samma gång. Träningen gick bra och jag kände att jag fick trampa på lite extra för att orka. Jag skulle spela match redan två dagar senare och jag blev glad när några välbekanta ansikten applåderade åt mig när jag entrade planen. 10 minuter i första halvlek gick bra och det fick mig att känna mig säker inför andra. Men det var då de brast, knäet vek sig utan någon alls närkontakt.

Det var min bästa och värsta dag. Jag låg på stället jag älskade mest och jag kunde inte göra någonting. Inte ett jävla skit. Jag skrek och grät som att det inte fanns någon morgondag och i efterhand har jag fått höra att jag skrämde upp några. Visst, det gjorde jätteont men jag skrek mer för att jag var besviken. Jag var aldrig besviken på mig själv utan jag kunde inte förstå hur knäet kunde vika sig så plötsligt. Bara några minuter innan hade jag slängt mig efter bollen, spelat försvar och knäet hade varit pålitligt.

Jag kom in på magnetröntgen redan på en vecka efter många samtal och som jag redan har berättat högst upp i inlägget om knäet fick jag reda på av min läkare idag. Just nu vet jag inte riktigt vad som händer. Jag kommer iallafall ha flera månaders rehab framför mig och en operation kommer att ske. Det finns en sak som jag älskar hos mig själv och det är att jag tänker aldrig ge upp. Jag ska spela handboll igen och det får ta hur lång tid som helst bara jag kommer dit.