Kommer ni ihåg inlägget om Caroline Andersson som efter 15 månader rehab blev matchens lirare i första matchen hon spelade? Igår var det handbollsderby mellan Lillpite IF och Strömnäs GIF i Divison 2 Norra och då small det igen, fast denna gången i det andra knäet.

Jag läste hennes blogg i skolan idag och tårarna kom direkt när jag läste rubriken "THE END". Jag skyndade mig in till toaletten och satte huvudet mellan benen och jag kunde knappt tänka mig hur hon känner just nu. Ilska, frustration... ja, allt! Jag ställer mig följande fråga: Varför? Varför ska en tjej som kämpat i 15 månader och gör det hon älskar mest få utsättas för det här?

Gå in på hennes blogg och ge de mest peppande kommentarer ni kan.. för Caroline är bäst och starkast och jag vet att hon har en vilja av stål.

Idag hamnade jag på Åsas blogg som har opererat både främre och bakre korsbandet. Hon länkade till Svenska korsbandsregistret årsrapport från år 2008, där fanns det mycket statistik gällande skador på främre korsbandet.

Ca 7200 personer drabbas av en korsbandsskada årligen varav ca 3000 opereras i Sverige. De sjukhus som utförde mest korsbandsoperationer under 2008 var Capio Arto Clinic som hann med hela 545 stycken medans där jag opererade mig (Alingsås Lasarett) utförde 34 st. De som genomgår en korsbandsoperation är oftast mellan 26-29 år och det kan tolkas att det är inte bara unga idrottsaktiva som skadar sig utan äldre personer har också instabila knän.  

Från ett antal studier är det känt att kvinnor har större risk att råka ut för en korsbandskada än män, men det är fel! 60% av de patienter som genomgår en korsbandsoperation är män. I mitt fall om man pratar om handboll är det större risk för en kvinna att råka ut för en korsbandskada och utföra en korsbandsoperation (se cirkeldiagrammet nedan).

En korsbandsoperation tar ca 76 minuter och enligt min läkare tog min ca 60 minuter. Korsbandsregistret är tillför oss korsbandskadade att fylla i 1, 2, 5 och 10 år efter operationen. Genom alla frågorna och våra svar kommer man fram till vilka operationsmetoder som är bäst. Man får bland annat beskriva om man har smärta i knäet eller funktionsnedsättning vid idrott. Vill du själv läsa hela årsrapporten? Tryck HÄR.

Jag har redan skrivit ett inlägg om operationen som ni kan läsa HÄR. Fast idag fick jag hem mina journaler och kunde läsa steg för steg om vad det egentligen gjorde när jag var nedsövd. Jag förstår knappt hälften av alla medicinska termer och preparat men jag ska försöka berätta så gott som det går. För det första fick jag narkos och en blodmanschett på armen där de sprutade in olika medel som skulle förbereda mig inför operationen. En assistent till läkaren drog i knäet, där Lachmann var postiv men i övrigt tyckte det att min knästatus var mycket bra.

När jag väl hade somnat in gick de in i knäet via två titthål och brosket och meniskytorna såg helt normala ut (inga skador). De gick vidare med korsbandsoperationen och gjorde ett 2 cm långt snitt för att komma åt fina senor från baksida lår som skulle bli de nya korsbandet. Det tog en sena som dubblerades till en fyrfaldig sena som var 11-12 cm lång. Sedan gick man tillbaka till stället där det nya korsbandet skulle placeras och borrade 8 mm in i skenbenet som sitter strax framför de bakre korsbandet. Det var ganska trångt i mitt knä så det kom inte rikigt åt för att kunna fästa det nya korsbandet utan de gick in i en annan portal och kunde borra de sista hålet på 8 mm, 25 mm djupt in i ledaren. 

De avslutade allt borrande med att skölja och spola för att sedan kunna föra in transplantatet. Första gången när de skulle fästa de nya korsbandet gick det inte bra så de fick göra om det och fixerade det sedan med matrixskruvar. Efteråt kontrollerade det att jag kunde böja och även se om knäet såg bra ut i sträckt läge, vilket det gjorde. Knäet var stabilt och de avslutade med att stänga öppningen med 8 st agraffer och mjuka förband sattes på. 1 1/2 timme senare vaknade jag upp i ett helt annat rum vilket var en obehaglig känsla men jag var oerhört glad för att det var gjort.

Jag är sjukt imponerade över vad läkarna har åstadkommit under den timmen då jag var nedsövd och jag hoppas att ni korsbandskadade fick en liten inblick i vad som händer under en operation. Fast det är inte så farligt som det låter.. vad gör man inte för att få studsa en boll och göra mål igen? Jag kommer att få spela handboll i år och jag kan bara le det största jag kan när jag skriver den meningen.

Här visar jag övningarna som jag fick av min sjukgymnast igår. Det ska göras minst en gång dagligen och jag gör det ikväll på inomhusträningen med laget. Idag har jag dinglat med benen (som man brukar göra när man sitter på en brygga) på en kontorsstol. Jag höjde upp stolen till högsta läget + 2 kuddar, detta är bra för att minska svullnaden och är bra som rörlighetsträning. Perfekt att göra när man sitter framför datorn. Jag märker direkt att svullnaden lägger sig men så fort jag börjar gå kommer den krypandes igen. Nu blir det gymmet med Elin och min överkropp ska allt få slita.

Trots snöovädret åkte jag, Jimmi och hans pappa till Trollhättan för att titta på Champions Leauge i lördags. Många snöflingor och en fastkörning med bilen senare satt vi i en halvfull läktare och hade två handbollslag framför oss, Alingsås HK skulle möta HSV Hamburg. Jag tycker att Alingsås var riktigt bra i första halvlek men så fort Hamburg skärper till sig rullar de iväg och vinner med 10 bollar. Extra kul när föredetta korsbandskadade Johan Fagerlund springer fort på kanten och hoppar förgäves för att stoppa inspelen till Igor Vori. I torsdags gjorde han sitt första spelmål i elitserien mot Sävehof sen skadan och det slutade även med ett mål mot Hamburg, riktigt skoj!

Jag jämförde mitt knä med en bild jag tog den 10 februari med hur det ser ut idag (se bild nedanför) och vad det har svullnat! Om ni klickar upp den bilden ser man en enorm skillnad. Just nu liknar det en stor svullen böld precis över knäskålen på vänstersidan. Imorgon är jag ledig från skolan och då ska jag dingla bort svullnaden.

NYHET! Högst upp i menyn till höger ser ni en liten box där det står "Fråga mig!". Där kan du ställa frågor till mig angående korsbandsskador eller vad som helst! Om du inte har någon fråga kan du alltid titta på besvarade frågor.

Jag hade inga förväntnigar alls inför besöket hos Lotte på SportRehab idag. Jag visste att rörligheten var bra och att sträckningen går okej, fast de senaste 7 dagarna har det svullnat upp över knäskålen. Jag har kört på som vanligt med mina övningar men jag har gått otroligt mycket så jag antog att det var orsaken.

När jag väl kommer in i ett av rummen påpekar hon direkt att det är svullet och att jag inte kan börja träna i maskiner ännu. Hon sa att orsaken kan vara att jag har överansträngt knäet. När hon fick höra att jag redan börjat med gummiband togs den övningen bort. Jag blir förvirrad över att ha två sjukgymnaster, av den ena ska jag träna 3ggr dagligen och nu bara en gång. I Alingsås var det så här: "Det ser jättebra ut! Det är ingen fara!". Mitt knä var minst lika svullet på besöket i Alingsås i torsdags som det var idag hos Lotte. Menmen.. nu är jag i goda händer och får börja om på ruta ett igen men att få bort svullnaden.

Cykling 10 min och sen fick jag börja med att få igång rörligheten i knäet med övningar som att böja och sträcka i en rörelse. Hon tipsade om att så fort jag sitter på en stol både hemma och i skolan kan jag dingla med benet så att svullnaden sakta börja försvinna. I slutet sa hon att efter bara 20 minuters rörlighetsträning såg knäet mycket mindre svullet ut, vilket var ett plus!

När jag skulle gå frågade hon: Du är väl iallafall lite gladare nu än när du kom? Jag visste inte riktigt om jag var det, men det var skönt att få det här utrett med svullnaden. Om en vecka ska jag dit igen.

Mina drömmar har handlat om handboll de senaste. Innan jag skadade mig drömde jag aldrig om det och jag undrar varför det har börjat nu. Jag berättade för min stora syster om drömmen då jag sprang i skogen på smala och krokiga vägar. Det var första gången jag skulle göra ett löptest med laget efter min skada. Jag låg längst fram hela tiden men när jag inte visste åt vilket håll jag skulle inväntade jag några lagkamrater.

Syster började prata om att alla vägarna kanske handlar om vilken väg och vilka val jag ska ta. Nyfiken som jag är sökte jag på internet (min källa när det gäller allt, hehe) om drömmar. Jag hittade att när man drömmer om krokiga och smala vägar kan man vänta sig flera förändringar och svåra utmaningar i vardagen. Sen att jag drömde om en skog fick man gå efter hur skogen såg ut, var den mörk/dyster eller ljus? Min skog var ljus och somrig och detta skulle föreställa mig själv, det faror och glädjeämnen jag finner där finns inom mig själv.

Ett freakinlägg och jag leker psykolog men det är ändå intressant! Jag har många vägar och svåra utmaningar att ta mig igenom innan jag är framme vid mitt mål. Jag vet att jag klarar mycket själv men lagkamraterna som jag väntade på mig i drömmen gav mig den allra sista knuffen. De visade den rätta och långa vägen tillbaka.

Efter att ha träffat sjukgymnasten Henrik här i Alingsås fick jag goda besked. Under en veckas träning har jag kunnat böja benet ännu mera och är uppe i 120 grader. På mitt friska ben kan jag böja 150 grader som max så det fattas fortfarande 30 grader, något att kämpa till! Han mätte flera olika mått både runt mitt opereade knä och det friska. Första måttet började vid knäet och sen fortsatte han uppåt mot lårmuskeln och mätte runt. På alla ställen hade jag tappat muskelmassa på ungefär 2cm om man jämförde med det friska. Det är ju rätt sjukt!

Besöket tog väl längre tid än vad jag hade trott och det var väl inte konstigt med mina tusen frågor, t.ex "När får jag börja springa? Hur är det med balansövningar? Varför gör det skitont i baksida lår?". Han gav mig bara ett leende och tillslut höll han nästan en föreläsning för mig. Man får börja springa ca 3 månader efter operationen och det är bara för att man inte ska trötta ut de nya korsbandet. Han berättade att i början kommer jag att få börja lätt på löpband och jag kommer att känna ett otroligt tryck på lungorna eftersom jag inte sprungit på ca 5-6 månader. Kondisen ligger nämligen på 0! Men man kommer fort in i det och det gäller att man tar löpningen på allvar. Med detta menar jag inte att man ska slänga sig i joggingspåret varje dag och kräkas efter passen, utan man ska känna efter i knäet och succesivt öka för varje gång.

Det känns konstigt att jag kommer att kunna springa igen...Visst, jag kommer att flåsa och mitt ansikte kommer att skrika rött.. men vad gör det när jag äntligen kan springa förbi tanterna med rullatorer som kört om mig de senaste veckorna. You're going down!

Bloggen "baraben.com" gjorde ett långt blogginlägg om korsbandskador eftersom den senaste tiden har IFK Göteborg drabbats av ett antal. En expert har kartlagt vad en korsbandskada egentligen innebär, hur det går att förebygga dom och även möjligheterna till rehabiltiering. För att veta mer kan du läsa inlägget HÄR, och i slutet av inlägget citerar experten Doktor Richard Steadman, mannen som de allra största besöker för att reparera sin skadade knän:

Sårtejpen har tagits bort och nu återstår ett 2 cm långt ärr. Jag tycker mest att det ser ut som ett litet skrapsår och det är sjukt att de kan operera genom den lilla öppningen. Jimmi berättade att när hans pappa opererade knäet för många årsedan handlade det om ett ärr på 15 cm liknande en tågräls. Så man märker ju att utvecklingen har gått framåt! Fast jag hade opererat mig ändå, ärret är ju det sista man tänker på.

I måndags på gymmet körde jag rygglyft i en stående maskin (gjort det flera gånger efter operationen), men den här gången kände jag hur det drog i baksida lår på de opererade benet. Jag fortsatte köra och med bara en repetion kvar kändes det som att de släppte i baksida lår. Jag slängde mig åt sidan och det kändes som en sträckning. Jag vet att muskelerna är svaga där bak eftersom det har tagits en sena därifrån men jag är fortfarande orolig. Är det någon annan korsbandskadad som sträckt baksida lår efter operation? Är det farligt?

Det är ett lidande att sitta bredvid planen. Handboll har ju alltid varit det som har fått mig att fokusera och lägga vardagsstress åt sidan. Jag vill koncentrera mig i 60 hela minuter under en match och jag vill kunna krama ur min tröja på svett igen. Jag vill aldrig att någon ska få tänka så här som jag gör och därför är jag så oerhört glad att ett knäprogram ska påbörjas. Igår kväll satte jag ihop ett litet program med hjälp av nätet som laget ska göra i början tills vi får ett riktigt.

Väl på träningen idag visade jag tjejerna de 9 övningarna och det var kul att de verkligen koncentrerade sig. Alla var riktigt heta under den sista övningen "Bryggan", då Amanda klämmer fram kommentaren: - Men gud, detta påminner ju om någonting helt annat! (se övningen nedanför så fattar ni, haha).

Det är inte bara musklerna runt knäet som är viktiga utan bålen och balansen spelar också en stor roll. Om man har en stark bål gör man inga onödiga rörelser och man blir mer stabil i till exempel ett genombrott. Då har man lättare att undvika skador. 

Vi som är korsbandskadade hatar att träna ensamma eftersom vi är så vana att träna med laget. Vi är inte gjorda för att vara singlar på gymmet. Jag står heller väntandes på en maskin inne på gymmet än att ha alla lediga för mig själv. Efter inomhusträningen idag kände jag mig som en del av laget. Det kändes som att jag spelade, jag tänkte steg-i-sättningar, össtadsfinter och hoppskott. Huvudet var med i allt spel, men inte min kropp som fortfarande satt på backen med knäet spänt i högläge. Jag blir galen och jag vill inget hellre än att springa!

Inatt drömde jag en dröm om laget igen, vi hade ett löptest i hög terräng inne i skogen och jag låg bland de främsta. Det var precis som att jag ville börja gråta av lycka i drömmen bara för att jag kunde springa. Jag hade ingen smärta, benen flög fram som lätta fjädrar och jag kände en otrolig lättnad. Jag hoppas att denna drömmen slår in... nu blir det kesomacka.

Nu har Alingsås HK tagit tag i det. Alla lag i klubben, enda ner till miniligan ska få ut ett träningsprogram med övningar som är förebyggnade mot knäskador. Innan varje träning ska 10-15 minuter gå ut på att träna upp fotlederna samt stabilisera musklerna kring knäna. Klubben har räknat ut att sen år 1998 har vi haft 10st personer med knäskador och detta är bara på dam-/flicksidan, sjukt!!

I Mars ska jag och Camilla gå ner på träningar till de yngre lagen på flicksidan. Vi ska förklara hur allvarligt det är med knäskador och vilka konsekvenser det kan få. Vi är ju två klara exempel, en korsbandskadad och en meniskskadad. Vi ska instruera olika knäövningar och förklara hur viktigt det är att träna. Redan på tisdag ska vi börja med knäprogrammet i damlaget och jag ska försöka sätta ihop några övningar till en början. Sen får fysterapeuten för a-laget hjälpa till och lägga fram ett färdigt program. Jag är så otroligt glad för detta och att det kommer att bli ett krav. Ett steg i rätt riktning är precis vad vi behöver just nu.

Vid klockan 16.25 idag låg jag på mattan och gjorde övningar framför Champions Leaugematchen mellan Ciudad Real (världens bästa klubblag!) och Alingsås HK. En ganska underhållande match då det slutade med att AHK var 4 bollar från vinsten. De flesta trodde nog på en stor förlust! För att läsa mera, tyck HÄR.

När jag har pratat med föredetta korsbandskadade brukar jag ställa frågan "Hur gjorde du för att klara det?". Jag får många bra tips och tipsen är ofta att jag inte ska försöka tänka så mycket på knäet och handboll. De menar att det är nu jag har chansen att göra saker som jag inte kunnat göra innan på grund av handbollen. Hitta nya intressen i vardagen och inte påminnas alltför ofta. Så som att umgås lite mindre med handbollskompisarna och vara mer med kompisar som inte kopplas till sporten. Jag förstår resonemanget men jag har kommit fram till att det är inte rätt lösningen för mig.

T.ex. när jag var hos läkaren innan operationen fick jag fylla i ett korsbandsregister och en fråga löd: "Påminns du om ditt knä varje dag?". Jag blev chockad över frågan och tänkte att det är väl klart att jag gör det. Jag vill påminnas om mitt knä och handboll varje dag. Jag vill vara med på alla träningar fastän jag är skadad och jag vill ringa Elin efter varje match och fråga hur det har gått. Jag vill sitta under en lektion i skolan och spänna lårmuskeln under bordet i rehabsyfte. Jag vill att handboll ska vara en del av min vardag.

Ena veckan bryter jag ihop, andra veckan mår jag bäst och jag anser att det kommer att vara värt det tillslut. Jag vill påminnas.

Örfilar varandra? haha.

Jag tog klivet in på vårdcentralen och efter att ha glömt remissen till distrikssköterskan fick jag komma in endå. Sköterskan vissalde hela vägen fram till behandlingsrummet och när hon fick se mitt blodiga knä började hon snabbt tvätta rent. Ärret var ca 2 cm långt med 6st agraffer och titthålen hade 1st agraff vardera. Hon tog fram någon slags tång och började sakta dra ut en efter en och det kändes ingenting. Jag trodde att det skulle göra jätteont och hade suttit och spänt mig och varit redo för att skrika, haha.

Så fort allt var borta kunde man se hur såret sakta började öppna sig och man kan säga att de övre hudlagret inte riktigt stängt sig. Det var bara att tejpa ihop så ska det läka inom sin tid. Knäet var inte alls så svullet som jag hade tänkt mig och nu är jag hemma igen liggandes på golvet med en rad olika knäövningar.

En dålig nyhet. Elisabeth Kaspersson, vänster sexa i vårt lag hade råkat ut för en skada på främre korsbandet. För 5 månader sen satt jag i precis samma sits som henne och jag vet precis hur hon känner, ilska. När hon berättade att hon börja gråta inne hos ortopeden kunde jag inget än att annat hålla om henne. Hatar sånt här. Men iallafall, tjejerna har en viktig match borta mot HK Varberg klockan 19:15  och jag ska spänna lårmuskeln extra hårt för dom ikväll. Jag håller på er!

När man är långtidsskadad är det inte alltid så lätt att ha humöret uppe. Tiden innan operationen bröt jag ihop i princip varje dag och nu i efterhand är jag tacksam att jag gjorde det. Det bästa med månaderna innan var att jag kom i underfund med mina svagheter och hur jag skulle förbättra dom. Jag började med att gråta i flera dagar och det var så skönt att få ut all rädsla man hade inom sig. Jag var rädd för att jag skulle få missa ett helt år med handboll och allt kändes helt plötsligt så långt borta.

En dag bestämde jag mig bara för att jag skulle sluta tänka "jag klarar inte det här, det är för svårt". Jag tog fram papper och penna och ställde mig frågorna: Vad vill jag? Hur ska jag tänka? Hur ska jag göra? Det började med att jag skrev ner saker som att jag ville kunna passa bollen i hög fart och göra ett genombrott igen. För det finns väl inget som slår att finta bort en försvarare och lägga bollen i nättaket?

Jag bestämde mig för att tänka och det har jag gjort otroligt mycket. Jag tänker inte att blockera något utan jag kommer att inse vad som egentligen ligger framför mig, flera månaders rehab. Som t.ex. vid varje rehabpass tänker jag mig själv framme vid den dagen då jag har klarat av mina mål. Jag kommer ju att skina som en sol! 3 frågor och 3 svar. Jag vill komma tillbaka, jag ska tänka framåt och jag ska träna stenhårt!

 

Mitt knä 2 veckor efter operationen:
- Jag kan sträcka ut det 100%.
- Kan inte böja helt, men nästan.
- Kryckorna är bortslängda förlängesen.
- Lårmuskeln är hittad.
- JAG VILL BÖRJA SPRINGA!! 6-8 veckor kvar.

Det som är så härligt med rehab är att man märker att det går framåt för varje dag. Ena dagen krampade hela lårmuskeln och nästa dag hittar jag den perfekt. Jag cyklar till skolan i fullfart, jag är nere på varje träning passandes stillastående och gymmet har blivit som mitt andra hem. Mina axlar, bröst och rygg är trötta varje dag eftersom jag bara kan köra det på gymmet just nu. Bänkpress, dips, chins, bröstpress är bara förnamnet på allt som sker på gymmet.

Imorgon ska jag träffa en distrikssköterska och mina agraffer ska tas bort, det ska bli så skönt! Jag är riktigt nyfiken på hur ärren kommer att se ut och om bara några dagar åker jag ner till SportRehab i Göteborg för att få träffa Charlotte, längtar faktiskt. Hon tyckte att det skulle bli kul att få coacha en så pass motiverad patient. För några dagar sen drömde jag att vårt lag spelade finalen i Åhus Beachhandboll! Alla i laget var helt galna och känslan när jag gjorde mål var sjuk! Ni som har sett finalerna på kvällen i Åhus förstår vad jag menar, hurrandet, klappandet och när man gör mål lyser strålkastarna.

Idag tittade jag runt på Youtube och efter en stund fick jag höra skriket jag känner igen så väl. Nadia Fanchini, Italiens största alpina hopp inför OS skadade sig för ungefär en vecka sen. Jag tittade på klippet och rysningar gick genom hela kroppen. Hennes skrik kommer allra längst inifrån och mina ögon börjar tåras direkt. På bara några sekunder gick båda hennes korsband av...så jävla sjukt. Jag kan bara tänka mig hur knäckt hon är just nu och det drar till i mina knän när jag tittar på kraschen. Titta om ni vågar, man ser bara hur smalbenen hänger löst i fallet.

Jonas Larholm. Från början Sävehof, vann två SM-guld, ett VM-guld med Sveriges U21-landslag 2003 och utsetts till bäste spelare i World Cup 2004. Sedan vidare till FC Barcelona och från och med år 2008 spelar han i danska klubblaget Ålborg. Förra året den 13 maj mötte de GOG och det var då vänsterknäet gick sönder. Efter en magnetröntgen visade det sig vara korsbandet och menisken. Saker som att fira danskt guld och vara med och spela EM-kval var som bortblåst.

Nu drygt 7 månader senare är han redo för en comeback i sitt Ålborg. Då jag läste artiklar om att det jobbigaste han tyckte var den mentala biten och det har varit riktigt tufft att sitta bredvid planen. Han hoppas att vara tillbaka på 95% av sin gamla nivå när slutspelet börja närma sig, men påskyndar inget. Ännu en person som har klarat det, att komma tillbaka. Inspiration.

Den 18 oktober 2009 kunde man helt klart konstatera att rutin slår glin efter matchen mot Heidlös på vår hemmaplan. Idag på bortplan fick vi lov att vända på meningen efter en 3-måls seger i Västra Frölunda. Nu har glin fått rutin.

Tjejerna började svagt och de fick inte stopp på Heids M9 och inspelen till linjen. Sakta men säkert höjde vi tempot och från i underläge 5-1 kämpade vi ikapp till 13-10 i halvlek. Väl i pausvilan har jag ingen aning om vad Lurken sa till tjejerna men man såg en klar förändring från första halvlek. Vi gick in och kämpade och Anna Zedén fick mycket tryck och stegningar emot sig i försvar men hon klarade det sjuktbra! Tack vare Klara Forsberg i mål och hennes kontringspassar till både Elin Vikström och Sandra Preissler kändes segern som säkrad. Matchen kunde inte avslutas bättre genom att Caroline Gedda i slutsekunden skjöt ribba in, tvärsäkert. SEGERN ÄR VÅR och vi vann rättvist! I målprotokollet visade både Jonna och Elin upp fint skytte, fem mål vardera. Detta var Heidlös första förlust någonsin.

Första veckan efter operationen var jag tvungen att göra mina rehabövningar varannan timme. Nu ska jag göra dom 3ggr per dag i två veckor. Efter det skickas jag vidare till SportRehab i Göteborg där jag ska sätta igång med lite tyngre övningar. Nedanför spelade jag in en film till er så ni får se vilka små övningar jag gör nu. Mesiga men riktigt bra för att få bort svullnad och hitta lårmuskeln igen. Hahahahaha, jag skrattar varje gång jag trycker bollen mot väggen. Övertrött och flummig när jag spelade in den. Varför jag valde just låten "Infinty" i bakgrunden var för att innan jag skadade mig älskade jag att värma upp till den. Lite slowmotion och snabbspolning!

Föds vissa människor med svaga knän? Är det ärftligt? Många skadas av att man landar fel efter ett upphopp eller att man får en knuff i sidled. En del fotbollsspelare fastnar i gräset med dobbarna och vrider knäet fel medans andra vrider knäet i fel riktning utan någon helst närkontakt. Vad beror allt detta på? Började vi försent med knä- och bålträning? Många frågetecken men inga svar. 

I början av veckan fick en till spelare i mitt lag operationstid, Camilla, på grund av en meniskskada. Ortopeden hade sagt att det skulle vara en lätt operation och efter ca 1-2 veckor skulle hon kunna spela igen. När hon vaknade upp efter operationen igår var det värre. En stor del av menisken var skadad och detta hade inte visats klart på magnetröntgen. Från 1-2 veckor blir det istället 6 månaders frånvaro från handbollen. Knäckande? JA!

Vår laguppställning är tunn just nu och skadorna kommer som en våg över oss. Under min tid i laget har vi haft 5 st korsbandskadade, 2 st meniskskadade, 1 st axelskadad, 1 st kronisk benhinneinflammation och nästa vecka ska Bettan träffa en ortoped efter en lång tid av smärta i knäet. Om det blir operation för henne också vet jag inte vad jag ska ta mig till. Vad är det som händer egentligen? Lite mer än en laguppställning har sammanlagt varit skadade. Jag hörde tränarna prata om att ett regelbundet knäprogram ska påbörjas innan varje träning. Det var på tiden och jag hoppas att det ska hjälpa de resterande laget att förbli skadefria.

Precis när jag skadade mig mailade jag mycket med Antonia Lagerin för att få stöd. Hon berättade för mig att jag kommer klara det här och tillslut kommer det att bli en vana att vara skadad. Jag blev ledsen eftersom jag skulle aldrig kunna tänka mig det, handboll har varit en del av mitt liv i snart 8 år och varför skulle det bli en vana att vara skadad? För 5 månader sen skadade jag mig och nu sitter jag här idag och tänker precis som Antonia, det har blivit en vana. Visst, det låter hemskt men det är sant.

Jag är van att sitta vid sidan av planen. Om laget kör en övning på ena planhalvan har jag nästan alltid mitt huvud riktat åt andra hållet. För ibland klarar jag inte riktigt av att se dom spela för jag skulle göra allt för att få ta tag i en boll och flyga igenom försvaret, jag blir för frestad. Genom att titta åt andra hållet ser jag inte laget men jag hör dom. Jag hör gnisslande skor, taktiksnack och klappande händer. Det är då det känns som en dröm, en inre röst som får mig att kämpa lite mera och koncentrationen på mina övningarna vid sidan går sjuktbra. Jag vet att det har blivit en vana nu och jag längtar tills den vanan ska brytas. Kanske redan efter sommaren?

Jag vet knappt vart jag ska börja.. men vi kan ju börja med att jag är S-K-I-T-G-L-A-D. För det första har jag varit i skolan idag och träffat människor, det var riktigt skönt att få prata och Rosalies mun gick i ett. Senare på förmiddagen åkte jag mot NärRehab här i Alingsås för att få träffa en av mina sjukgymnaster, Kajsa. Typiskt mig hade jag kommit fel dag (hade tid imorgon), men hon tog emot mig ändå. När hon såg mig sa hon åt mig att jag lika gärna kunde slänga kryckorna åt sidan för jag haltade knappt.

Jag satte mig på en brits i ett av rummen på avdelningen och hon skulle titta efter hur sträckningen och böjningen såg ut. Hon tyckte att jag hade jobbat ordenligt med övningarna under veckan och att jag har hittat lårmuskeln jättebra. Sträckningen såg lysande ut och hon sa att böjningen är godkänd om den ligger runt 90 grader, men min låg på 110 grader, vilket är ännu bättre! Till slut får man lite cred för alla övningar man gjort under veckan i sängen, böja, sträcka och böja. Och vet ni vad? Jag får börja cykla lätt både på gymmet och utomhus, yes! Äntligen går allt vägen för mig och jag kan bara le det största jag kan.

Jag fick med mig lite rehab-leksaker hem också, en liten röd boll och ett brett gummiband som ska hjälpa mig i de nya övningarna jag har fått. Ikväll blir det gymmet med laget, tror ni att jag längtar eller? Jag kommer väl börja gråta av glädje när jag sätter mig på cykeln. Helvetesveckan är över och jag har tagit det stora klivet påväg tillbaka.