Just nu känns det som att jag skulle kunna springa en mil. Ja, jag skulle spy men jag skulle inte känna någon smärta. Men jag fick en liten käftsmäll idag när jag sa att jag hade sprungit 2,8km till min nya sjukgymnast, hehe. Jag påstod att jag inte alls får ont i knäet och det svullnar ingenting. Nu är det min tur att köra! Men då fick jag förklarat för mig att musklerna och kondition kan jobbas upp snabbt men ligamenten i knäet tar längre tid på sig. De måste vänja sig vid belastning och då är det inte smart att ge sig på milen.

Jag fick ett "komma-igång-schema" som sträcker sig över 10 veckor. Charlie sa det att de tre första veckorna kan anses väldigt lätta men det är de som är de viktigaste. Målsättningen med detta är att vänja muskler, senor och ledstrukturer vid löpbelastning. Vecka 10 får jag jogga i 30min, 3ggr i veckan. Det sega med en korsbandsskada är att man måste bygga upp ett helt nytt korsband. Men det finns även en stor fördel i det, att man kommer tillbaka stark igen. Ett uttänjt ledband till exempel blir aldrig som det var innan. Men jag tycker det är skönt att det börjar kännas som tiden innan operationen, då jag tränade mycket. Min träningskompis Elin är borta en vecka i Cypern, men när hon kommer hem på fredag börjar vi på allvar med dips och chins igen. OCH vi kan bara göra en chins. Men det ska bli fler.

HÄR kan du se min träningsdagbok under 2010.