160 - Imorgon

160 inlägg senare sitter jag här dagen innan jag ska till läkaren på 6-månaders-koll. I början av juni intalade jag mig själv att detta är min sommar, sommaren 2010. Det är nu jag har chansen att jobba ikapp. För 2 månader senare skulle det vara ett år sedan jag skadade mig, då den första smällen kom. Och för exakt ett år sedan idag låg jag på en madrass med ledare omkring mig som sa att det förmodligen bara var ledbanden. Och jag hade hopp. Hopp om att få spela handboll 2 månader senare. Men nu har jag inte hopp längre på samma sätt. Jag tror alltid det bästa, men det handlar inte bara om att tro och hoppas. Man måste också ta tag i det. Man fick försöka få sig själv att inse att handboll inte är allt, för min del i ett år. Och jag trodde aldrig att jag skulle sluta gråta förra året utan att jag skulle hålla på så hela mitt liv. Jag tror det var chocken som gjorde att jag grät mycket. För telefonssamtalet i november förra året var en chock. "Ditt korsband är av, ledbanden uttänjda och menisken ser riktigt skadad ut". Okej? Hejdå? och jag la på luren.

För ortopeden var det vardagsmat. Att ringa och berätta resultat från magnetröntgar. Men för oss var det någonting annat. En förändring.. en del ser slutet och några början på något nytt och det tog lång tid innan jag insåg att det var början på något nytt. För det är det ju faktiskt. En killkompis sa igår till mig: Det var mäktigt det där du skrev på Facebook häromdagen "6 månader och 17 dagar senare satte jag bollen i krysset". Det händer äckligare och otäckare saker i världen och då ses en korsbandsskada som en nål i en höstack. Men just nu känner jag mig mäktig. Och ingen kan ta den känslan från mig. För imorgon ska jag till läkaren och le. Le för en sport som har gett mig mycket. Ibland alldeles för mycket.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
bloglovin