Annika Wiel Fredén skrev ett inlägg om korsbandsskador idag och delade med sig av ett klipp. Jag har tittat på klippet 8 gånger och kan inte förstå hur det sker så enkelt. Det kan egentligen hända vem som helst, när som helst.

5 km löp är precis avklarat och jag smällde i mig 3 nektariner efteråt. Men eftersom jag kände att mina ben är som två betongklumpar stannar jag hemma en halvtimme innan knärehab ska köras. Det är alltid lika intressant att gå till gymmet. På måndagar är det alltid knökat eftersom alla vill förbränna allt de har lagt på sig under helgen. Så idag kör jag på en söndag. Inte en käft kommer att synas till. Elin sprang med mig idag och vi har satt upp ett mål. Det blir Göteborgs varvet nästa år. 2,1 mil, bara sådär... Men tänk att springa upp på avenyn, höra människor heja och veta att man snart är i mål. Detta är något jag måste göra. Sen att jag vill bestiga Kebnekaise är ett annat mål. Men det får vänta några år. Men mitt närmsta mål vet ni ju redan, handbollsplanen.

Jag vill få kickar. Jag älskar att få det eftersom jag mår bra av det. Jag ska.. SKA verkligen springa 5 km på 19 minuter också. Idag blev det 22,5 minuter. En bit kvar.