Korsbandsskada

När jag tänker tillbaka har jag inte riktigt varit mig själv under marsmånad. Jag har gått på halvfart och jag har skjutit undan mina känslor när det gäller skadan. Styrketräningen gick i botten och rehaben var ännu värre med all svullnad. Jag vill aldrig ha en sådan månad igen utan nu är det april och jag kommer att lägga det andra bakom mig.

Jag har börjat april med att ha läst en massa korsbandsbloggar och några handbollsprofilers bloggar så som Johanna Ahlm, Sabina Jacobsen och Caroline Hellström. Jag har rotat igenom alla mappar på datorn och på facebook där det finns bilder där jag spelar och jag har kollat på handbollsfilmer. Jag och Elin har använt oss av våra kalendrar och planerat gymträningen för de närmsta 3 veckorna och jag känner redan träningsvärken. Denna månaden har börjat bra och kommer att fortsätta i samma spår med eller utan svullnad. På tisdagsträningen skakade mina armar så mycket att jag knappt kunde andas efter alla armhävningarna. Min mage ville vändas ut och in efter alla sit-ups och efteråt kändes det värt allt besvär och jag kunde gå med rak rygg från träningen. Nu längtar jag redan till imorgonkväll och i övermorgon, för då ska jag träna igen. Jag kan fortfarande inte sätta finger på vad som hände i marsmånad.. jag mår ju som bäst när jag får träna och ta ut mig.

Jag längtar tills jag får höra meningen: Idag gör Emma comeback.

Sara Bergh om rädsla

Två gånger detta år när jag suttit på läktaren för att heja på mitt Skara har jag sett en knäskada skett. Och jag kan inte hjälpa det, men min omedelbara reflex blir tårar som inte går att stoppa. Åh, det är så hemskt! Jag har varit tvungen att lämna hallen en stund. Det är de enda gångerna som jag tvekar på att ta mig tillbaka, det är det enda som får mig att bli rädd.

Alla som har dragit ett korsband som jag vet, har skrikit, ett förtvivlat skrik som skär in i alla väggar. (ibland när jag går in i vår idrottshall hemma tror jag att mitt höga skrik sitter kvar i väggarna.)  Jag kan liksom inte beskriva hur det låter men lätet är verkligen speciellt och unikt för just knäskador och korsband. Jag kan heller inte beskriva smärtan, hur ont det gör. Mest i hjärtat.

För mig är det helt oförståeligt hur vissa kan göra en enkel stegisättning, och det känns helt utom denna världen att JAG skulle göra det inom en snar framtid. Att folk kan landa efter en kontring utan att hela knät viker sig och hur man kan jobba i sidled i försvar. Jag fattar verkligen inte hur man kan göra det?! Det är världens svåraste gåta…

Men varför i hela världen lägger jag ner allt detta slit och tid på att ta mig tillbaka till den platsen som jag är mest rädd för? Varför söker jag mig dit? Jag tror hos mig handlar det om kontroll. Jag tänker inte låta mitt knä stoppa mig från att komma tillbaka, utan när jag inte vill spela handboll mera ska det vara ett val av mig. Sen är jag en sån jävla tävlingsmänniska så jag tänker inte låta mitt knä vinna över mig. Jag ska styra mitt knä och inte tvärtom. Haha, nu när jag tänker efter kan man jämföra lite med människor som vill hoppa fallskärm. Det gör väl det delvis för att övervinna en rädsla. Jag drivs enormt av det. Kanske gör vi alla det?

När jag tittar på handboll som skadad kan jag känna hur det drar till i mitt knä när spelarna gör steg-i-sättningar och när jag ser människor sätta sig på huk ryser jag i hela kroppen och vill nästan fråga: Gör det inte ont?

Jag kan knappt föreställa mig att jag kommer att göra det om några månader. Innan var jag inte rädd, jag gick in i onödiga situationer och ibland blev det faktiskt mål. Jag älskade att få en knuff och ramla i golvet för att sen ge tillbaka och jag steg aldrig undan utan jag tog smällen. Kommer jag att göra det igen?

Jag vill vara samma gamla Emma när jag kommer tillbaka till planen och jag vet att det kommer att ta lång tid. Men i förrgår blev jag förvånad över mig själv. En övning i mitt rehabprogram är att stå på ett ben och blunda i en minut. När jag stod på mitt opererade ben var det nära flera gånger att jag tappade balansen, jag vinglade men jag kämpade för att komma tillbaka till en rak postion. Det var då jag förstod att jag har kommit över en rädsla utan att jag ens har tänkt på det. Jag litade på mitt knä, fast jag höll på vingla var mitt knä stabilt och jag gav inte upp. Jag blir helt galen av lycka, jag litade faktiskt på mitt knä. Jag kan bara tänka mig när jag får börja spela, jag kommer att le med hela kroppen.

Jag lever fortfarande på den dagen innan operationen. När jag gymmade i 3 1/2 timme med Elin och sen gick jag ut och sprang allt vad jag kunde. Det var en av det bästa dagarna i mitt liv.

De senaste sjukgymnastbesöket klassades jag lite som ett specialfall. Min sjukgymnasts chef Roland fick kolla på mitt knä eftersom Lotte var orolig över svullnaden. Han hade ca 35-40 års erfarenhet av knän så det kändes riktigt bra att han skulle få kolla på det. Det första han säger är att mitt ben har blivit smalt och skrattar lite lätt, ni ska bara veta.. jag har tappat 5 cm runt mitt lår! Jag fick visa upp vad jag kunde och jag kunde sträcka helt som ouppvärmd och böjningen var det lite kvar på. Han är en av de positivaste jag pratat med sen operationen. Han sa att det såg riktigt bra ut och att jag inte alls ska vara orolig över svullnaden.

Både Lotte och Roland ville se hur jag gick och jag fick gå i en lång gång medans båda tittade på mig. När jag vände mig om påpekade de att jag gick felfritt och jag kände hur jag log på riktigt. I två veckor har hört att jag kommit till mn första tröskel i rehaben och det verkar vara den största tröskel som finns! I ungefär en månad har jag tampas med svullnaden och denna gången tog Lotte kort på båda knäna så att vi kan jämföra om 2 veckor.

Nu ska jag köra rehab 1 gång om dagen och får max träna i 20 minuter, kryckan har jag i min ena hand för att minska svullnaden och det är bara att fortsätta le. Jag har inga förhoppnigar på nästa besök hos sjukgymnasten men en sak som fick mig att tappa andan ett tag var när Roland sa: Du får ju sikta in dig på att du inte kommer spela handboll de närmsta året, du kan ju vara tillbaka om 7 månader men du får sikta in dig på nästa år.

Min hjärna reagerade inte särskilt mycket utan det var väl bara att ta emot det medans mitt hjärta skrek: NEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEJ, jag vill dö. Jag får förvänta mig det värsta, hoppas på det bästa och ta det som det kommer.

Sara Bergh om tillfälligheter

Igår var jag arg, (himla bra första intryck jag gör va?!) och då trotsade jag mitt 4 veckor nya korsband och tog en kvällspromenad. Ipoden på högsta volym och bara gå. Gå gå gå. Inte vara på väg någonstans, utan bara för att gå.

Jag har en spelningslista på ipoden som heter träning. Den lyssnar jag nästan enbart på nu, för att det enda jag gör är att träna. Låt nr 3 på denna spellista är min favoritlåt of all time. (alltså seriöst, den är bara bäst, kan inte ens byta ringsignal för att den är så bra) och den hade jag på repeat igårkväll. Alla som känner mig vet givetvis att det är the killers med ”when you were young”. Jag har nog lyssnat på den tusentals gånger och jag tröttnar aldrig, men idag var det första gången jag verkligen lyssnade på den och då slog detta mig:

Can we climb this mountain
I don't know
Higher now than ever before
I know we can make it if we take it slow
Let's take it easy
Easy now, watch it go

Så sjunger dem.  Och efter att ha lyssnat på den nästan dagligen i 4-5 år inser jag av ren tillfällighet hur ”we” representerar jag och mitt knä och ”this mountain” är all den träning jag har framför mig för att spela handboll igen. Jag vet också att jag måste låta detta ta sin tid, låta varje motgång och medgång föra med sig sitt steg framåt. Det går inte över en natt och det är ingen idé att stressa. Jag kommer komma fram snabbare om jag tar det lugnt, kan låta konstigt men så är det. Helt sjukt var det när jag insåg att just nu så är denna låten en spegelbild av mitt liv.

Jag struntar i att göra en presentation om mig själv, för det har jag gjort en gång förut (läs här). När Emma bad mig gästblogga blev jag tokglad, jag älskar verkligen hennes blogg och den har verkligen hjälpt mig att fatta det svåra beslutet att ta sig tillbaka. Genom att Emma hjälper sig själv på detta offentliga sätt kan hon hjälpa andra i samma sits och hela den grejen tycker jag bara är så fin av henne. Och nu ska jag få vara en del av detta! Vilken dröm va?! Tack Emma för att du tror så på mig, jag ska inte göra dig besviken.

 
Där ser ni, drömmar går i uppfyllelse. Nästa dröm på listan, att få spela handboll igen!

Det viktigaste är inte att aldrig falla utan att kunna resa sig efter varje fall. Detta stämmer in riktigt bra på mig och jag har alltid ansett mig själv som stark men utan Jimmi, Elin, Antonia och Sara hade jag fortfarande legat kvar.

Det är ni som har upplevt mig gråtandes, klagandes och överlycklig både via mail och på riktigt. Det bästa av allt är att ni är helt olika personer och att ni har hjälpt mig på helt olika sätt. Antonia har varit med innan operationen och hon hjälpte mig otroligt mycket med den mentala biten och att vänta. Jag väntade på att få börja träna, jag väntade på att få en kallelse till alla möjliga läkare och jag väntade i 3 månader på operationen. Jag gick upp mitt i natten och skrev och sedan på morgonen fick jag tillbaka ett svar som fick mig att tänka om helt och hållet.

För ett halv år sedan blev det jag och Elin på gymmet. Hon satte sig in i min situation och sen dess har vi i princip tränat för mycket. Jag fick en ny bästa vän som allt kändes rätt med. Vi tänkte väldigt lika och vi har satt upp många mål tillsammans. Lite biffiga vi kommer att bli och jag älskar att du tror på mig så mycket! En bit in i januari dök Sara Bergh upp och jag kände direkt att detta var en tjej att räkna med och hon hade kört rehab dubbelt så mycket som mig, så hon visste precis vad det handlade om. Det jag har gillat mest är att hon är lite smått galen och har fått mig på riktigt bra humör. Hennes gästbloggning kommer att bli grym!

Jimmi är nog den personen som jag har skämts inför att klaga och storgråta. Han har genomgått två stora operationer i knäet på grund av patellarsenan (knäskålsenan) och då har jag känt mig att dum att klaga över mitt. Men när jag väl har brustit har han ändå varit där för mig och det slutar med att jag blir alldeles lugn. När jag känner att jag är stressad eller orolig över något finns det ett sätt att lösa det på, att åka hem till Jimmi och jag glömmer allt annat. Mitt mål är fortfarande att göra det jag skrev i detta inlägget och denna gången ska jag inte skada mig.

Kommer ni ihåg inlägget när jag tipsade om en träningsdagbok? Tack vare dubbelkorsbandskadade Åsas blogg blev jag tipsad om den HÄR sidan där man kan registrera all sin träning. Det är nog den bästa sidan på länge som jag har blivit medlem på. Man slipper sitta med en penna och skriva ner allt och detta är den perfekta träningsdagboken på internet.

Man får ut en hel del statistik över hur man tränar och det finns massa tips på olika träningsprogram. Sen den 26:e januari, dagen efter operationen har jag lagt ner 5103 minuter (3dagar, 14 timmar och 39 sekunder) på rehabiltiering och styrketräning. 86 träningspass har jag genomgått och 52% av alla dagar har jag tränat. Jag skriver även ner egna tankar och ideér på hur träningen har gått och hur jag kan förbättra den till nästa gång.

Det var på denna sidan jag hittade min utmaning. 200 sit-ups och 100 armhävningar på raken efter 7 veckor. Sit-upsen går riktigt segt medans armhävningarna rullar på. I söndags hade jag hållt på med programmet i 2 veckor och då var det dags för maxtestet. Utifrån resultatet på maxtestet får man se vilken nivå man hamnar på nästkommande vecka. Jag körde slut på mig själv och sen när jag väl skulle kolla vilket schema jag skulle följa härnäst hamnade jag på det hårdaste! Fast jag blev ännu mer förbannad när jag såg att jag hade klarat gränsen till det hårdaste med en enda sit-ups!!! Varför jag!? hahaha.

Jag är postiv till 100 armhävningar men mer skeptisk till 200 sit-ups. Jag hittade ett till förslag på ett träningschema som tyvärr inte var fastställt ännu, 25 stycken chins! Det skulle jag verkligen vilja göra.. frågan är bara när det ska komma ut. Jag får hålla ögonen öppna på denna sidan.

Vill du, precis som jag, ge dig själv en utmaning?

1. Träningsprogram - 100 armhävningar
2. Träningsprogram - 200 sit-ups

Elin, magsjuk!! Så det fick bli Jimmi som blev uppdragen ur sängen tidigt imorses. Vi cyklade till sjukhuset och vi fick stanna på vägen för att jag svettades på grund av nervositeten, haha. Väl inne hos min läkare frågade han hur det hade gått och jag svarade sådär. Jag tog av mig byxorna och i ljuset såg man klart och tydligt att jag inte hade rakat benen på 2 veckor, opps! Han bad mig lyfta båda benen när jag låg på britsen och det såg bra ut. Sedan böjde han och sträckte i benet och det gjorde inte ont men det var en obehaglig känsla.

Han berättade att det man var mest intresserad av var ifall det var svullnad i knäet för det kan tyda på inflammation. Som tur var hade jag bara svullnad runt knäet och inte i. Jag kände en oerhörd lättnad och han tyckte att jag skulle börja äta tabletter igen, diklofenak, vilket kan hjälpa lite mot svullnad.  Det kommer att gå upp och ner hela tiden och efter samtalet med sjukgymnasten idag ska jag dit om en vecka. Läkaren har gett klartecken att det inte är något fel på mitt knä och nu är det bara upp till mitt knä att få bort svullnaden. IS HELA VECKAN, KRYCKA HELA VECKAN, TRÄNA REHAB VARANNAN DAG... nu är det min tur. Fråga mig inte varför jag blir så här peppad... häromdagen ville jag bara dö för en stund i min egna svullnad. Människan är underlig. En stor del av detta peppandet kommer naturligtvis ifrån Sara Bergh, min mentala tränare i princip! Igår avslutade hon mailet så här:

Jag vet att jag kommer att klara detta och tiden kommer
att bestå av 10% inspiration och 90% slit.

I måndags blev det bestämt att jag ska skickas till min läkare som ska ta en ordentlig titt på knäet. Jag har inte kommit vidare med rehaben eftersom mitt knä är mycket svullet varje gång jag träffar sjukgymnasten. Vid 8 veckor bör man nämligen vara igång med ökad belastning och det kan jag inte på grund av svullnaden. Det dumma är att jag har inte ont i mitt knä och efter cirkulationsträning har jag full sträckning och kan böja 140 grader, vilket är klart godkänt.

Som min sjukgymnast sa innan operationen: -"Jag har nästan aldrig träffat en så vältränad korsbandsskadad som precis ska operera sig". Jag slet i 3 månader för att vara så tränad som möjligt inför operationen och om jag ska var ärlig har jag nog aldrig tränat så mycket i hela mitt liv. Men nu har jag försökt med allt i två veckor. Is, högläge, dingla, kryckor och inget hjälper. På måndag ska jag träffa min läkare och jag har nog aldrig varit mer nervös. Snälla, säg att det inte är något allvarligt för då vet jag inte vad jag gör. Håll tummarna för mig?

En sak som jag är tacksam för är att Elin ska hänga med mig till till sjukhuset på måndag. Hon har varit ett stöd för mig sen den dagen jag skadade mig och jag kommer aldrig att kunna åtgärda det hon har gjort för mig. Det bästa med allt är att hon har spelat för mig hela denna säsongen och jag blir glad när hon säger att hon saknar mig så sjukt mycket på planen. Jag längtar tills jag ska få hoppa i hennes famn efter en match och bara säga till henne att hon är bäst.

Det som inte dödar mig, gör mig starkare.
 

Som sämst kan vi bli 3:a i serien. Bjurslätt vann nämligen över Kungälvs HK 2 i torsdags så nu har vi dragit ifrån med 4 poäng och är ostörda. Banér ligger strax framför oss med en mer match spelad och som man ser kommer Heidlös ta hem seriesegern om inget galet händer. Förhoppningsvis går 3 lag upp i divison 2 och i värsta fall går bara ett lag upp. Jag hoppas att det blir tvåan för oss nästa säsong och då kommer förmodligen jag entra planen också. Jag sa till en av tränarna idag: Jag kommer ju ha glidit på en räkmacka denna säsongen efter att tjejerna har kämpat sig upp i tvåan. Då får jag snabbt tillbaka ett svar: Emma, du har ju legat i nästintill varje dag med träningen efter att du skadade dig så du har har verkligen inte glidit. 

Jag hoppas bara att all träning kommer att gett med sig och jag hoppas att jag är spelklar när säsongen börjar! Förresten vann tjejerna mot Kortedala idag med 11 bollar! Härlig att se!
 

Jag drömde om handboll inatt igen. Under en träning fick jag spela på kanten och jag var en aning seg i fötterna men kondisen låg på topp. Jag gjorde ett inspring från kanten in i 3:a zonen och jag fick ett inspel. Jag skjöt på mål och vår målvkat Klara Forsberg stod i mål. Hon räddade gång på gång och det var precis som om jag skjöt mot en vägg. På tredje försöket gjorde jag mål och då hör jag min tränare skrika: EMMA, DU ÄR GRYM OCH 5 MÅNADER EFTER OPERATIONEN GÖR DU DITT FÖRSTA MÅL!

Visst, det är orimligt att komma tillbaka efter 5 månader men i drömmen kändes det som att jag hade lyckats och jag kände mig bäst i hela världen. Idag har jag legat med is på knäet hela dagen. Jag får bara träna varannan dag på grund av svullnanden men nu i helgen tyckte Lotte att jag skulle ta det lugnare och bara köra rörlighetsträning som att dingla. Hoppas att det kommer att bli bättre för snart är det min tur att köra järnet!

Jag kämpar på med rehaben men det verkar inte ge något vidare resultat. Det går upp och ner för varje dag. Ena dagen klarar jag vikt andra dagen kan jag knappt sträcka ut benet. Jag måste skärpa till mig och sluta gå onödiga sträckor och kryckan får jag börja ha i ena handen igen. Jag ska sova med is varje natt och varje morgon ska jag titta mig själv i speglen och övertyga mig själv om att detta kommer att gå bra.

Det går olika lång tid för alla och just nu har det tagit stopp för mig. Jag är helt enkelt för svullen. Det dumma med mitt knä är att jag inte känner någon smärtgräns.. jag vet inte när jag har tagit i för mycket eller när jag har överbelastat det. Jag känner mig nere idag... riktigt nere. Jag har inte gråtit på över en månad men idag är en sådan dag då jag tycker allt är så jävla orättvist. Jag bli sur när jag hör att det klagas över att man har träningsvärk eller man inte orkar mer. Jag vet att jag hade sagt exakt samma sak om jag inte var skadad och jag beskyller ingen person. Jag är helt enkelt bara sur. Fast en kommentar kan jag inte släppa som en i laget kläckte ut sig under ett fyspass: Jag skulle göra vad som helst för att få köra rehab med er nu!

OCH vet ni vad jag skulle vilja göra? Jag skulle göra precis vad som helst för att få spela handboll. Jag skulle springa cooper-testet tills jag spydde ut mina egna inälvor och jag skulle göra 500 utfall för att få skjuta ett hoppskott. Jag brinner inombords och på senare tid har jag varit mer förbannad en ledsen. Fast idag ska jag gråta och det ska bli så skönt att somna med att man har släppt ut alla sina känslor. Se upp, för säsongen 10/11 är jag tillbaka och då ska jag hoppa lika högt som nedanför.

Jag vill tänka på annat än bara mitt knä ett tag och antar en ny utmaning. Efter att ha följt ett träningsprogram i 7 veckor ska jag kunna göra 100st armhävningar och 200st sit-ups på raken. Jag vet, det låter sjukt och lite galet men jag började redan igår. Jag har inte ångrat det ännu men jag kan säga att jag är nervös. Om 7 veckor får vi se.. vad tror ni? Klarar jag det?

Äntligen, äntligen har det gått framåt! Ni anar inte hur nervös jag har varit under dagen inför kvällsbesöket hos sjukgymnasten. Fast det behövde jag inte alls vara! Svullnaden hade gått ner en del, jag kan i princip sträcka ut hela knäleden och på en vecka har jag kunnat böja knäet ytterligare 15grader. Förra måndagen 120grader, denna måndagen 135 grader! Jag var som ett litet barn i rehabsalen när jag fick höra att jag skulle få två nya övningar och en skulle innehålla vikt. Jag ska sitta på en stol och spänna fast en vikt på 2-3kg runt fotleden, lyfta benet så högt jag kan och sedan gå sakta tillbaka igen. Jag klarade 3 kg och Lotte berättade att när jag klarar 4kg får jag börja gå på maskinerna. Vill ni veta en sak som är grymt bra också? Jag har fått träningsvärk! Vaderna skriker lite smått och lårsmuskeln är helt slut. JAG ÄLSKAR DETTA! Får dock se om jag skriver samma sak när försäsongen börjar, hmm.

Ett enda besök och sjukgymnasten fick mig att blir mer positiv. 1 månad och 4 dagar sen jag opererade mig och just nu kan jag inte känna mig mer taggad. Sara Bergh som gästbloggade opererades sig för ca en vecka sen och tjejen har damp precis som jag och detta älskas! I de senaste mailet visste jag inte om jag skulle skratta eller gråta:

Det finns bara ett ord för denna tjejen: taggad!

Kommer ni ihåg inlägget om Caroline Andersson som efter 15 månader rehab blev matchens lirare i första matchen hon spelade? Igår var det handbollsderby mellan Lillpite IF och Strömnäs GIF i Divison 2 Norra och då small det igen, fast denna gången i det andra knäet.

Jag läste hennes blogg i skolan idag och tårarna kom direkt när jag läste rubriken "THE END". Jag skyndade mig in till toaletten och satte huvudet mellan benen och jag kunde knappt tänka mig hur hon känner just nu. Ilska, frustration... ja, allt! Jag ställer mig följande fråga: Varför? Varför ska en tjej som kämpat i 15 månader och gör det hon älskar mest få utsättas för det här?

Gå in på hennes blogg och ge de mest peppande kommentarer ni kan.. för Caroline är bäst och starkast och jag vet att hon har en vilja av stål.

Idag hamnade jag på Åsas blogg som har opererat både främre och bakre korsbandet. Hon länkade till Svenska korsbandsregistret årsrapport från år 2008, där fanns det mycket statistik gällande skador på främre korsbandet.

Ca 7200 personer drabbas av en korsbandsskada årligen varav ca 3000 opereras i Sverige. De sjukhus som utförde mest korsbandsoperationer under 2008 var Capio Arto Clinic som hann med hela 545 stycken medans där jag opererade mig (Alingsås Lasarett) utförde 34 st. De som genomgår en korsbandsoperation är oftast mellan 26-29 år och det kan tolkas att det är inte bara unga idrottsaktiva som skadar sig utan äldre personer har också instabila knän.  

Från ett antal studier är det känt att kvinnor har större risk att råka ut för en korsbandskada än män, men det är fel! 60% av de patienter som genomgår en korsbandsoperation är män. I mitt fall om man pratar om handboll är det större risk för en kvinna att råka ut för en korsbandskada och utföra en korsbandsoperation (se cirkeldiagrammet nedan).

En korsbandsoperation tar ca 76 minuter och enligt min läkare tog min ca 60 minuter. Korsbandsregistret är tillför oss korsbandskadade att fylla i 1, 2, 5 och 10 år efter operationen. Genom alla frågorna och våra svar kommer man fram till vilka operationsmetoder som är bäst. Man får bland annat beskriva om man har smärta i knäet eller funktionsnedsättning vid idrott. Vill du själv läsa hela årsrapporten? Tryck HÄR.

Jag har redan skrivit ett inlägg om operationen som ni kan läsa HÄR. Fast idag fick jag hem mina journaler och kunde läsa steg för steg om vad det egentligen gjorde när jag var nedsövd. Jag förstår knappt hälften av alla medicinska termer och preparat men jag ska försöka berätta så gott som det går. För det första fick jag narkos och en blodmanschett på armen där de sprutade in olika medel som skulle förbereda mig inför operationen. En assistent till läkaren drog i knäet, där Lachmann var postiv men i övrigt tyckte det att min knästatus var mycket bra.

När jag väl hade somnat in gick de in i knäet via två titthål och brosket och meniskytorna såg helt normala ut (inga skador). De gick vidare med korsbandsoperationen och gjorde ett 2 cm långt snitt för att komma åt fina senor från baksida lår som skulle bli de nya korsbandet. Det tog en sena som dubblerades till en fyrfaldig sena som var 11-12 cm lång. Sedan gick man tillbaka till stället där det nya korsbandet skulle placeras och borrade 8 mm in i skenbenet som sitter strax framför de bakre korsbandet. Det var ganska trångt i mitt knä så det kom inte rikigt åt för att kunna fästa det nya korsbandet utan de gick in i en annan portal och kunde borra de sista hålet på 8 mm, 25 mm djupt in i ledaren. 

De avslutade allt borrande med att skölja och spola för att sedan kunna föra in transplantatet. Första gången när de skulle fästa de nya korsbandet gick det inte bra så de fick göra om det och fixerade det sedan med matrixskruvar. Efteråt kontrollerade det att jag kunde böja och även se om knäet såg bra ut i sträckt läge, vilket det gjorde. Knäet var stabilt och de avslutade med att stänga öppningen med 8 st agraffer och mjuka förband sattes på. 1 1/2 timme senare vaknade jag upp i ett helt annat rum vilket var en obehaglig känsla men jag var oerhört glad för att det var gjort.

Jag är sjukt imponerade över vad läkarna har åstadkommit under den timmen då jag var nedsövd och jag hoppas att ni korsbandskadade fick en liten inblick i vad som händer under en operation. Fast det är inte så farligt som det låter.. vad gör man inte för att få studsa en boll och göra mål igen? Jag kommer att få spela handboll i år och jag kan bara le det största jag kan när jag skriver den meningen.

Här visar jag övningarna som jag fick av min sjukgymnast igår. Det ska göras minst en gång dagligen och jag gör det ikväll på inomhusträningen med laget. Idag har jag dinglat med benen (som man brukar göra när man sitter på en brygga) på en kontorsstol. Jag höjde upp stolen till högsta läget + 2 kuddar, detta är bra för att minska svullnaden och är bra som rörlighetsträning. Perfekt att göra när man sitter framför datorn. Jag märker direkt att svullnaden lägger sig men så fort jag börjar gå kommer den krypandes igen. Nu blir det gymmet med Elin och min överkropp ska allt få slita.

Trots snöovädret åkte jag, Jimmi och hans pappa till Trollhättan för att titta på Champions Leauge i lördags. Många snöflingor och en fastkörning med bilen senare satt vi i en halvfull läktare och hade två handbollslag framför oss, Alingsås HK skulle möta HSV Hamburg. Jag tycker att Alingsås var riktigt bra i första halvlek men så fort Hamburg skärper till sig rullar de iväg och vinner med 10 bollar. Extra kul när föredetta korsbandskadade Johan Fagerlund springer fort på kanten och hoppar förgäves för att stoppa inspelen till Igor Vori. I torsdags gjorde han sitt första spelmål i elitserien mot Sävehof sen skadan och det slutade även med ett mål mot Hamburg, riktigt skoj!

Jag jämförde mitt knä med en bild jag tog den 10 februari med hur det ser ut idag (se bild nedanför) och vad det har svullnat! Om ni klickar upp den bilden ser man en enorm skillnad. Just nu liknar det en stor svullen böld precis över knäskålen på vänstersidan. Imorgon är jag ledig från skolan och då ska jag dingla bort svullnaden.

NYHET! Högst upp i menyn till höger ser ni en liten box där det står "Fråga mig!". Där kan du ställa frågor till mig angående korsbandsskador eller vad som helst! Om du inte har någon fråga kan du alltid titta på besvarade frågor.