Sara Bergh om rädsla

Två gånger detta år när jag suttit på läktaren för att heja på mitt Skara har jag sett en knäskada skett. Och jag kan inte hjälpa det, men min omedelbara reflex blir tårar som inte går att stoppa. Åh, det är så hemskt! Jag har varit tvungen att lämna hallen en stund. Det är de enda gångerna som jag tvekar på att ta mig tillbaka, det är det enda som får mig att bli rädd.

Alla som har dragit ett korsband som jag vet, har skrikit, ett förtvivlat skrik som skär in i alla väggar. (ibland när jag går in i vår idrottshall hemma tror jag att mitt höga skrik sitter kvar i väggarna.)  Jag kan liksom inte beskriva hur det låter men lätet är verkligen speciellt och unikt för just knäskador och korsband. Jag kan heller inte beskriva smärtan, hur ont det gör. Mest i hjärtat.

För mig är det helt oförståeligt hur vissa kan göra en enkel stegisättning, och det känns helt utom denna världen att JAG skulle göra det inom en snar framtid. Att folk kan landa efter en kontring utan att hela knät viker sig och hur man kan jobba i sidled i försvar. Jag fattar verkligen inte hur man kan göra det?! Det är världens svåraste gåta…

Men varför i hela världen lägger jag ner allt detta slit och tid på att ta mig tillbaka till den platsen som jag är mest rädd för? Varför söker jag mig dit? Jag tror hos mig handlar det om kontroll. Jag tänker inte låta mitt knä stoppa mig från att komma tillbaka, utan när jag inte vill spela handboll mera ska det vara ett val av mig. Sen är jag en sån jävla tävlingsmänniska så jag tänker inte låta mitt knä vinna över mig. Jag ska styra mitt knä och inte tvärtom. Haha, nu när jag tänker efter kan man jämföra lite med människor som vill hoppa fallskärm. Det gör väl det delvis för att övervinna en rädsla. Jag drivs enormt av det. Kanske gör vi alla det?