- 2009-10-29

"Det finns en sak som jag älskar hos mig själv och det är att jag tänker aldrig ge upp. Jag ska spela handboll igen och det får ta hur lång tid som helst bara jag kommer dit."

Och jag gav aldrig upp. Och det tog hur lång tid som helst. Och jag spelar handboll igen. Jaaaaa, jag vet att jag har gjort det i sen februari på riktigt. Men endå sitter känslan kvar i hela kroppen. Min comeback var otrolig för mig själv. Jag hade en förstor tröja, trasiga skor och ett leende inombords. Jag kände inte att jag fick ut alla mina känslor som jag egentligen ville. Jag ville göra min comeback i Alingsås HK egentligen och springa bredvid Elin. Skrika, gråta och skratta. Men så blev det rehab i Bk heid i 3 månader, vilket jag inte ångrar i slutändan.

Nu är jag senior. Juniorspelet är avslutat för min del och det är både tråkigt och roligt. Men nu tar vi allt från början som Fredrik (min tränare) gjorde på samlingen i fredags. I april-maj var vi 28 stycken tjejer på handbollsplanen, det var kaos rent ut sagt. 4st spelare på varje position i princip om inte mer! Det brukar vara så innan en försäsong har börjat på riktigt, sen försvann spelare.. Kom en träning här och där. Men man visste vilka som ville satsa på denna säsongen i div.1. Vi som har varit där varje träning och kämpat. Ibland har jag känt mig galen då jag tackat nej till jobb för att inte missa en försäsongsträning. Man känner sig uppskattad när man kliver in i Heidhallen, en massa leenden och positiv energi sprider sig runt omkring en. Fredrik har gett oss tjejer förtroende och det gör att alla vågar. 

Medan Fredrik pratade åt vi Brownies ala Strååt, en i laget, i bokstavsordning ska baka inför varje hemmamatch och bussresa till bortamatch. Jag sitter redan och tänker på vad jag ska baka. Vi skulle bara gå in och köra vår grej ikväll, hemmaplan och allt. Vattenflaskorna fylldes på av vår allra bästa Lena och limmet plockades fram. Vi blev överlyckliga över de nya uppvärmningströjorna och när vi steg in på planen och började löpa ihop så skrek Lina Svensson: "KOOOOOM IGEEEEN NU BK HEID". Jag löpte bredvid Pernilla och båda log. Vi kollade på våra armar och märkte att hårstråna stod rätt upp. Vi ryste av tanken på matchen vi snart skulle spela. Båda två har gått med klumpar i magen hela veckan. Så här har jag aldrig känt innan match. Jag kunde nästan börja gråta. Vi skjöt skott från våra positioner och jag skjöt två skott högt över mål, och tänkte: "Hoppas bara inte detta händer på matchen". Lisa, vår korsbandsskadade lagkamrat fick blommor och ett armband inför publiken och alla ville att hon skulle var med. 

Sen blåste det igång. Jag fick starta matchen. Jag gjorde 3st raka direkt. Ett hoppskott, ett genombrott och ett utsida, brett. Jag flyger upp med armarna och gör liksom "veven" med båda armarna. Och vad kom det ifrån, haha? Efter 9min blir jag utbytt och BK Heid fortsätter att prestera och jag vill bara in igen. Som i förra inlägget: "En spelare av rätta virket sitter på bänken med skum runt käften och bara väntar på att tränaren ska ta loss kopplet". Vi slarvade en del i försvaret och ibland lyfte båda och ibland gjorde vi det halvdant. Vi skötte anfallet utmärkt och ibland gjorde vi saker jag inte trodde var möjliga. Det är lätt att köra en rulle över till andra sidan, men vi satsade för varandra och sen fick Frida läget på kanten och lobbade in den. Vi sprang hem och var helt lyriska. Tove gjorde mål och vi shakeade på vägen hem. Jeanette satte stolpe, stolpe och sen rullade bollen sakta in över målinjen. Tove gjorde genombrott på genombrott och därmed mål. Emma och Elin gjorde jobbet i mål, vilket gjorde det så mycket enklare. Eve gjorde otroliga genombrott, och man undrade vad hon fick all kraft ifrån. Pillan satte stämpskott efter stämpskott och jag kom utsida två helt fri med en otrolig pass från Tove in i mål. Vi vann. Med 33-27. Alla var delaktiga. Vi var närvarande. Vi hade bestämt att vi skulle ha damp, och det hade vi enda in i mål. 

Detta var min riktiga comeback. Med ett fantastiskt lag!! I slutet av matchen fick jag ett färglatt paraply för jag blev utsedd till matchen lirare och jag kunde bara buga framför laget. Vi springer mot publiken och gör vågen, om och om igen. Jag kände hur jag ville börja gråta. Jag tittade på mamma, pappa, mina 3 systrar, min pojkvän och hans föräldrar och känslorna tog över totalt.

Och efteråt kommer jag på att detta var match nummer ett på säsongen. Jag önskar att det fanns en knapp som man kunde trycka på för att kunna uppleva den känslan om och om igen som jag gjorde igår tillsammans med laget. Nu vill jag bara att min köttblåsa ska läka under foten. Nya skor och ilägg var kanske inte så smart.