Korsbandsskada

Det skulle inte passa mig att ha en modeblogg utan jag är mer en "vad-har-hänt-i-min-vardag-blogg" samlat med mina funderingar. Lillasyster hade bloggat om vad hon hade i sin väska HÄR och då ska jag som sporttjej också göra det! Ren ironi från min sida, haha.

När man är riktigt jävla förbannad älskar jag att gå till gymmet. På något underlig sätt bli man mycket starkare och man tar i som man aldrig gjort förr. Man ska t.ex. köra dips när man är riktigt arg på en person, ni vet när man pressar upp kroppen fritt hängande i en barr? Medan man pressar upp sig själv känns det som att man trycker ner någon annan i marken med full kraft, underbar känsla. Bättre att ta ut känslorna på gymmet en på personen själv i fråga. Just nu är jag super glad eftersom jag blev faster för andra gången idag men jag hoppas att jag är förbannad om ca en timme, för då hänger jag själv där i barren. You're going down!

Brinner du för handboll och ditt lag? Eller spelar du bara för skojs skull för att hålla konditionen uppe? Jag tror att det är skillnaden på lag i divison 2 och neråt i damhandboll. Några satsar, andra gör det inte. På vilket sätt man än gör det gäller det att göra det helhjärtat. Det är det jag tror på! Vilja, attityd och att kämpa för laget i 60 min är det viktigaste på en handbollsplan. Annars kan man lika gärna börja med pinpong.

Förra året spelade jag och laget en drömmatch. Fast en taskig uppvärmning var vi med från start och vi stod upp för varandra. Den energi som laget utstrålade var magisk och jag har aldrig sett så många glada ansikten förrut. Det var något som hände, det tände till och jag kommer aldrig glömma den känslan. Från och med att jag kommer tillbaka till planen igen ska jag och Elin påminna varandra om matchen mot Cyrus och då ska vi tända till igen, tillsammans. Jag är laddad mer än någonsin.

En positiv sak ska skrivas ner varje dag i min lilla träningsdagbok. Det handlar mycket om det mentala och jag tror jag kommer uppskatta dagen mera om jag gör detta. Den positiva saken måste inte handla om träning utan det kan vara saker som händer i vardagen. Jag sätter upp små mål för mig själv som jag kommer ta med mig till planen när jag är skadefri. Jag hade ett mål innan den senaste matchen jag spelade och det var att gå fram till Jimmi direkt efter matchen och bara visa min tacksamhet. Tyvärr uppfyllde jag inte det målet eftersom jag skadade mig.

Mina mål hittills inom handbollen:
- Att gå fram till Jimmi och visa min tacksamhet efter min första spelade match, skadefri.
- Att alltid gå fram till en spelare som har skadat sig, varken om det är i mitt egna lag eller i motståndarnas.
- Sluta att vara onödigt-negativ, man ska vända det till det motsatta och tro på laget istället.

Positiva grejer idag:
- Jag fick en kram av Sandra Preissler och Caroline Gedda.
- Jag har bokat mitt första spinningpass på väldigt, väldigt länge.

Du är som min egna lilla motor. Du får mig att starta, genomföra och avsluta. Vi peppar varandra och om en har en dålig dag gör den där klappen på axeln något otroligt mycket. Vi skriker, vi kämpar och vi gör allt för att klara det lilla extra. Vi sätter upp mål om hur vi ska må bättre och vi planerar vår tid tillsammans. Vi ses varje vecka och jag blir alltid lika glad av att träffa dig. Utan dig skulle jag inte vara positiv och ha styrka nog att klara vardagen. Denna hösten har jag lärt känna dig på riktigt och jag känner att jag kan öppna mig för dig. Jag kan gråta, skratta och vara förbannad i din närvaro, vilket jag älskar. Du tar mig för den jag är och vill alltid mitt bästa. Du vet lika mycket som mig att vi strävar efter samma mål och det är något som fört oss samman. Vi ska utvecklas, bli bättre och vara vänner för all framtid.

Bloggen har jag startat för att jag ska orka, vilja och kämpa.

Mitt högra knä just nu:
- Främre korsband är helt av.
- Inre minisken är sönder.
- Ett ledband är uttänjt.

Hej, jag älskar handboll. I sjätte klass blev jag medtvingad av några kamrater   att testa denna underliga sport i handbollsklubben Alingsås HK. Jag såg ingen spänning i det utan gjorde de mest för kompisarnas skull. Det blev några träningar och jag sattes på högerkanten som högerhänt. Det enda jag gjorde var att springa och springa medans jag kollade på alla mina kompisar på niometer som gjorde mål stup i kvarten. När jag väl fick läget sköt jag mitt på målvakten och under en hel cup gjorde jag inte ett enda mål. Jag spelade i några veckor och jag kände bara att jag ville sluta. Jag kunde ju inte ens göra mål, mitt sikte var mer riktat mot läktaren än i mål.

Jag började fundera på att börja i gymnastik, 12 år gammal. Min storasyster som är ett riktigt sportfreak blev förbannad när hon fick höra detta och ville att jag skulle fortsätta kämpa. Hon sa att någongång kommer jag att bli bättre och jag fortsatte. Jag fortsatte med något jag inte gillade alls. Jag glömmer aldrig de dagarna när jag stod ute i min trädgård vid vårt gamla hus. I trädgården fanns en ganska stor häck och jag placerade ut burkar och liknande längs den. Jag mätte upp olika avstånd ifrån burkarna och där stod jag tillslut men en handboll i handen. Mitt sikte skulle bli bättre och så var det bara. Jag kommer ihåg att jag blev förbannad om jag missade en burk med handbollen och koncentrationen ökade istället för att den minskade. Jag vet inte om detta riktigt hjälpte men bara efter något år var jag fast i handbollen. Tack vare storasyster hade jag hittat mitt största intresse.

Nu är jag 18 år gammal och handboll är fortfarande mitt största intresse. Jag har spelat det sen jag stod där i min gamla trädgård med siktet inställt på burkarna. Fast i år hände det. Det som händer många handbollstjejer årligen. Jag skadade knäet. Det blev rehab och efter två månader stod jag på handbollsplanen igen. Jag var överlycklig och rädd på samma gång. Träningen gick bra och jag kände att jag fick trampa på lite extra för att orka. Jag skulle spela match redan två dagar senare och jag blev glad när några välbekanta ansikten applåderade åt mig när jag entrade planen. 10 minuter i första halvlek gick bra och det fick mig att känna mig säker inför andra. Men det var då de brast, knäet vek sig utan någon alls närkontakt.

Det var min bästa och värsta dag. Jag låg på stället jag älskade mest och jag kunde inte göra någonting. Inte ett jävla skit. Jag skrek och grät som att det inte fanns någon morgondag och i efterhand har jag fått höra att jag skrämde upp några. Visst, det gjorde jätteont men jag skrek mer för att jag var besviken. Jag var aldrig besviken på mig själv utan jag kunde inte förstå hur knäet kunde vika sig så plötsligt. Bara några minuter innan hade jag slängt mig efter bollen, spelat försvar och knäet hade varit pålitligt.

Jag kom in på magnetröntgen redan på en vecka efter många samtal och som jag redan har berättat högst upp i inlägget om knäet fick jag reda på av min läkare idag. Just nu vet jag inte riktigt vad som händer. Jag kommer iallafall ha flera månaders rehab framför mig och en operation kommer att ske. Det finns en sak som jag älskar hos mig själv och det är att jag tänker aldrig ge upp. Jag ska spela handboll igen och det får ta hur lång tid som helst bara jag kommer dit.