Jag är besatt. Besatt av låten "Just the way you are". Jag önskar att den var längre för den tar slut så snabbt. Och videon gör den ännu finare. Enkelheten.



Igår körde jag spinning i 60 minuter. Det var ganska lätt till en början och jag kände att jag var taggad till hundra. Sista 15 minuterna var det backe som gällde och en skitgo låt började spelas. Då skriker instruktören: "KÖÖÖR!! NU ÄR DET NÅGON SOM JAGAR ER I BACKEN". Och jag tog i som in i helvete. Vet ni vad det första jag tänkte på var? Att Annika Wiel Fredén jagade mig på kontring. Jag vet att hon löper som en idiot och hon skulle inte få fånga mig. Och i min dröm så klarade jag mig undan, gjorde mål och kunde springa hem med ett vrål. Tack Annika, din inställning till träning får mig alltid att komma i mål. Och om vi tittar på idag, så är jag inte alls sugen. Jag har gått här hemma och tänkt: "Ska jag? Ska jag skita i det"?. Men nu har jag bestämt mig. JAG SKA KÖRA!

För idag har laget match mot Torslanda och då ska jag inte ligga på latsidan. Jag ska köra som en idiot. HÅRT, HÅRDARE, HÅRDAST. Och vet ni vad? Imorgon ska jag återförenas med Sara Bergh, tjejen som får mig att må bra. För hon fattar allt! Vi ska springa i Nordstan i Göteborg och shoppa. Kanske hoppa lite också, för vi kan ju det nu!

Nu är nya låtar inlagda på Ipoden också. Inget kan gå fel idag!!

Okej, först och främst. HAHA. Detta blev inte riktigt som jag hade tänkt mig. Men jag tänkte att ni skulle få se mig lite. Så ni får hänga med på början av mitt träningspass. Det blev inte så mycket filmat, eftersom det var massa fler som tränade. Det kändes lite dumt att sätta upp kameran vid benpressen. Jag hade tänkt mig en videoblogg också, men när jag har testat hemma så går det bara inte, jag bara skrattar. Idag är det iallafall handboll som gäller!

Jag undrar ibland om det finns sådana människor som mig. Människor som gör saker de inte alls vill. Jag har haft ångest hela dagen. Ångest inför 60 minuters spinning. Men Jimmi sa att det kommer att gå bra, och då gör de det också. Men jag klarar inte av att gå dit längre och tänka varför jag är där. Jag är där för att komma tillbaka stark. Att få spela handboll igen. Men den meningen biter inte riktigt på mig längre. För så har jag tänkt i över ett år. Jag försöker hitta inspirationskällor istället.

Ikväll blir det Bojana Popovic som spelar i Buducnost, (Montenegro). Sävehofs damer mötte Buducnost i Champions Leauge igår och så här kunde man läsa om Bojana på deras hemsida: 

"Hon har vunnit Champions League vid fem tillfällen, senast i våras med Viborg. Hennes storhet beror på en enorm speluppfattning – och hon beskrivs ofta vara hjärnan bakom tio mål per match som lagkamraterna gör. Ändå är hon ofta lagets bästa målskytt. Förra året var Bojana Popovic borta från handbollen i närmare nio månader på grund av en korsbandsskada, men hon har sedan visat att fortfarande håller högsta klass".

För Bojana ikväll. Om hon bara visste vad hon gjorde. Hon får en helt obetydlig tjej från lilla Alingsås att genomföra 60 minuter spinning. Vilka människor det finns. Nu blir det att ta av sminket. Annars blir det tvättbjörn efter passet.

Mitt knä sviker inte.

- Jag glömmer aldrig dig på Åhus beachhandboll.
- ?
- Du kämpade så mycket att jag trodde du skulle gå sönder varje gång.
- Och nu gjorde jag ju det?
- Men det du har i dig, det är inte många som har.

Jag gick sönder. Och är fortfarande inte hel. Men den lilla pratstunden fick mig att inse att detta är värt att kämpa för. Igår var jag med på hela träningen, men tog aldrig närkampen. Och det är det jag hatar. För jag är inte rädd längre. Jag har vant mig nu. Jag gjorde mål om och om igen. Och jag vill göra det på match, framtiden är oviss när det gäller allt just nu. Iallafall vilken tidpunkt allt ska ske. Jag åker bort en timme eller två, till mitt andra hem. Hälsostudion. Och förhoppningsvis ska jag göra ett litet filmklipp till er.

Jag önskar att det fanns en knapp. En knapp som tog er rätt in i mina tankar. För just nu vill jag börja gråta, krypa ihop och skrika det högsta jag kan. För idag är det exakt ett år sedan jag satt på akuten i matchkläder. Andra smällen, som jag trodde att jag aldrig skulle klara av. Den första var en för mycket.

Jag tänker inte blogga på ett tag (inte för att jag har varit så aktiv innan men), jag kommer tillbaka i november.

Under tiden ska jag kolla på detta. Något som får mig att storgråta men ändå skratta. Jag mår skit och det kan jag inte ljuga om. Varje dag tänker jag på dagen med stort D. Gameday. Jag ska sova i min matchtröja i natt.

Så här klarar jag av vardagen. 2 par löparskor och 2 vinnarskallar.

45:54. Min tid. Min fantastiska tid. 45 minuter och 54 sekunder. 1 hel mil, med mig själv. Fast knäet hängde också på och musiken rullade i öronen. Jag sprang medan jag tänkte på handboll och mitt lag. För precis då hade vi match borta i Halmstad mot Drott. Jag rushade det sista 70 meterna och mitt i allt tidtagande fick jag ett sms av Elin, "Vinst, 15-23". Vår 4:e seger (egentligen 3:e eftersom ett lag har dragit sig ur). Det går bra nu, och om vi fortsätter i denna takten ligger inte div.1 långt borta.

Jag köpte nya joggingskor igår och det var underbart att lägga de gamla på hyllan efter 3 år. De kan inte vara bra för mina knän så det blev ett par nya asics. Samma som förrut egentligen fast en uppdatering. Och jag är glad att jag skrev vad jag skulle träna idag i föregående inlägg. Annars hade jag aldrig sprungit milen, andra gången sen operationen. Men som sagt, det återstår en sak. 60 minuter spinning. Och söndagspasset brukar vara ett helvete. Men jag är redo för det. Bara att trycka i sig en fullkornsmacka och fruktsallad.

Imorgon blir det ett besök hos Lotte igen. Jag skulle vara där lite tidigare för vi skulle använda en sal där hon ska testa hur snabbt mitt knä är på att reagera. Vet inte riktigt vad vi ska göra, mer om det imorgon. Sådär ja, 33 minuter kvar... sen börjar uppvärmningen på spinningen. I'm in love.

Ser ni de nya lilla mottot/citatet som har kommit längst upp i min meny? Emelie skrev det till mig, och om jag ska vara ärlig får jag damp av det. "Varje gång du inte tränar, tränar någon annan för att slå dig". Jag kan inte riktigt sätta fingret på det. Men det positvia med meningen är: Att varje gång jag ser den kommer jag att vilja träna och inte ge upp. Det negativa: Jag kommer att få ångest.

Jag hade damp i onsdags, kikade in Göteborgsvarvet för anmälan. Sista anmälningsdag var i måndags. Loppet hade redan uppnått anmälningstaket på 58 000 löpare. Jag skrev ett argt inlägg som skulle visas på bloggen, men tog det lungt istället. ÅH. Jag blir besviken. Jag ville verkligen testa.

Igår sökte jag in till Göteborgs universitet igen, sjukgymnastprogrammet. Och jag har inga förväntningar som vanligt. Jag ska testa att söka in till Uppsala univeristet, Karolinska Instituetet, Lund, Luleå och Linköping också, bara för att se i de första antagningsbeskedet. Lite ballt om man hade kommit in i Lund. Men då blir det handboll i Skåne och flytt. Nejdå, men det känns som att man får börja priotera.

Jag har en dröm om att bli sjukgymnast, egen företagare. Jag skulle vilja ha föreläsningar för olika idrottslag om knän och skador. Ha kurser inom förebyggande träning och även jobba med ett idrottslag och se om det verkligen fungerar. I slutändan vill jag ha ett eget litet rehabilterings centrum i Götebrogsområdet där jag sätter människan i fokus. Både fysiskt och psykiskt. Såhääääääär sugen är jag.

Ja.. mina drömmar. Och jag är glad att jag har dom. Idag är det vilodag. Imorgon kör jag på milen, 60 min spinning och hoppträning. (Måste skriva upp det, för annars kommer jag aldrig att göra det).

Jag var nog lite dum i huvudet igår. Jag hade ett träningsläger för mig själv, och det knakade lite i knäet hela dagen efter det. Men idag känner jag inget, och kör på igen! Jag har ju som sagt 2 vilodagar i veckan. Men denna blir det nog bara en. För det skulle ju brinna i mina ögon denna veckan som sagt. Igår på spinningen tittade Elin på mig och båda hade blicken "Ta mig härifrån, jag vill dö". För vi kände inte våra ben, och då viskade jag: "Ska vi spela Elitserien eller?". Och oj, vad lätt det gick efter det. Bara för det kör vi på löp, 5km och spinning 45 minuter idag.

Ett pass mer än alla andra. Springa några extra meter än alla andra. Då måste man ju bli bäst? Det är bra att jag har Elin. För hon vill lika mycket som jag.

VARFÖR SKULLE INTE JAG KLARA DET? Det finns ingen anledning att tänka så. DU, JAG, NÅGON ANNAN OCH ALLA.. kan klara det. Inte en jävel kan stoppa oss. Vem har rätt att göra det? Ingen. Och jag tänkte "Varför just jag?" ändå när jag gick och la mig inatt fast jag inte fick. Men nån måste det ju bli... korsbandsskadad. Och denna gången blev det jag. Jag tänker inte se det bästa av situationen och vara positiv precis som att "nu har jag chansen att träna upp mig". För jag kommer alltid att vara arg, och jag hoppas att jag kommer att kunna ta ut det på min träning. För jag håller på att bli det som Annika Wiel Fredén är, en killer.

Nu börjar pass 1. 5 km.

Okej, nu ska jag ge mig på detta. Att skriva ett blogginlägg från mitt hjärta igen. Jag håller mycket inne men kan även berätta alldeles för mycket ibland. Men vi börjar med det praktiska från förra veckan. Teoretiskt trodde jag att det var omöjligt, men så gick det. 10 km. 1 mil. Jag är lite av en maskin. Hela laget sprang en mil. Men jag kände mig endå som den enda maskinen. För knäet protesterade inte. Inte ens dagen efter!

Och idag sprang jag från tåget och hem. Jag gick i ett hyfsat snabbt tempo, och sen kom rushen. 60 meter! Och jag är sådan. När jag får damp måste jag springa och gärna skrika i en fruktansvärd stämma. För idag har jag varit hos sjukgymnasten och börjat med explosivitet. BOOOOM, säger det varje gång jag tar i, i lårcurlen. Och visst, jag ligger efter. Och det var värst idag på träningen. Jag är med lite på närkamper men eftersom jag vet att min baksida inte håller måttet så kastar jag iväg bollen till en medspelare. Och det kan vara det jobbigaste jag gjort under min rehabperiod. Att kasta bort bollen istället för att ta närkampen. Jag vill brotta ner alla, ta tag i bollen, studsa det fortaste jag kan tills de tre sista stegen kommer. Jag kände mig inte rädd idag. Jag hade klarat det. Men helvetes-jävla-baksida. Min kropp stoppar mig. Mitt huvud stoppar mig. Mitt knä stoppar mig.

Men inget stoppar mig från att köra intervaller imorgon, och lite till. Nu ska jag sova.. och inte tänka som jag gjorde igår:

VARFÖR JAG? ALLT ÄR ORÄTTVIST. VARFÖR JUST JAG?

Men jag drog Jimmi tätt intill mig och höll hårt i hans arm i rätt stund. Sen somnade jag, och nästa dag fick jag en kommentar från en helt okänd på SportRehab: "Jag har sett dig här nästan hela året. Och jag förstår mig inte på dig, du kämpar tills du blir blå".

Det kan jag leva på i några dagar. Och när jag tänker efter försvann september för fort. Ny månad, nya mål. Jag kämpar. Och jag vet det så väl. Men denna veckan ska bli annorlunda. Det ska brinna i mina ögon. Och stoppa mig inte. Häng på istället! 5 km, intervaller, videospinning, core och gym. IMORGON!