När jag tittar på handboll som skadad kan jag känna hur det drar till i mitt knä när spelarna gör steg-i-sättningar och när jag ser människor sätta sig på huk ryser jag i hela kroppen och vill nästan fråga: Gör det inte ont?

Jag kan knappt föreställa mig att jag kommer att göra det om några månader. Innan var jag inte rädd, jag gick in i onödiga situationer och ibland blev det faktiskt mål. Jag älskade att få en knuff och ramla i golvet för att sen ge tillbaka och jag steg aldrig undan utan jag tog smällen. Kommer jag att göra det igen?

Jag vill vara samma gamla Emma när jag kommer tillbaka till planen och jag vet att det kommer att ta lång tid. Men i förrgår blev jag förvånad över mig själv. En övning i mitt rehabprogram är att stå på ett ben och blunda i en minut. När jag stod på mitt opererade ben var det nära flera gånger att jag tappade balansen, jag vinglade men jag kämpade för att komma tillbaka till en rak postion. Det var då jag förstod att jag har kommit över en rädsla utan att jag ens har tänkt på det. Jag litade på mitt knä, fast jag höll på vingla var mitt knä stabilt och jag gav inte upp. Jag blir helt galen av lycka, jag litade faktiskt på mitt knä. Jag kan bara tänka mig när jag får börja spela, jag kommer att le med hela kroppen.

Jag lever fortfarande på den dagen innan operationen. När jag gymmade i 3 1/2 timme med Elin och sen gick jag ut och sprang allt vad jag kunde. Det var en av det bästa dagarna i mitt liv.