Korsbandsskada

Första dagen som ny opererad mötte vissa hinder. Tog mig en kvart att få med mig mackorna, ett glas och mjölkpaketet till tven. Men ack den som ger sig, katten blev även glad för den spillda mjölken.

Dagen har gått förvånads värt snabbt. Började med hemövningarna direkt efter frukost. Vicka på foten, spänna lårmuskeln, tåhävningar, raka benlyft osv. Funkade faktiskt bra. Efter det somnade jag och katten gott i soffan medans Top model 5 visades på tv.

Fick sällskap av en vän och vi åt lite lunch och snackade skit. Skönt med att prata med någon. Hon skrattade lite åt mig när jag tog mig framåt med kryckorna. Men det kan jag bjuda på.

Jag tycker knät känns rätt bra, bättre än vad jag trodde i allafall. Jag äter tabletter mot smärtan och jag kyler ner med is för att motarbeta svullnaden. Fick samtal från IFK-kliniken och de frågade om allt var bra med mig. Jag frågade tillbaka om jag fick ta bort bandaget, är ju nyfiken på hur det ser ut plus att det kliar – massor! Men jag får vänta tills i morgon, precis som jag förväntade mig. I morgon går bilen återigen till Göteborg, nu är det dags för återbesök. Det ska bli spännande!

Känns som jag har ätit, sovit, tittat på tv (fångarna på fortet har ju börjat igen, mitt favvoprogram sen jag var liten) och gjort övningarna idag. Jag är mest trött hela tiden, tror faktiskt jag ska gå och lägga mig redan nu. Då blir det onsdag fort och då väntar först återbesök, jag får ta med min fina hem, på kvällen är det familjemiddag och ett nytt avsnitt av fångarna på fortet. Vilken kalasdag.

/ Lisa Lannerås

Igår: Lisa Lannerås
Idag: Caroline Andersson, blogg HÄR.
Imorgon: Elisabeth Kaspersson

3 stora steg, 3 förändringar och 3 viljor. Idag opererar Carro sitt främre korsband. Det är hennes andra gång för det har hänt i båda knäna. Gå in på hennes blogg för att slänga iväg några peppande ord! Imorgon opereras Elisabeth i mitt lag. Hon har gått med knäproblem länge och fick tillslut reda på att det var korsbandet.

Jag blir trött på det här och jag kan inte göra något åt det.

Idag den 23 augusti opererades Lisa Lannerås för främre korsbandet, spelare i Hk Lidköping. Hon har nämnts tidigare i bloggen, HÄR. I 7 dagar ska hon gästblogga om dagarna efter operationen. Hur det gick till, vad hon tänker och vilka mål hon har. Idag är det dag 1 och det stora steget mot vägen tillbaka har redan börjat.


260 dagar senare

5 december drog jag av mitt främre korsband, idag måndagen den 23 augusti fick jag genom vårdgarantin äntligen operera mig på IFK-kliniken i Göteborg.

Jag har ända sen det stod klart att det var en korsbandskada varit helt inställd på operation. Att det skulle ta 260 dagar från skadetillfället till operation trodde jag aldrig. Väntetiden har antagligen gjort så att jag skjutit fram nervositeten och tankar på att det ska bli fel. Det var först 2 dagar före som jag började känna nerver, fick svårt att sova och blev orolig. Inte för själva operationen utan för att jag inte skulle vakna upp. Även om jag aldrig har hört talas om något sådant efter det här ingreppet.  

Natten före sov jag nästan ingenting, mycket beroende av att jag blev väckt 04.00 för att ta min sista dusch med Hibiscrub. Som för övrigt är det sämsta schampoo jag någonsin har använt. Jag tackar mig själv för att ha tagit beslutet att klippa av 2 decimeter av håret veckan före, just nu är mitt hår ihop trasslat till ett okontrollerat fågelbo.

Klockan 05.00 gick bilen mot Göteborg, 06.45 var vi framme. Jag fick byta om till den otroligt snygga operationsoutfiten. Efter det gick det snabbt. Det var tabletter hit och dit, nål i armen, rengörning och en massa information. Min doktor frågade om det var okej om en läkarkandidat fick titta på och ta lärdom och självklart var det de. När man har väntat på en operation i nästan 8 månader så ställer i alla fall inte jag mig i vägen för att fler utbildar sig för att kunna utföra dessa ingrepp.

Väl inne i operationssalen minns jag inte så mycket. Det var fyra personer som fixade och trixade så att jag skulle ligga rätt. Jag minns hur snurrigt det blev när jag fick in första omgången med medlet som senare skulle få mig att somna. Jag blev yr och hängde inte med för fullt. Jag hade sedan innan bestämt mig för att tänka på min pojkvän, jag visste att det skulle göra mig lugn. Så jag föreställde mig hans ansikte framför mig när jag blundade. Det sista jag minns innan jag somnade in var att någon sa: ”tänk nu på något fint Lisa”. Då log jag för mig själv, för det var precis vad jag gjorde.

Nästa gång jag hörde samma röst sa den: ”du är tillbaka nu Lisa”. Sen är det väldigt suddigt, blev antagligen förflyttad till uppvakningsrummet för det är där jag är nästa gång jag minns något. Någon har berättat att operationen gick jättebra, vad som har hänt och vart jag är. Men allt det där känns som en dröm. Sen fick jag för mig något väldigt konstig, sa de att min menisk var trasig också? Magnetröntgen jag gjorde i december visade ju att den såg fin ut? Det måste varit en dröm, bäst jag frågar.  Det var inget jag hade drömt, den hade varit trasig och de hade fixat till det genom att ta bort 25 %.

Jag var inte illamående när jag vaknade, jag hade dock värk som jag fick smärtstillade för. Min läkare och läkarkandidaten kom förbi och berättade igen att allt hade gått bra, att de hade fixat menisken och påpekade att jag inte såg lika blek ut längre. De frågade om jag var hungrig och jag svarade att jag var SKIIIIT hungrig. Frukostmänniska som jag är! De skrattade lite åt mig och en stund senare var Varmchoklad, päronjuice och mackor serverade. Jag åt som om jag aldrig hade gjort det förr!

När jag hade vaknat till och var lite mer med i matchen så kände jag en sådan glädje, allt hade gått bra.  Laddad för att göra mina ben starka igen, tror den där Helen Ekholm (Jonsson innan), skidskytten, påverkade mig när jag såg henne på sporten kvällen innan. Hon hade så snygga ben. Så där vill jag att mina ska se ut igen, starka och friska.

Sen jag har kommit hem har jag vilat, varit yr och fruktansvärt blek. Känns som jag är berusad men ändå inte. Jag känner mig hängig men inte trött, fast lägger jag mig ner somnar jag direkt. Det är underligt men just nu är jag bara glad. Knät verkar faktiskt också må bra. Visst känns det lite tungt, svullet och klumpigt men jag har inte speciellt ont. Jag känner mig faktiskt rätt rörlig.

Min syster var här förut, lånade mina favoritspringtights, mina otroligt sköna springskor och begav sig ut för att springa spåret. Min avundsjuka steg upp i taket, det enda jag ville säga var: ” ta dina egna grejer, jag ska med ut!!” Så blir inte fallet än på ett tag, men jag har inte bråttom, jag ska få två snygga friska ben även om det skulle ta mig mer än 260 dagar att komma dit!

/ Lisa Lannerås

Som Camilla Wehlin, (fotbollspelare) skrev till mig i ett mail: "Jag hade fan lust att skjuta fanskapet". Hon skriver om en läkare som ville stoppa henne från sin fotboll och tyckte att hon inte alls var smart när hon ville spela igen.

Detta fick hon höra direkt efter skadetillfället på aktuten och det tror jag fan inte att man vill höra samma dag som man har skadat sig? Man har spelat en sport enda sedan barnsben och på en endast dag ska man helt plötsligt förlora den? Skjut fanskapet.

Det finns risker med att operera sig. Det vet vi, men ändå gör vi det. Opererade korsband får ju ofta sviter. Och artos (förslitningar i knäleden) är det största problemet. Det dumma är att man kan inte förutspå vem av patienterna som kommer att att slippa det. Om 10 år kommer jag kanske att ha jätteproblem med mitt knä, eller kanske inget alls! Jag tänker ofta på nuet. Hur jag kommer att göra det närmsta året. Men operationen innebar också min framtid.

Jag vill kunna spela handboll i 10 år till men jag vill också kunna springa och leka med mina barnbarn när jag är 65. Jag är ingen läkare. Men i dagsläget ångrar jag ingenting. Jag har varit nervös och läst på mycket om artos m.m, men för varje dag som jag går in sporthallen känner jag att jag inte kan vara utan den. Jag vill leva nu och jag vill inte bli stoppad.

Jag har hört många säga att handboll inte är allt. Och jag förstår det resenomanget, men jag vet inte vad det är för fel på mig. Jag är inte mogen nog att ta åt mig det... inte ännu iallafall. Och om det skulle gå åt helvete, då gör det de. Men jag vill försöka. Jag kommer att vara rädd i början och det kommer att ta tid. Men fan, jag vill bara spela handboll och det kan innebära svårigheter senare i livet. Det kanske kommer att bli en mardröm. Men just nu ser jag inget sådant. Jag ser mig själv göra ett genombrott, lägga in bollen och springa hem till försvaret med gråten i halsen. Lyckotårar.

Operation eller inte operation? Det är bara en själv som kan bestämma det. Om man väljer att inte operera sig handlar det inte om att ge upp. Det handlar om varje enskild människa och alla beslut har en tanke bakom sig. 

Nu vet ni mitt iallafall.

Sara Bergh om att vara grym
 
Det är nu det är som lättast att vara korsband skadad, när man känner inspirationen flöda (det låter som jag är konstnär, vilket verkligen inte är fallet....) Det är nästan kul, eller nej det ÄR kul. Innan jag och emma helt wild and crazy spontanåkte till köpenhamn kände jag att jag levde i en dvala med mitt knä, jag gjorde min träning och kände att jag stod där och stampade på samma ställe. Och det var så tråkigt, att åka till gymmet var inte ens kul, det var bara något som man tog sig igenom på minsta möjliga tid, löpningen gick sakta men säkert framåt, men jag var trött på det, jag ville inte jogga i 500 m, jag ville springa allt jag kan i 100 m.
 
Sen en helg senare, i en fantastisk stad med en helt otrolig fantastik tjej, är jag en helt ny situation. Jag vaknade verkligen upp ur min dvala och insåg vad fan det är jag har gjort egentligen. Jag har tillåtit en helt främmande människa ta en bit av min lårmuskel, och möblera om den till mitt knä för att det ska bli ett korsband som jag slet av när jag gjorde det jag älskade mest,för att därefter köra stentuff (och tidvis riktigt smärtsam) rehab 3 till ibland 7 gånger i veckan! Och nu kan jag springa! För helvete jag kan ju till och med göra skridskohopp! Att inse det och bara se tillbaka på den vägen jag och mitt knät har vandrat så blir jag så rörd, och glad. Och ursäkta mig för denna väldigt osvenska kommentar, MEN JAG ÄR GRYM OCH SÅ HIMLA BRA.
 
Det känns så bra, för vet ni, denna insikten har fått mig att känna att vad som än händer nu, handboll på elitnivå eller aldrig mer handboll, skidåkning eller balett, datanörd eller maratonlöpare så kommer jag kunna se tillbaka på den här tiden med enorm stolthet.
 
Så tack emma och köpenhamn, för att ni väckte mig från min träningsdvala och fick mig att inse att VI ÄR SÅ GRYMMA!

Igår kände jag det.. Det som jag har längtat efter mest. Ett par stumma ben som knappt orkade bära sig fram. För nu är jag inne på 8:e veckan på löpschemat och får jogga i 20 minuter. Jag tog mig ut och joggade i ett relativt segt tempo men flåset kom ikapp. När tidtagaruret slog över till den 20:e minuten stannade jag och då började jag skratta. Svettig, äcklig, trött och ett par ben som nästintill kändes sovande. Äntligen!

Jävlar vad jag längtar till min första match. Stå som 3:a och skrika, peppa och svettas. Jag sa till Camilla (M6) häromdagen att jag längtar efter att få bråka med henne igen. Vi skäller på varandra när vi misslyckats och släppt förbi ett mål. Vi tjafsar upp till mittlinjen och när ett nytt anfall blåser igång är det som bortglömt. Då blir vi bara mer peppad av varandra. Jag vill bara hoppa och slå i väggarna....... FÖR FATTA VILKEN VILJA JAG KOMMER ATT HA PÅ PLANEN SEN.

När jag gjorde mitt första mål på träningen förra måndagen tänkte jag på Sara Bergh. Jag gjorde mål för oss och det enda jag tänkte på var hur JÄVLA starka VI är. Och alla mina läsare går inte att ta miste på. För det är ni och jag som inspirerar och får oss allihopa att ta nästa steg, tillsammans. Ses vi på planen säsongen 10/11? JAAA!

Imorgon kommer jag hånskratta åt detta inlägget. Jag älskar mina dampryck.

Nu blir det jobb.

Återbesöket med läkaren tog max 5 minuter. Av med byxorna, upp på britsen, böja, sträcka ut och lyfta. "Det ser riktigt bra ut och lycka till med handbollen". Ja, hopp.. då var det klart! Inget mer att säga om det egentligen. Ikväll ska hela laget samlas och träffa Anna Gullberg (fysterapeut i klubben) som ska visa och lära ut ett knäprogram. För inför denna säsongen ska alla lag ner från miniligan och uppåt göra detta innan varje träning tror jag. Ett riktigt bra iniativ från klubben.

Och nu börjar väl allvaret från och med idag. Träningar, fys och träningsmatcher sätts igång och det är bara att hänga på. På lördag möter vi division 1 laget IF Hallby HK och Kortedala IF. En liten minitunering. Och tidigt i september möter vi KFUM Trollhättan. Och jag ska vara en flitig åskadare på bänken. Nästa vecka träffar jag Lotte, min sjukgymnast igen och då ska jag ta upp om ett möjligt test för mig, hoppas! Jag vill verkligen veta hur jag ligger till. Och senare idag blir det lite blåsor på händerna i hallen igen. Jag älskar när säsongen sätts igång!!

Och så här ser det ut för i år.

160 inlägg senare sitter jag här dagen innan jag ska till läkaren på 6-månaders-koll. I början av juni intalade jag mig själv att detta är min sommar, sommaren 2010. Det är nu jag har chansen att jobba ikapp. För 2 månader senare skulle det vara ett år sedan jag skadade mig, då den första smällen kom. Och för exakt ett år sedan idag låg jag på en madrass med ledare omkring mig som sa att det förmodligen bara var ledbanden. Och jag hade hopp. Hopp om att få spela handboll 2 månader senare. Men nu har jag inte hopp längre på samma sätt. Jag tror alltid det bästa, men det handlar inte bara om att tro och hoppas. Man måste också ta tag i det. Man fick försöka få sig själv att inse att handboll inte är allt, för min del i ett år. Och jag trodde aldrig att jag skulle sluta gråta förra året utan att jag skulle hålla på så hela mitt liv. Jag tror det var chocken som gjorde att jag grät mycket. För telefonssamtalet i november förra året var en chock. "Ditt korsband är av, ledbanden uttänjda och menisken ser riktigt skadad ut". Okej? Hejdå? och jag la på luren.

För ortopeden var det vardagsmat. Att ringa och berätta resultat från magnetröntgar. Men för oss var det någonting annat. En förändring.. en del ser slutet och några början på något nytt och det tog lång tid innan jag insåg att det var början på något nytt. För det är det ju faktiskt. En killkompis sa igår till mig: Det var mäktigt det där du skrev på Facebook häromdagen "6 månader och 17 dagar senare satte jag bollen i krysset". Det händer äckligare och otäckare saker i världen och då ses en korsbandsskada som en nål i en höstack. Men just nu känner jag mig mäktig. Och ingen kan ta den känslan från mig. För imorgon ska jag till läkaren och le. Le för en sport som har gett mig mycket. Ibland alldeles för mycket.

För ca 77 minuter sen, eller för exakt 77 minuter sen öppnade jag ytterdörren hemma och vrålade framför min 8-åriga lillasyster. Hon såg ut som ett frågetecken och jag var extas. Jag sa: VET DU VAD SOM HAR HÄNT? IDAG HOPPADE JAG FRÅN MIN POSITION MED TÄCK OCH GJORDE MÅL. FATTAR DU ELLER?

Jag tror inte riktigt att hon fattade men jag fattade definitivt. Det kändes som vanligt.. precis som vanligt!! Jag var med på kontringar 3 mot 3 (ingen fick störa mig eftersom jag inte får gå in i närkamper). Jag får inte börja med sidledsförflyttningar som steg-i-sättning men ibland blev det så automatiskt. Jag landade på mitt opererade knä 2 ggr och det HÖLL! Jag fattar inte men ändå gör jag det.  6 månader och 17 dagar senare skjuter jag i krysset. Detta var osannolikt för mig för en vecka sedan. ALL REHAB, ALLT DEPP OCH ALLT SPRINGANDE.. det har gjort sig förtjänt. Jag vill bara säga till alla korsbandsskadade att det är helt sjukt den känslan jag kände idag. Jag visste att jag skulle njuta, men inte så här mycket. Kämpa som as nu allihopa, för när ni väl gör er första träning kommer ni förstå precis vad jag menar. Det är VI som är starka. Det är VI som förtjänar en medalj runt halsen.

Jag trodde att jag skulle börja gråta på träningen idag av lycka, men det gjorde jag inte. Jag var fullt fokuserad på det jag gjorde, precis som förr. Nu ska jag åka hem till Jimmi och hoppa på honom. För jag vill inte sitta still, jag vill fortsätta springa och skjuta i mål. Och nu kommer tårarna. I efterhand. Jag älskar mig själv.

Dagen efter min operation fick jag ett mail. Ett mail som jag inte visste om vad det skulle leda till. Det började med skratt och gråt via nätet och våra känslor gick rakt igenom skärmarna. Vi stöttade varandra. Vi skrev när vi var glada, besvikna, förbannade och lyckliga. Jag låg på sängen och ville ringa en dag. Men det kändes fel att ringa en främling, det enda vi hade gemensamt var egentligen två korsbandskador och ett brinnande intresse för handboll.

Det började med gästbloggningar och sms om hur jävla pepp vi var på handbollen och att vi skulle kunna dö för att få spela nu. Vi längtade efter att få möta varandra i spel och att få köra rehab ihop. Vi har haft kontakt via internet i ca 6 månader och över en lång chatt i onsdags bokade vi en resa till Köpenhamn. Inget prat i telefon, utan en överföring från kontot senare hade jag en biljett till Köpenhamn. Vi ville ladda om och komma tillbaka starkare.

När jag kom till Göteborg i lördags smsade jag direkt och frågade vart hon var och hon skrev att hon befann sig på stationen. Jag blev hur nervös som helst och när jag såg henne fylldes mina ögon med tårar, haha. Detta låter som en kärlekshistoria men allt kändes bara så rätt. För när jag har mått som sämst har jag alltid fått en push i ryggen av henne. Vi tog en öl på ströget, åt skräpmat, dansade till 08:30 på morgonen och cyklade 1 mil i ösregn för att känna oss som riktiga turister i vårt platta grannland. Vi har tagit 47 421 steg denna helgen. Jag tackar min stegräknare på mobilen. OCH detta är bara en början. Tänk när vi får börja springa på planen igen, båda två. Ett år av mitt liv och två år av ditt har gått åt på grund av en knäskada. Men det är ingenting egentligen. Det är bara jobbigt just nu, men om några månader kommer båda två att skratta åt det. Då kommer 47 421 steg vara en barnlek för oss.

Saras gästbloggningar: HÄR, HÄR, HÄR, HÄR och HÄR.

Förra veckan var jag själv inne i gymmet på SportRehab, ovanligtvis. Det är väl så i semestertider. Jag körde skridskohopp 2x20 och jag skrattade. Helt själv. Fast med mitt knä såklart. För jag klarade något som var så svårt för några månader sen men så jävla enkelt för ca ett år sedan. Jag kände enkelheten igen. Jag tog tag i en mjuk handboll som de hade i salen och jag testade att stega. Jag gjorde det både snabbt och sakta med bollen i min hand. Jag skjöt hårt mot bollplanket efter en steg-i-sättning och ett hoppskott. Sjukgymnasterna i kontoren bredvid måste undrat vad som pågått. Men allt handlade bara om en lycklig tjej. I 5 minuter.

Det har gått fort. Kanske inte i vissa stunder men i det stora hela har det gjort det. Igår var det 6 månader sen jag opererade mig och jag var i Lysekil. Ett vackert och underbart Lysekil där jag knappt kunde gå för ett år sedan. Mamma, syskonen och jag körde förbi Kronobergshallen i Lysekil där mitt knä brast. Men det kändes inte konstigt utan jag ville bara in och spela i hallen. Visa mig själv att jag kan springa och stega där igen. Och snart kan jag det. Kan jag, så lovar jag att du kan också.

Och idag bokade jag ett 60 minuters spinningpass. Vi kanske inte hörs på några dagar efter det.

Charlie (min sjukgymnast): 6 månaders test idag?
Jag: HA!?
Charlie: Jag ska bara läsa i dina papper lite först och se vad Lotte har skrivit.
.....
Charlie: Du har ju haft mycket problem med rehaben, så det får vänta.

Jag blev jättenervös igår. Jag skakade lite lätt. Ett test nu? Men det är till för att kolla hur man ligger till i sin rehab efter 6 månader. Och vissa kommer tillbaka efter 6 månader också. Jag har en dålig rumpmuskel tycker Charlie så jag fick göra en övning med hjälp av en pilatesboll igår och idag kan jag inte gå, haha.

Imorgon ska jag träffa han igen och då ska vi ha ett litet "möte", där vi ska se vem jag ska få som sjukgymnast härnäst (eftersom han också går på semester nu), och även lite om det kommande testet. Jag hade ont i knäet förrut idag men tog mig till löpbandet ändå. Det känns alltid bättre efter löpning konstigt nog och idag fick jag kommentaren på gymmet: "Vad lätta och fina steg du tar mot förrut". Det gjorde min dag. Jag är tjejen som tar lätta och fina steg. Det kan jag vänja mig vid hur enkelt som helst.

12 månader sen. Jag var slapp. Jag sket i sommarträningen. Jag trodde att det skulle gå bra ändå. Resultatet på coopertestet visade motsatsen. Jag skämdes en del.

11 månader sen. Jag sprang och tränade som en idiot i en månad. Jag fick tillbaka min kondition och jag började bli nöjd med mitt spel. På Havets cup var det som roligast förutom på lördags morgonen, då knäet vek sig. Jag skadade mig när det var som roligast. Man brukar ju säga att man ska gå från en fest när det är som roligast. Så kanske det var denna gången.

10 månader sen. Jag körde rehab. Jag var rädd och glad på samma gång. Jag trodde det värsta men ändå det bästa. Jag kunde väl aldrig bli korsbandsskadad?

9 månader sen. 8 veckor senare sen skadetillfället stod jag på handbollsplanen igen. Jag kände mig stark i knäet men jag var fortfarande rädd. Jag försökte köra på ordentligt på matchen och kom igång mer och mer. Men så vek sig knäet igen. Jag var på botten.

8-7 månader sen. Denna tiden var jag rädd för mig själv. Så har jag aldrig känt i hela mitt liv. Jag tränade för att slippa gråta. Jag grät ibland på gymmet för mig själv. Jag tränade med Elin nästan hela tiden. Jag började lära känna mig själv på riktigt. När jag tänker efter har jag varit fejk innan, mot mig själv alltså.

6 månader sen. Operation. Jag var stark nog för att klara det. Jag tänkte att det skulle få ta hur lång tid som helst. Men jag skulle fan tillbaka.

5-3 månader sen. Svullen. Inget mer att säga. Delen med knäet kändes svart. Och det kändes som att det aldrig skulle ta slut.

2 månader sen. Men det tog slut. Och nu började det roliga. Jag grät... och denna gången av lycka.

1 månad sen. Nu var det allvar. Jag tränar 5 dagar i veckan minst.

Nu. Nu är det bara jag som gäller. För ett år sedan sket jag i allt. Jag skulle aldrig kunna tänka den tanken igen och jag förstår inte ens hur jag kunde göra det. Jag håller hårt om mig själv, mitt knä, mitt liv och min framtid. Nu går det fort. Nu är det bara jag, JAG som klarar detta. Detta året av mitt liv har gjort mycket. Jag älskar mig själv. Och osäkerheten börjar försvinna i vardagen. Tack. Nästa gång jag spelar handboll ska jag inte gå från festen när det som roligast igen. Jag ska stanna kvar.

Ibland slår det runt i mitt huvud. Jag funderar och tänker så mycket att jag knappt vet vem jag är. Är mitt mål att spela en handbollsmatch igen? Jag opererade mig för att få spela handboll igen, men i efterhand hade jag nog gjort det ändå för att kunna utöva andra saker i vardagen med. Men då hade jag inte tränat så pass mycket som jag gör nu. Jag är ung och har flera år framför mig med handboll men ibland så känns det konstigt att jag kämpar för att få spela handboll i 60 minuter. Om exakt 1 månad och 3 dagar ska jag träffa min läkare som opererade korsbandet. Jag börjar närma mig datumet då jag skadade mig för första gången. Det är bara en månad bort. Och jag älskade den matchen, men den i bakhuvudet så behöver jag inte tänka mera. Handboll, handboll, handboll, JÄVLA handboll.. snart är du min. Redan inne på andra veckan på löpschemat!

+ Sara Bergh. Jag ska åka till Skara och träffa den personen som förstår mig mest. Ibland undrar jag om du är jag? Eller om jag är dig? Sjukt. Love.

Det skulle funnits personliga intervjuer till sjukgymnastprogrammet. Då skulle det gått bra. Det skulle märka att jag brann för det, att jag verkligen ville det här. Men fan... första antagningsbeskedet var skit. Jag vill ju verkligen detta, men fuck. Jag vill bli något som hjälper andra människor på vägen, exempel något som mentaltränare eller sjukgymnast. Det får väl bli att göra högskoleprovet. Men fan också. Sjukgymnast i mina drömmar.

Jag testade att springa lika långt som ett coopertest idag. Det var min första "långlöpning" efter operationen, så jag var lite nervös. 2,8 km senare stod tiden på 15 min och 45 sek efter en stabil och säker joggingtur.

Inte som förr, men jag är imponerad över mig själv. Det var en hyfsad tid. Imorgon blir det SportRehab hos en ny sjukgymnast vid namn Charlie eftersom Lotte har gått på semester. Då får man se vad han har att säga om att jag har börjat springa ute, hehe. Men det lär bli toppen!

Jag bara gråter idag. Ibland känns det som mitt huvud ska sprängas på grund av panik. Panik av att inte kunna göra ett genombrott. Jag skulle inte kollat på filmklippet nyss när jag spelade. Men jag vill ändå, eftersom jag känner den underbara känslan av att se mig göra ett genombrott eller skjuta i krysset. Det är ju bara en liten bit kvar... och jag vill inte ge upp. Just nu är väntan på att ta steget in på handbollsplanen olidlig. Jag hoppas att det känns bättre imorgon, då jag ska springa igen. Denna gången 2,8 km.

Jag ska jobba med mig själv. För nu är jag så nära.. och inget ska gå förhastat fast jag så gärna vill. En dag i taget, en dag i taget. Min tankegång detta året. Nu är det min vilja som får börja dra halva lasset.

24 juni: 6 minuter promenad/jogging
28 juni: 10 minuter promenad/jogging
2 juli: 10 minuter promenad/jogging
4 juli: 1,5 km jogging

Jag fattade det inte riktigt idag. Det var säkert efter 100 meter som jag förstod, att jag äntligen har fått börja springa. Det var då leendet kom fram och senaste gången jag sprang var den 24 januari. Dagen innan min operation. Då gick jag utanför min lägenhet och sprang flera hundra meter och bara grät. Men jag visste att jag skulle få göra det igen. Och idag var den dagen. Då jag sprang utomhus. 5 månader och 10 dagar senare.

Det har tagit tid. Och tiden har varit förjävlig. Men nu har jag kommit längre en halvvägs. Som sagt, snart 3/4 avklarat enligt detta inlägget.