155 - Ett år
12 månader sen. Jag var slapp. Jag sket i sommarträningen. Jag trodde att det skulle gå bra ändå. Resultatet på coopertestet visade motsatsen. Jag skämdes en del.
11 månader sen. Jag sprang och tränade som en idiot i en månad. Jag fick tillbaka min kondition och jag började bli nöjd med mitt spel. På Havets cup var det som roligast förutom på lördags morgonen, då knäet vek sig. Jag skadade mig när det var som roligast. Man brukar ju säga att man ska gå från en fest när det är som roligast. Så kanske det var denna gången.
10 månader sen. Jag körde rehab. Jag var rädd och glad på samma gång. Jag trodde det värsta men ändå det bästa. Jag kunde väl aldrig bli korsbandsskadad?
9 månader sen. 8 veckor senare sen skadetillfället stod jag på handbollsplanen igen. Jag kände mig stark i knäet men jag var fortfarande rädd. Jag försökte köra på ordentligt på matchen och kom igång mer och mer. Men så vek sig knäet igen. Jag var på botten.
8-7 månader sen. Denna tiden var jag rädd för mig själv. Så har jag aldrig känt i hela mitt liv. Jag tränade för att slippa gråta. Jag grät ibland på gymmet för mig själv. Jag tränade med Elin nästan hela tiden. Jag började lära känna mig själv på riktigt. När jag tänker efter har jag varit fejk innan, mot mig själv alltså.
6 månader sen. Operation. Jag var stark nog för att klara det. Jag tänkte att det skulle få ta hur lång tid som helst. Men jag skulle fan tillbaka.
5-3 månader sen. Svullen. Inget mer att säga. Delen med knäet kändes svart. Och det kändes som att det aldrig skulle ta slut.
2 månader sen. Men det tog slut. Och nu började det roliga. Jag grät... och denna gången av lycka.
1 månad sen. Nu var det allvar. Jag tränar 5 dagar i veckan minst.
Nu. Nu är det bara jag som gäller. För ett år sedan sket jag i allt. Jag skulle aldrig kunna tänka den tanken igen och jag förstår inte ens hur jag kunde göra det. Jag håller hårt om mig själv, mitt knä, mitt liv och min framtid. Nu går det fort. Nu är det bara jag, JAG som klarar detta. Detta året av mitt liv har gjort mycket. Jag älskar mig själv. Och osäkerheten börjar försvinna i vardagen. Tack. Nästa gång jag spelar handboll ska jag inte gå från festen när det som roligast igen. Jag ska stanna kvar.
Så sjukt skönt å höra!:)
helt underbar och att älska dej själv ska du utan tvekan. du är den starkaste personen jag känner och jag menar verkligen det. du har en riktig vilja och det är härligt att se. du inspirerar mej och flera andra att bli bättre. snart är du tillbaka och när det sker ska jag le väldigt stort! jag älskar dej min lillasyster.
Jag har läst din blogg nu och jag fasnade lite extra efter som att jag själv spelar handboll!
Känner igen mig lite i det du skriver att du sket i sommarträningen och så.
Tycker att du är otrolig när jag läser detta!! <3
Du var länkad i någon blogg som jag läser tror det var tinkerbella men inte säker ;)
Haha va coolt :P
När är du född?
tack! håller tummarna för att det snart är din tur!
jag tänkte bara kolla med dig om du ska göra något styrketest snart? har du gjort nåt? jag ska bara göra efter 6 månader men andra jag har pratat med har gjort ett efter ca 3 månader också...
aha okej. jag hade gärna gjort ett efter 3 månader bara för att se hur man ligger till. hoppas det går bra hos sjukgymnasten imorgon! :)
förresten, hur ligger du till med omkretsen på dina lår? (haha störd fråga egentligen)
fantastiskt! Lycka till med allt!! :) (blev verkligen berörd av din historia!)
jag beundrar din vilja! vilken tjej alltså :)
vandrar själv på den nästan oändliga vägen genom korsbandsskada.. skit tråkigt ;)
