Jag bara gråter idag. Ibland känns det som mitt huvud ska sprängas på grund av panik. Panik av att inte kunna göra ett genombrott. Jag skulle inte kollat på filmklippet nyss när jag spelade. Men jag vill ändå, eftersom jag känner den underbara känslan av att se mig göra ett genombrott eller skjuta i krysset. Det är ju bara en liten bit kvar... och jag vill inte ge upp. Just nu är väntan på att ta steget in på handbollsplanen olidlig. Jag hoppas att det känns bättre imorgon, då jag ska springa igen. Denna gången 2,8 km.

Jag ska jobba med mig själv. För nu är jag så nära.. och inget ska gå förhastat fast jag så gärna vill. En dag i taget, en dag i taget. Min tankegång detta året. Nu är det min vilja som får börja dra halva lasset.