Elin, magsjuk!! Så det fick bli Jimmi som blev uppdragen ur sängen tidigt imorses. Vi cyklade till sjukhuset och vi fick stanna på vägen för att jag svettades på grund av nervositeten, haha. Väl inne hos min läkare frågade han hur det hade gått och jag svarade sådär. Jag tog av mig byxorna och i ljuset såg man klart och tydligt att jag inte hade rakat benen på 2 veckor, opps! Han bad mig lyfta båda benen när jag låg på britsen och det såg bra ut. Sedan böjde han och sträckte i benet och det gjorde inte ont men det var en obehaglig känsla.

Han berättade att det man var mest intresserad av var ifall det var svullnad i knäet för det kan tyda på inflammation. Som tur var hade jag bara svullnad runt knäet och inte i. Jag kände en oerhörd lättnad och han tyckte att jag skulle börja äta tabletter igen, diklofenak, vilket kan hjälpa lite mot svullnad.  Det kommer att gå upp och ner hela tiden och efter samtalet med sjukgymnasten idag ska jag dit om en vecka. Läkaren har gett klartecken att det inte är något fel på mitt knä och nu är det bara upp till mitt knä att få bort svullnaden. IS HELA VECKAN, KRYCKA HELA VECKAN, TRÄNA REHAB VARANNAN DAG... nu är det min tur. Fråga mig inte varför jag blir så här peppad... häromdagen ville jag bara dö för en stund i min egna svullnad. Människan är underlig. En stor del av detta peppandet kommer naturligtvis ifrån Sara Bergh, min mentala tränare i princip! Igår avslutade hon mailet så här:

Jag vet att jag kommer att klara detta och tiden kommer
att bestå av 10% inspiration och 90% slit.