Jag vet inte riktigt hur jag ska börja. Men orden förväntan, glädje och besvikelse sammanfattar det hela bra. Jag fick backa upp på H6 och V6 i sammanlagt 15 minuter. Jag var förväntansfull inför matchen, jag kände glädje över att bara vara med på bänken men besvikelse över att jag fick vara kant. Förstår ni hur jag menar? Jag hade inga större förväntningar på att jag skulle få spela mycket eller överhuvudtaget något alls. Men sen efter matchen kände man ändå en stor besvikelse. För jag vill ut på 9M och visa vad jag kunde. För när det väl är match så vill jag vara delaktig. När jag spelade i Alingsås startade jag i princip alla matcher och fick oftast spela tiden ut. Och som sagt, det var för 1 1/2 år sedan. Det är annat nu. Jag har varit skadad, jag har inte tajmningen och jag är inte den som väljs ut först.

Jag måste kämpa för en plats i Heid. Vi har grymt duktigt tjejer på 9M och under varje träning känner jag att om jag inte är koncenterad har jag knappt en chans. När vi nu mötte Trollhättan fick jag ett friläge och jag skjuter målvakten rätt på benet som flyger upp. Då kände jag mig riktigt orutinerad. Efter den matchen reflekterade jag en del fast att jag inte spelade så mycket. Jag var glad men ändå förbannad. Jag kan känna att jag har börjat bli lite osäker i vissa situationer. Inte gällande knäet utan på själva handbollsplanen. Jag sätter stor press på mig själv och om jag inte klarar av det jag vill blir jag förtvivlad. Jag älskar nya utmaningar men är ändå rädd för dom. Nu blev allt detta förvirrande både för er och mig. Jag hoppas bara det går över. För efter varje handbollsträning känner jag att detta är verkligen det jag vill hålla på med. Jag känner en oerhört stor lycka. Vi vann iallafall matchen och det blev inga mål för mig.



Nu över till något fantastiskt. För exakt en vecka sedan gjorde jag hopptesterna hos sjukgymnasten. OCH JAG KLARADE DET. Det var 3 tester sammanlagt och jag kände mig riktigt föreberedd. Det första testet kallades "Counte-movement Jump". Då skulle jag stå mellan två avlånga plattor och hoppa så långt upp jag kunde på ett ben. Vänster: 19.2 cm och höger: 16,2 cm. Jag var 3 cm sämre på mitt opererade ben men enligt sjukgymnasten såg det bra ut. Sen var det dags för enbens-längdhopp. Jag ska stå stillastående på ett ben och hoppa allt vad jag kan framåt med händerna på ryggen. Efter hoppet ska jag landa stabilt och händerna ska vara kvar på samma plats. Och där var jag bättre på det opererade!! Det blev 154cm! Medan 148cm på det andra. Men han sa att det var ett litet turhopp för det var på gränsen att jag tappade balansen, hehe. Men som jag sa: Lite tur måste man ha för att komma långt i livet.

Det sista var sidledshopp på ett ben. Då mäter man upp 40 cm mellan två linjer, och sen ska man hoppa sidledshopp där emellan i 30 sekunder. Jag hann med 64 hopp på det friska och 60 hopp på det opererade. Efteråt kände jag mig riktigt stark och sjukgymnasten sa att det såg grymt bra ut. Sidledshoppen ska vara de svåraste men eftersom jag har fokuserat mest på dom så gick det superbra. Och efteråt sa jag till honom: Äntligen finns det något jag klarar! 

Match i helgen. Laddar redan nu. Jag flyger högt.

Jag fick höra några dagar tidigare att vi skulle möta Backa HK Aspero på söndagen. Det var ett gäng a-flickor som spelade både i a-flick och juniorserien. Förra gången de möttes hade dom underskattas lite eftersom det var födda 1994. Men där hade nog laget lite fel. Det var duktiga tjejer, med teknik och bra kondition. I söndags under samlingen hade vi en kort liten genomgång och för tillfället var Backa serieledare, så detta var en match som vi var tvunga att vinna för att hålla kvar oss i toppen. Kent kändes väldigt exhalterad och sa bestämt att han skulle sätta press på oss idag. Ledordet var SPRING. Alla skulle få speltid och jag kände att jag skulle köra järnet idag. Jag började på bänken och blev inbytt som V9 ca 12 minuter in i matchen. Och vilken press jag kände på mig, det var ganska mycket folk i Heidhallen och så får jag reda på att jag möter en tjej som är med i U-17 landslaget. 3 år yngre än mig och grym! Lätta fötter, skott i steget, underarmsskott och genombrott. Men jag älskade utmaningen, jag blev stoppad flera gånger och fick kämpa mig för att komma igenom. Det blev tillslut 2 mål för mig från utsida 2 i korta. Det första jag gjorde var att kolla upp på Kvarnströms föräldrar och bara le. Det pirrade i hela magen. 

Jag blev rejäljt bortfintad en gång och mina fötter stod som fastklistrade i golvet, haha. I paus ledde vi med 5 bollar och det kändes hela tiden som att denna matchen kommer vi att vinna. I andra halvlek fick jag aldrig riktigt till det och jag fick inte rätt tajmning. Kent sa att jag spelar mycket på fart och aggresivitet, och då handlar det om att komma rätt in i läget. Men jag fattar fortfarande inte, för två veckor sen trodde jag aldrig att jag skulle spela match i februari! Jag är världens lyckligaste för tillfället. När det var 1 1/2 minut kvar av matchen stod det 22-22 på tavlan, och Backa hade tagit ikapp. Jag var på planen och det enda jag tänkte var: "Passa inte bollen till motståndaren". Backa spelade 3-3 försvar och då kan det vara lätt att bollen bryts. Vi gör mål och Backa skjuter snabbt i uppspelet i RIBBAN. Så vi får snabbt tillbaka bollen och då är det 40 sekunder kvar av matchen. Jag stegar förbi min spelare och får en hård knuff i sidled så att jag faller till golvet. Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta, för det blev straff! Och där tog vi hem matchen 24-22. ÄLSKA HANDBOLL.

Imorses vid elvatiden blev jag väckt av Kent som ville ha med mig på b-lagsmatchen ikväll. Jag blev helt lyrisk och tackade ja direkt. Så ikväll blir det en tripp till Trollhättan. Pappa kör dit mig och ska även fota lite under matchens gång. Så imorgon kommer det upp lite bilder förhoppningsvis!

Första matchen i div.1! Jag älskar det här.

Det var i tisdagskväll som jag fick en matchtröja slungades till mig. Nummer 54. Jag fick kommentaren att nu har jag något att växa i. Mitt nästa mål: Tjurnacke! Eller inte, haha. När laget är samlat märker jag att vi bara är 4st på 9-meter. Tanken slog mig direkt att det skulle bli mycket spel och jag undrade om knäet skulle klara det.

En utav tjejerna i laget höll i uppvärmningen och sa med grov göteborgska: "Nu håller alla tyst och springer koncentrerade, om någon säger något vet jag inte vad jag gör". Jag började skratta och undrade om hon var seriös. Det hela gjorde att jag blev ännu mer nervös. Vi skulle möta KviK Sport och jag kände inte igen en enda spelare. Uppvärmningen varade inte så länge så jag hoppade och gjorde lite enbensknäböj för att knäet skulle vara taggat. Jag kände aldrig riktigt någon "match-känsla" i början utan det var mer som en träningsmatch. Precis innan matchstart får jag reda på att jag ska börja spela som M9!! Det första jag gjorde var att spela in till linjen (vilket blev misslyckat) och sen i andra anfallet sköt jag och målvakten räddade lågt i det vänstra hörnet (mitt favorithörn). Det enda jag tänkte var: "jag måste göra mål, jag måste göra mål". Mamma, syster, Jimmi, Jimmis syster och mamma + Annie satt på läktaren. Och jag vet hur nervös mamma alltid blir. Hon kan inte titta på handboll!

6.34. Det är tiden då mitt första mål kom! Det var ett genombrott och när jag föll till backen hamnade jag på mitt opererade knä. Och jag tänkte bara: Neeej, helvete! Men jag reste mig upp och sprang hem allt vad jag kunde. För jag skulle inte falla, utan näven åkte upp i luften och jag såg hur alla applåderade. Vilken lättnad! Jag tror aldrig jag har känt en sådan lättnad under hela mitt liv. Jag var så nervös innan att jag kissade två gånger i halvtimmen innan samlingen. Men jag hade ingen direkt att fira med, jag ville egentligen slänga mig i Elin Vikströms armar och börja lipa. Jag kände vilken skillnad det var mot träning. Jag som tyckt att jag haft grymme-konditionen på träningarna, och sen på matchen kunde jag lika gärna ha bytt efter det första 10 minuterna. Det blev 5 mål tillslut! 1 hoppskott och 4 genombrottet. Sen diskuterade jag och Jimmi efter om det verkligen räknades som ett hoppskott då jag bara lyfte 4 cm från backen. Men eftersom det var snyggt (mitt i krysset) så kompenserade det upp det hela. Jag spelade exakt 56 minuter eftersom jag fick 2st 2 minuter, haha. Jag var alldeles för seg i fötterna under försvaret i slutet av matchen, men det sista straffet kunde man lika gärna ha skitit i. Detta var i damjunior södra, och jag kan bara tänka mig hur det är i div.2 eller div.1. Mycket tuffare! Jag måste komma in i matchformen. För jag kände mig helt borta ibland. 

Och kan ni tänka er, imorgon är det match igen! Fast denna gången i damjunior elit. Och det är ett helt annat gäng tjejer mot vad jag spelade med i tisdags. Detta kommer bli grymt! Imorgon 18:00 smäller det lite extra. PÅ MED MATCHSTÄLLET IGEN :D Och denna gången har jag min partner vid min sida, Emma Kvarnström i mål!

Jag tror inte jag riktigt har fattat ännu. Det var ju vid 3-tiden igår som jag fick reda på att jag ska få spela match! Jag hade inte ens licens eller försäkring för att få spela. Men det har fixats nu på morgonen så att jag kan spela ikväll klockan 21.00!! Jag är glad att beskedet kom så tätt inpå för då slipper jag sitta hemma och tänka för mycket. Om 6 timmar blåser matchen igång. Detta är helt sjukt. Helt jävla fantastiskt. Att jag EMMA INGA-MAJ JOHANSSON ska spela match.

Jag kokade ett ägg till frukosten imorses vilket jag aldrig skulle gjort om det inte var min första match idag. Jag har köpt nya strumpor vilket jag aldrig skulle gjort om det var min första match idag. Jag har letat upp den bästa tofsen i tofslådan vilket jag inte skulle gjort om det var min första match!!! Jag har klippt ner alla mina lagar till botten för att jag inte ska kunna rivas och jag längtar till att packa ner handduken i träningsväskan. För jag ska ju faktiskt duscha efter matchen! Med ett lag!

Det spöregnar just nu. Men efter regn kommer solsken, eller? Håll med! Efter den här matchen kommer jag att ha bevisat för mig själv att jag klarar precis vad jag vill. Och jag har inga förväntningar på mig själv. Jag vill bara känna känslan. För ni kommer väl ihåg inlägg 66? Jag undrade när jag skulle få älska igen. Ett år och 3 dagar senare blev det. Ikväll!

Och nu kommer tårarna. Idag ska jag knyta näven högt upp i luften.