258 - Never give up

Vid 09:00 imorse öste regnet ner. Elin ringde och sa med en trött röst: "Jag kommer kvart över". Jag har ångest varje gång, och jag förstår inte varför. För jag älskar att springa, gymma och pressa mig till det yttersta. Viljan har varit trög. Men jag tackar handbollen för detta året. Jag hade aldrig tränat så här som jag gör om jag inte var delaktig i ett lag.

Elin kommer och vi springer intervaller. 1 minut löpning 100%, 30 sekunder vila. Som sedan upprepades 10 gånger. Det tog 15 minuter, men de var de 15 jobbigaste minuterna på detta året. Ibland kan vi gå och skrika på varandra. Att vi är så jävla bra, att det är ingen som kommer och klappa en på axeln efter det här, utan det är bara VI som vet vad vi har gjort. Och ibland säger vi att det känns enda in i hjärtat. 

Detta året kan har varit det bästa i mitt liv inom träning. Eller får man skryta i Sverige? 12 maj, Göteborgsvarvet, 21km. En tid som jag aldrig kunde föreställa mig, 1:48:59 h. Sedan blev det försäsong med a-laget, och måndagarna uppe i Skatås har varit träningar där man velat spy. Konstigt att det aldrig kom något för jag tyckte att jag sprang som en jag vet inte vad. Sista juni fick jag reda på att jag skulle få kontrakt. När jag gick ut ur hallen var jag i chock. De hade sett min vilja... äntligen. På twitter skrev jag så här: "Juli blir en köttar-månad efter dagens besked. Så jävla lycklig. Ingen talang eller bomb-skytt, men man kommer långt på vilja".

Efter de värsta 15 minuterna tar vi vidare oss till backen. Lite grodhopp och skridskohopp. Vi skriker att våra ben är för jävla tunga. Regnet öser ner ännu mer och vi drar oss mot Nolhagahallen som förövrigt var låst. Vi går ner mot omklädningsrummen och Elin säger att hon inte klarar av den här lukten ännu. Handbollslukten. Båda två vill vara lediga lite till, men sen vet vi att om två veckor kommer vi att älska det igen. För den känslan man känner minuterna inför första seriematchen kan vara en av de finaste i hela världen. Vi ligger på ett smutsigt golv och kör armhävningar. 100st sammanlagt. Eller nu ska jag inte ljuga. Elin gjorde 100 armhävningar och jag gjorde lite annat. Känns som jag tänjt ut bröstmuskeln. 

Och när jag skriver att jag vill vara ledig lite till från handbollen är nog också en lögn. I förra veckan spelade vi Partillecup på Heden. Och vi tog hem hela skiten. Det borde jag egentligen skriva ett enskilt inlägg om. Så får det bli! Guldmedaljen ligger fint i hyllan. På torsdag åker jag till Åhus för att spela beachhandboll och sen är det typ bara en vecka kvar tills försäsong 2 börjar. Mitt liv.

Efter styrka i den trånga korridoren vid omklädningsrummen tittar jag på klockan, 10:41. Dagens träning över, mindre än 1 1/2 timme. Hejdå, nu ska jag äta en dunderfrukost. Men först ska ni få se på massa inspirationsbilder.


255 - Elitserien

Kanske dags att uppdatera bloggen lite? Både skriftligt och utseendemässigt. Min bild högst upp till vänster är snart 3 år gammal, haha. Men egentligen har jag inte förändrats ett dugg. Flätan i luggen var ju ett tag sen iallafall. Kan ni tänka er att om 4 dagar är det två år sedan jag opererade mig. Jag tycker mer det känns som ett år, men tiden går väl fort när man har roligt och det har jag i Bk Heid. När det började mörkna i höstas fick jag en flashback när jag satt på tåget. Det pirrade till i hela magen och jag fick tillbaka känslan när jag satt på tåget till Bk Heid för min kanske tredje träning. Jag var både glad men oerhört nervös över vad som skulle hända. Kommer jag komma in i laget? Kommer jag passa in? Kommer jag kunna utvecklas till den jag var igen? Ska knäet paja? Vad gör jag då?
Alla dessa frågeställningar som fick mig att vilja försvinna för en stund. Men det gick bra, och det går bra. För tjejerna i laget är som min familj. Vi gråter, skrattar, rapar, leker och spelar handboll ihop. För min egen del har jag växt som människa i det här laget. Jag mår bra. SJUKT bra!

I veckan ringde Fredrik (min tränare) och berättade att jag skulle få börja träna med a-laget två gånger i veckan, måndag och torsdag. Jag blev glad men det som kändes mest var lättnaden. Sen säsongen började har jag sagt till min storasyster att mitt mål för det här året är att få börja träna med a-laget. Sen dess har jag åkt i backen och några spelare har skrattat med glimten i ögat men jag har bara rest mig upp och kört vidare. Jag flyger som vante och ibland känns det som att de bollar med mig. Men jag älskar utmaningen, och ni vet att jag älskar utmaningar sedan länge. Jag står där på planen med mina förebilder. Hälften av dom är i min ålder och två år uppåt, så det är inte åldern det handlar om. Det handlar om snabbheten, rutinen och tekniken. Jag står och fascineras. "Men shit? Hur gjorde hon det?". 
Imorgon har a-laget match mot Team Eslöv hemma, fast denna gången i Lundbystrand eftersom den ska tvsändas. SVT får inte plats i fantastiska Heidhallen. Så idag, dagen innan match skulle alaget träna i Lundbystrand och känna på hallen. Få in rätta känslan. Jag fick vara med på dagens träning och det kändes så speciellt. I början satt alla samlade runt en tv och tittade på olika matchsekvenser från Eslövs tidigare match. Sen satte träningen igång och den var fokuserad timmen igenom. Sen hände det. I omklädningsrummet fick jag reda på att jag skulle få vara med på uppvärmningen imorgon till matchen.
Jag fattar inte hur jag kan skriva med ett sådant här lugn. Jag borde egentligen få damp och springa runt huset en miljard gånger. Men jag tror inte att jag har fattat det ännu. Att bara få vara med på uppvärmningen känns som en seger på något sätt. Men fortfarande har man en lång väg att gå. Sen kommer jag att sitta över bänken på läktaren, om inget olyckligt skulle hända i matchen. Och sen att det är en tvsänd match gör mig inte alls nervös, neeeej då....ELLLER JO. Jag ska sitta och heja så jäkla mycket. HEJA BK HEID.

Elitserien, shit alltså. 16:00 på SVT 1 imorgon! I varje blogginlägg vill jag bara tacka människor runt omkring mig hela tiden. Inga nämnda inga glömda, ni vet precis vilka ni är!

254

Ont i knäet för första gången på riktigt länge. Vet inte vad som har hänt egentligen, kan bara inte sträcka ut benet helt. Jag började jobba som brevbärare på Bring i förrgår så det kanske är det som spökar. Cyklar som en galning överallt nu med posten i högsta hugg, haha.

252 - SERIEPREMIÄR DIV.1

- 2009-10-29
"Det finns en sak som jag älskar hos mig själv och det är att jag tänker aldrig ge upp. Jag ska spela handboll igen och det får ta hur lång tid som helst bara jag kommer dit."

Och jag gav aldrig upp. Och det tog hur lång tid som helst. Och jag spelar handboll igen. Jaaaaa, jag vet att jag har gjort det i sen februari på riktigt. Men endå sitter känslan kvar i hela kroppen. Min comeback var otrolig för mig själv. Jag hade en förstor tröja, trasiga skor och ett leende inombords. Jag kände inte att jag fick ut alla mina känslor som jag egentligen ville. Jag ville göra min comeback i Alingsås HK egentligen och springa bredvid Elin. Skrika, gråta och skratta. Men så blev det rehab i Bk heid i 3 månader, vilket jag inte ångrar i slutändan.

Nu är jag senior. Juniorspelet är avslutat för min del och det är både tråkigt och roligt. Men nu tar vi allt från början som Fredrik (min tränare) gjorde på samlingen i fredags. I april-maj var vi 28 stycken tjejer på handbollsplanen, det var kaos rent ut sagt. 4st spelare på varje position i princip om inte mer! Det brukar vara så innan en försäsong har börjat på riktigt, sen försvann spelare.. Kom en träning här och där. Men man visste vilka som ville satsa på denna säsongen i div.1. Vi som har varit där varje träning och kämpat. Ibland har jag känt mig galen då jag tackat nej till jobb för att inte missa en försäsongsträning. Man känner sig uppskattad när man kliver in i Heidhallen, en massa leenden och positiv energi sprider sig runt omkring en. Fredrik har gett oss tjejer förtroende och det gör att alla vågar. 

Medan Fredrik pratade åt vi Brownies ala Strååt, en i laget, i bokstavsordning ska baka inför varje hemmamatch och bussresa till bortamatch. Jag sitter redan och tänker på vad jag ska baka. Vi skulle bara gå in och köra vår grej ikväll, hemmaplan och allt. Vattenflaskorna fylldes på av vår allra bästa Lena och limmet plockades fram. Vi blev överlyckliga över de nya uppvärmningströjorna och när vi steg in på planen och började löpa ihop så skrek Lina Svensson: "KOOOOOM IGEEEEN NU BK HEID". Jag löpte bredvid Pernilla och båda log. Vi kollade på våra armar och märkte att hårstråna stod rätt upp. Vi ryste av tanken på matchen vi snart skulle spela. Båda två har gått med klumpar i magen hela veckan. Så här har jag aldrig känt innan match. Jag kunde nästan börja gråta. Vi skjöt skott från våra positioner och jag skjöt två skott högt över mål, och tänkte: "Hoppas bara inte detta händer på matchen". Lisa, vår korsbandsskadade lagkamrat fick blommor och ett armband inför publiken och alla ville att hon skulle var med. 

Sen blåste det igång. Jag fick starta matchen. Jag gjorde 3st raka direkt. Ett hoppskott, ett genombrott och ett utsida, brett. Jag flyger upp med armarna och gör liksom "veven" med båda armarna. Och vad kom det ifrån, haha? Efter 9min blir jag utbytt och BK Heid fortsätter att prestera och jag vill bara in igen. Som i förra inlägget: "En spelare av rätta virket sitter på bänken med skum runt käften och bara väntar på att tränaren ska ta loss kopplet". Vi slarvade en del i försvaret och ibland lyfte båda och ibland gjorde vi det halvdant. Vi skötte anfallet utmärkt och ibland gjorde vi saker jag inte trodde var möjliga. Det är lätt att köra en rulle över till andra sidan, men vi satsade för varandra och sen fick Frida läget på kanten och lobbade in den. Vi sprang hem och var helt lyriska. Tove gjorde mål och vi shakeade på vägen hem. Jeanette satte stolpe, stolpe och sen rullade bollen sakta in över målinjen. Tove gjorde genombrott på genombrott och därmed mål. Emma och Elin gjorde jobbet i mål, vilket gjorde det så mycket enklare. Eve gjorde otroliga genombrott, och man undrade vad hon fick all kraft ifrån. Pillan satte stämpskott efter stämpskott och jag kom utsida två helt fri med en otrolig pass från Tove in i mål. Vi vann. Med 33-27. Alla var delaktiga. Vi var närvarande. Vi hade bestämt att vi skulle ha damp, och det hade vi enda in i mål. 

Detta var min riktiga comeback. Med ett fantastiskt lag!! I slutet av matchen fick jag ett färglatt paraply för jag blev utsedd till matchen lirare och jag kunde bara buga framför laget. Vi springer mot publiken och gör vågen, om och om igen. Jag kände hur jag ville börja gråta. Jag tittade på mamma, pappa, mina 3 systrar, min pojkvän och hans föräldrar och känslorna tog över totalt.

Och efteråt kommer jag på att detta var match nummer ett på säsongen. Jag önskar att det fanns en knapp som man kunde trycka på för att kunna uppleva den känslan om och om igen som jag gjorde igår tillsammans med laget. Nu vill jag bara att min köttblåsa ska läka under foten. Nya skor och ilägg var kanske inte så smart.

250 - Så jävla enkelt.

Förra inlägget beskrev faktiskt hur jag känner inför seriepremiären. AHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHH = Helvetejävlaskit vad fucking kul detta ska bli. Nu börjar allt som man har kämpat för. Stumma ben, spy-känsla och tröttheten ska nu istället bli kvicka ben, glädje och absolut vilja! Men vilja har jag faktiskt haft hela detta året. Förra året efter min operation tränade jag mycket, men jag ville även uppleva min student ordentligt så jag tog ett uppehåll när vi åkte på studentresa, under balen och sen själva studentdagen. Efter det har jag bara kört järnet. Man kan säga så att denna sommaren har jag aldrig tränat så jäkla mycket. Jag har haft problem med mina ljumskar, men det har försvunnit illa kvickt. Jag kände där ett tag att nu försvann min gnista igeeen. ORKA MER SKADOR LIKSOM.

Men jag är så hel man kan bli. Både utanpå och inuti just nu. OCH det kommer att hålla i sig tills på fredag när vi har seriepremiär hemma i järnbrott och efteråt också givetvis. Äntligen ska jag få uppleva en hel säsong, från början till slut. Man kan säga att jag har missat två hela säsonger. FUCK korsbandskadan. Nu är det laget som gäller, BK Heid, tack för denna fantastiska klubben.

9 timmar pendling i veckan får mig bara att skratta. Det är så jävla enkelt. Och det är inte jobbigt som en del påstod. För jag visste vad jag ville och jag har hamnat precis rätt. 

(orkar inte läsa igenom inlägget efter stavfel och alla svordomar, för det är precis så här jag känner i mitt hjärta just nu. DAMP).

248 - Cupen kortfattat

Cupen är över för flera dagar sen. Jag har bara inte orkat reflektera över den. Lite resultat från gruppen får ni.

BK Heid - Partille IF 13-15
Bk Heid - HK Rygge 17-28
IK Pandora - Bk Heid 14-14

Jag gör det kortfattat. Försvarsmässigt började vi matchen bra och om det hade fortsatt så i slutet av andra halvlek hade vi vunnit, men det sprack. En uddamålsförlust i mina ögon då vi fick straff i sista sekund men missade. Andra matchen, pinsamt. De var inte starkare eller mer tränade än oss utan de skötte det handbollsmässigt mycket bättre. Vi var hemma när vi skulle men stod inte på rätt plats när de körde sitt snabba kontringsspel. Så målen bara trillade in, en efter en. Sista matchen var också lite av en katastrof. Pandora spelade gåhandboll, och vi hängde i princip med på det. Helt plötsligt bara det kom ett skott från en Pandora-spelare ur en omöjlig vinkel som gick in. Så det blev b-slutspel för oss, wihhhhooo. Upp i ottan för att spela match igen.

Då kammade vi hem första matchen med 10 mål mot något danskt eller norskt lag "Kråkeroy". Ingen aning var de kom från men det var en match som bara spelades igenom hur lätt som helst. Sen mötte vi Kristianstad och där var det tufft försvar. Det kändes som att vi fick mer stryk än dom. Nu hade jag 4 matcher i bena och spelat non-stop i princip. Men jag kände ändå att jag hängde med, iallafall i början, haha. Vi förlorade med 8 mål, och jag var så borta att jag knappt kommer ihåg matchen. Men en saker är säker, att vårt försvar öppnade sig totalt. Något som behöver jobbas på rejält. I anfallet tycker jag vi har börjat hitta rätt lägen och postitioner.

Så här i efterhand känner jag mig mer säker på mig själv. Jag vågar och många fler i laget också. Hoppas att det håller i sig.

Om en vecka är det seriepremiär och det knyter sig i magen när jag tänker på det. Hur ska det gå? Ikväll är det sista gristräningen med laget. 1 1/2 timme utomhus, we rock.

246 - Cuper

För första gången på länge har jag börjat komma rätt i lägena. Tajmningen börjar stämma någorlunda och tur är att det är ca en månad kvar till seriestart. Nästa steg är mitt skott som ska fixa sig, jag skjuter nog alldeles för snabbt, måste våga hålla i bollen lite. Det är så mycket att lära hela tiden! Förra träningen i försvaret gick jag ut i rätt ögonblick men får inte riktigt träff och då åker bollen in i mål ändå. Men tipset blev att slå på handleden och sticka in några fingrar i sidan, då brukar de flesta tappa skottet. Det blir en test i Kortedala cup som spelas 3-4 september som ska bli grymt kul. 

I helgen spelar a-laget Salming cup i Uddevalla. De ska möta Önnereds HK, Kärra HF, IF Hellton, Skövde HF och Kroppskultur Dam. På lördag står Kärra HF och IF Hellton på spel, och vet ni vad? Jag och Tove ska få vara bänkvärmare under lördagens matcher! Det känns som en dröm, och jag ler varje gång jag tänker på det. Idolerna i alaget just nu är noooog.. Annika Wiel Fredén, Sandra Kvarnström och Elin Karlsson. Jaja, att få vara med på plats känns så jääääävla kul. Det spritter i hela kroppen. 
Ikväll är det träning igen och jag har bara spelat handboll i två veckor, alltså 9 handbollsträningar varav 0st gym! Det har varit så kul det senaste att jag inte tagit mig tid till gymmet. Men imorgon kör jag på det igen med Elin. Alingsås HK:s damlag har två fasta gymtider och då brukar jag vara med Elin på dom, vilket är bra för vi är som gjorda för varandra när det gäller gym.

245 - En snabb fråga från en läsare

Jag har en fråga. Kommer du någonsin att glömma hur det kändes att slita av korsbandet?

En i mitt lag hade skadat korsbandet innan mig så jag visste lite vad det handlade om, men inte hur allvarligt det egentligen var. Men när jag fick knuffen under matchen var min första tanke "SÄG INTE ATT DET VAR KORSBANDET". Det var det enda som dunkade i mitt huvud. Och jag kommer säkert att glömma av hur det kändes, men jag har inte gjort det ännu. Visst, det gjorde så jääävla ont.. men det var inombords som man dog. Det är där smärtan sitter kvar. När man visste att det var över.

Sen vill jag bara tillägga, vilket inte har med frågan att göra alls. Fy bubblan vad jag är glad idag. Det finns så små saker som kan göra hela ens dag perfekt. Mer om det senare.. Idag var vi lediga från träning, imorgon kör vi påt igen. Efteråt ska vi träffas några i laget bakom några glas, superb!

244 - Jag älskar handboll

Jag beundrar a-laget i Bk Heid. Coola människor... med en grym teknik, styrka och en handboll i handen. Jag fick vara med i måndags och tisdags på deras träning och jag häpnar varje gång jag får den perfekta passen i det perfekta läget. Glad att jag fått uppleva det här två dagarna. Emma Kvarnström (målvakten i b-laget), min handbolls soulmate, fick uppleva det hela från bänken idag när a-laget hade träningsmatch mot Sävehof. Hur cooooolt är inte det, gillar starkt. Sen hade vi också träningsmatch mot Aranäs idag, de har precis gått upp i vår division. Vi förlorade med ett och jag gjorde ett mål. Wihhooooooo, bättre än inget, haha. Det blev iallafall ett par block från min sida. Mirre stod i mål och kastade gång på gång till Anna som sprang så duktigt på kontring, goooett! Har haft 7st handbollsträningar på 10 dagar, det var längesen.

Det sega med korsbandet är att jag tänker på det innan varje träning. "Tänk om det är idag som jag kommer att skrika: Inte iggeeeeeeeeeeeeeeeen!". Jag orkar egentligen inte med det tänkandet längre. Det var 2 år sedan jag skadade mig och det har hängt med i skallen varje dag, pallar inte mer. Imorgon har laget vilodag, och på fredag är det handbollsträning igen, jippi.

På förra träningen till Annika Wiel Fredén: Shiet.. hur gör du? (efter att hon har satsat stenhårt och dragit på sig två spelare så att jag får gata i mitten) Älskart.

243 - En lista

- Om två dagar är det 2 år sedan jag skadade mig, tiden går alldeles fort.
- Ibland känns det sjukt onödigt att jag har startat en blogg om ett knä, haha.
- Efter 4 handbollsträningar denna veckan vet jag att det är detta jag vill göra det närmsta året.
- Detta året kommer laget att komma med något riktigt bra. Och jag är delaktig, ingen pilatesboll vid sidan längre.
- Om mitt korsband går av igen, skiter jag i allt. Så som jag känner just nu.
- Men det kommer det ju inte att göra. Idag gjorde jag 6 stycken genombrott på träningen.
- Jag tänker alldeles för mycket.
- För tillfället har jag blivit besatt av Justin Biebers musik. Enkel, smörig, kärleksfull musik. Jag blir glad helt enkelt.
- Nu ska jag pilla bort dagens klister från naglarna. En riktigt go handbollsträning idag.
- Vänta lite..... seriepremiär 16 september, men en match i veckan tills jul. Likadant på våren. Inget liv.
- Fast grejen är att jag har valt att detta ska vara mitt liv. Puss

242 - Rädd undermedvetet?

Jag har aldrig känt rädsla för att spela igen. Första, andra och tredje träningen tänkte jag såklart på mitt knä. Jag gick inte in i några onödiga situationer. När jag tränar nu tänker jag inte på knäet, kan bara bli lite stel efter en hård träning. Men jag känner att jag är inte mig själv. Jag slänger mig inte in lika mycket som förrut. Jag trycker mig inte emellan sista biten. Sitter det i huvudet undermedvetet?

Jag är trött på det iallafall. För jag är inte rädd, och det har jag inte intalat mig själv.... utan jag tänker inte ens på mitt knä under ett handbollspass. Jag vill in i skiten igen, där jag hör hemma.

En bra sak iallafall. A-laget fick nya tröjor och nummer från 1-20. Vi i b-laget fick detsamma fast siffror från 21-45. Och 21 är mitt nummer, vilken tur man kan ha.

241 - 12.33 min

Det går sakta men säkert neråt.

Det första testet: 13.15 min, den 2 maj.
Det andra testet: 12.48 min, den 29 juni.
Det tredje och sista för året: 12.33 min, den 1 augusti.

En månad hårdträning gav 15 sekunder snabbare på cooper. Jag hade 4st låtar på spellistan, och om de skulle hinna spela klart hade jag inte slagit min senaste tid. Sista låten började spelas och jag fick damp, jag vägrade att inte klara det. Jag har inte sprungit intervaller och nästan spytt i sommar för att inte slå det, jag skulle bara klara det. Och vips där låg jag i gräset, helt svart för ögonen, håll i hela magen och andningsnöd. Jag kissade till och med på mig lite när jag sprang... fyfan. Och jag hör tiden 12.33. Jag älskade mig själv en stund, tills det var dags för häckhoppning i gräs. Tror ni att det var lätt att komma över och vara explosiv? Haha, nej.

Då var det sista cooper för detta året, nästa gång... någon gång i mitt liv ska jag få under 12 minuter. Men hur gör man? Lär mig kära landslagsspelare. Nu har handbollen börjat igen, och därmed försäsong 2. Hallelujah!

240 - Cooper

Redan en månad har gått sen vi tog uppehåll i handbollen, imorgon är det coopertest....

239 - Jag för två veckor sen


238 - Ett mycket blandat inlägg.

Jag suddade ut hela inlägget. För jag lät helt galen, förlåt. Men ungefär så här började det: "4 intervallpass, 5st gympass, 2 långlöp på 1 mil, 2 backträningar och sen 3 nedjoggningar på 5km vardera på EN vecka..." Det var det jag började utvärdera och det kändes sjukt, trots två vilodagar under veckan som gått. Imorgon blir det en vilodag från träningen och jag ska äta mycket och gott. När hårdträningen började pratade jag med en gyminstruktör på gymmet om att börja med något slags proteinpulver, för jag tycker inte att jag får i mig tillräckligt. Jag äter frukost, en stor lunch och sen blir det någon macka på kvällen. Inga mellanmål och jag är dålig på att dricka emellan. Jag sa att jag var handbollspelare och springer mycket. Jag blev rekommenderad Sport Gainer som innehåller både snabba kolhydrater och mycket protein. Jag har kört på detta i en vecka nu (endast efter varje träningspass), det är som ett stort mellanmål och man kan vänta upp till 3 timmar innan man äter en riktig middag.

Det har fungerat toppen hittills, och jag hoppas att min kropp kommer att reagera positivt på detta. 2-4 kilo till på kroppen hade suttit fint. Och vänta... det är ju en sådan tabu att prata om vikt, så jag kanske borde hålla tyst. En del vill gå upp, en del vill gå ner.. måste det betyda att man har anorexia eller att man är besatt av sin kropp? Sen jag började träna hårt efter min korsbandsskada 2008, har jag lagt på mig 5 kilo och jag älskar det.

Sen är Elin min klippa. Hon ökar under löpningen, sen ökar jag och så håller det på. Vi klagar, flummar, skrattar och vill bara dö vissa stunder. Men vi kör.. och jag älskar att jag har hittat min tvilling. Vi pratar ofta om personer som vill satsa på träningen men ändå kör samma tempo runda efter runda, vecka efter vecka. Man måste våga satsa lite mer, en dag kör man segt och andra dagen kör man järnet. Variera träningen för annars vänjer sig kroppen vid att köra likadant jämt. Det är ingen utmaning längre. Jag har gått i den fällan och vilken skillnad man märker när man kommer ur den. Sen kan ni som vill ta lite utav min träning ur min träningsdagbok på funbeat.se. Gå in på träningskompisar och sök på Emma Johansson, jag är den sista. 

Så imorgon är det vila. Men kommer att springa runt på rehabhemmet (jobbar inom äldreomsorgen) och slita lite, 12:45-21:15. Förresten.. ni vet att jag vill bli sjukgymnast och det hade varit grymt. Jag kom in i Umeå i våras, men tackade nej på grund av handbollen. Jag var typ reserv 250 i Göteborg, haha. Jag har velat bli det i nu 2 år, och eftersom jag inte varit nära att komma in närmare i min hemstad så har jag tappat suget. Jag undrar om jag klarar att peppa människor varje dag för att kunna rehabilitera sig. Till hösten har jag sökt sjuksköterska och jag kom in, sjuk känsla. Jag är kring sjuksköterskor dagligen, och det är kul att vara med när sår läggs om och sprutor ges. Nu låter jag som en sjuk människa, men detta är något jag verkligen vill testa på.

Sen att man vill bli kock, proffs, sjukgymnast, egen företagare, världsbäst i golf (aldrig spelat golf,haha), coach, gyminstruktör m.m är ju en annan femma. Emma som sjuksköterska skulle vara fint. Jobba på någon intensiv vård eller liknande. Äsch, nu ska jag sova. 10 timmar blir bra!

237 - Förstörd, positivt!

Jag har aldrig känt en sådan här känsla som jag känner ikväll. Jag är helt tom både psykiskt och fysiskt. Jag har inte sovit bra på flera dagar, uppe sent på kvällarna och iväg att jobba tidigt. Dumma mig. Trots detta får jag och Elin våra dampryck. Vi körde överkropp på gymmet och var flumma som vanligt, men alltid dö-seriösa innerst inne. Sen kom helvetespasset, passet som jag aldrig trodde jag skulle klara av. Det kallas fartlek och är i princip som intervaller, bara att man inte stannar helt och vilar. Först löpning i 2minuter, 80% av max och sen jogga 1 min som vila. Detta jag skrev var en gång. Vi gjorde det 15 gånger. Ibland undrar jag om vi är störda på riktigt. En del tycker att vi är överdrivna.

Och sen 5km som nedjoggning. Jag är helt förstörd. Imorgon jobbar jag till 21, så nu får jag ett dygns vila från träningen. Vi får se om vi kan gå imorgon.. vi hoppas eftersom vi hade tänkt att köra milen. På söndag kör vi vilodag och sen är det tre dagars träning som gäller innan Åhus Beachhandboll. Hoppas, hoppas, hoppas att det blir fint väder! Jag ska ta en lagbild där, så ni får se vårt grymma lag. Nu ska jag slänga i mig en kolhydrat/protein drink. Seeeeen, soffläge och en rejäl sovmorgon. Eller kör man lite gym imorgon? Visst gör vi!

236 - Löper ni ikväll?

Jag hämtade inläggen och visade mina joggingskor, ett par silvriga Asics med rosa detaljer. Då kunde jag inte ha inläggen i dom! För i mina skor var det redan ett inlägg "inbyggt" i sulan. Han berättade att mer än hälften av alla kunder kommer med sådana skor och det är helt fel. Så det var bara att punga ut med ytterligare pengar. Inläggen kostade 1440:- och de nya skorna 1600:-. Men vet ni vad det goa är? Inläggen håller i ca 10 år, så det kändes som ett grymt bra pris och vilken skillnad det är. Det känns som att jag har en strumpa på mig, exakt formad efter mig.

I helgen var jag på två stycken 20-års firanden och ett barnkalas. Jag tränade inget, ingenting... Så jag ligger efter med 4 pass. För ni vet ju att jag har looooooovat mig själv att göra alla pass på sommarschemat. Igår fick jag alltså springa milen, kör ett benpass och ett överkroppspass på gymmet. Ikväll ser Elin på bio till 22:30, så vi tar ett intervallpass och backe efter det. Intervallerna är 6x800 meter, och vi brukar vila emellan tills pulsen har gått ner någorlunda. Det är bra om man försöker få ungefär samma tid på alla varven, så man inte går ut för hårt och får 30 sekunder sämre på det sista. Sen kör vi lite backe, lagom brant. 8 intervaller framåt och 8 intervaller bakåt, kör varannan och ingen vila (utan jogging sakta ner från backen). Att springa bakåt uppför känns sjukt, Elin är grym för hon får verkligen ut löpsteget och så kommer jag studsandes efter. Jag får springa med de gamla skorna ikväll, för man skulle gå in det nya 2-3 dagar.

OCH tänk så här nu. Snart det höst/vinter (jaa, det är faktiskt så), och det låter jättedeprimerande. Hur kul är det att gå till ett mörkt gym och inte kunna springa ute? Ta vara på tiden nu... man ska bada, sola, festa och LÖPA. Det tar bara 1-1 1/2 timmer per dag att träna. Och jaaaa... sen ska man duscha och äta ordentligt. Men det skulle man gjort i vilket fall? Imorgon börjar jag 06:45, men jag ska köra klockan 23:00 ikväll ändå. Mindre sömn... inte bra, men jag får löpa vilket jag inte kunde för ett år sedan. Jag måste fortsätta njuta, för snart går jag med rollator och kanske artos i hela knähelvetet, haha. Jag skrattar åt det nu eftersom jag har bestämt mig för att bara köra järnet. Och tänk aldrig att det får bära eller brista innan man ger sig ut i spåret, det slutar bara att man blir besviken. Löper ni ikväll?

235 - Ett kortare ben?

Förra veckan hos fotspecialisten var sjuk. Jag fick komma in i rummet och ställa mig framför en spegel och han började mäta höjden på mina höfter med någon sak, och säger att mitt ena ben är kortare än det andra. Så han ställde en liten platta under min fot (det kortare benet) och om jag ska vara ärlig kände jag skillnad direkt. Mina höfter satt inte i jämnhöjd och han frågade lite frågor om jag hade ont i höften och hade svårt att sitta still. Och jag bara: Ehh ja? haha! Man brukar få ont i höften om man har ett litet kortare ben för då belastar man mer på den sidan. Jag nämnde korsbandsskadan och han sa att han var 90% säker på att det kortare benet var det skadade, och alldeles riktigt.. så var det! Så nu i efterhand kanske jag fick min skada genom det. 

Han var hur trevlig som helst och berättade om hur han ville gå fram till människor på stan och be dom komma till honom. Fast det hade låtit hur konstigt som helst och folk hade trott att han var någon gatuförsäljare, haha. Men ha sa att det har ju blivit en liten besatthet av det här med fötter, för det finns så mycket man kan förbättra. Han skrattade ju när jag kom i mina nya vita converse som jag var så stolt över att ha köpt. Tydligen en av de värsta skorna man kan gå i!

Jag fick sitta i en stol medan han "gipsade" min fot för att få en kopia av foten. Fast på den högra sidan (mitt korta ben) ska inlägget vara lite högre så att mina höfter blir jämna, hallå handikapp, haha. Han frågade vilka skor jag hade på jobbet och jag nämnde mina tofflor från märket Birkenstock. Det var så kul att prata med honom för han dissade mina tofflor direkt. Tänk en israel med en ganska rejäl brytning: "Men snälla du flicka, du tänker bara märket". Jag skrattade under hela besöket och han berättade massa roliga historier. Han har även hjälpt en del landslagsspelare i handboll, vilket kändes ännu bättre! De flesta hade sagt att det är jättekul att få nya skor, kläder m.m. från sponsorer, men det mesta är skit. Vill man ha riktiga grejer ska man gå dit. Så jag rekommenderar också Kalmi Steinfield på idrottsortopedi.se.

Fast grejen är att jag kommer fortsätta att gå i mina converse. Men aldrig spela/träna utan inlägg i skorna! De hämtas imorgon efter en veckas fixande.

Sen en fråga och ett svar från en läsare:

Hej! Jag är 13 år och älskar verkligen din blogg! Jag älskar med handboll och jag undrar hur mycket du tränade när du var in min ålder, 13 år? Kram Elsa

Hej Elsa, vad kul! Jag blir så glad att du gillar min blogg. Jag började spela handboll när jag var 11-12 år gammal och innan det tränade jag ingen sport. När jag var 13år spelade jag handboll bara för att det var kul och det är det givetvis nu också. Fast nu förstår jag lite mer att man måste träna för att komma någonstans, vilket jag inte gjorde när jag var 13år. Fast om man ser på Sävehofs ungdomar så är det toppning i ung ålder och tuffa träningar, och grejen är ju det att dom vinner många matcher och cuper. Efter min skada för snart 2 år sedan förstod jag vad träning verkligen betydde för kroppen, pga min sjukgymnast. Såååå, svaret på din fråga.. 2 handbollsträningar i veckan och 1 match. Vi började nog med gym i 13-års åldern också, så ett gympass kan räknas med.

234 - Rekord och match

I förrgår smsade jag Elin: "Okej.. imorgon försöker vi slå tiden på 5 km! TAGGGAAA". Jag fick tillbaka att hon alltid är på. Dagen efter var det stekhett och kvavt, Elin blev otaggad men vi skulle fan ta oss runt hade jag bestämt. Jag hade redan kollat tillbaka i min träningsdagbok och den 1 november förra året sprang vi på 20.06 min. Vårt mål har alltid varit att komma under 20 minuter. När jag var mindre sprang jag på 19 någonting och jag blir förbannad att jag inte kunde komma dit nu. Fast jag var väl bara skinn och ben när jag var liten, flög fram som en fjäder och kunde göra hur många armhävningar som helst.

Jag drog hela vägen runt och Elin var död i benen efter att ha sprungit dagen innan. MEN JAG VAR BESTÄMD, vi skulle klara det och vi gjorde det. 18.53 min. Behöver jag säga mer? Nope. Svinaglad iallafall. Vi håller måttet. Mitt knä håller måttet.

Laget har spelat Partille cup hela veckan medan jag har jobbat, riktigt tråkigt. Men ikväll ska jag vara med på en match mot Lugi HF. De leder gruppen just nu så det lär bli en tuff match. Roligt och inspirerande, får se hur mycket speltid det blir. Matcherna är endast 2x15min. Tåget går om 20 minuter till Göteborg så får rappa på nu. Trött som ett as, men handbollen får mig alltid att vilja.

232 - 2 frågor, 2 svar

Kan du skriva hur det gick på cooper det hade varit lite kul att veta :D?

Svar: Det första testet: 13.15 min, den 2 maj. Det andra testet: 12.48 min, den 29 juni. Nästa är 1 augusti!

Vilka dagar spelar ni åhus beach-handboll?

22-23 juli! I Damsenior Öppenklass. Men åker ner den 21:a och hem den 24:e.

Tidigare inlägg