Jag tog pekfingret framför munnen och sa: "schhhhhhh", med en lugn ton. För det skulle bli tyst och jag skulle få respekt. Alla skulle få veta att jag och Elin sprang 5 km på 20:06 minuter idag. För jag är stolt och imponerad av oss två, vårt mål är nära, 19 MINUTER! (Okej, jag var själv på mitt rum och sa schhh, men det är bra att berömma sig själv). Man måste ha sina egna ideér. Som idag på gymmet, jag höjde vikten på sittande lårpress (baksida), och jag kände att jag kommer inte att klara den sista. Men då skrek jag inombords att om jag klarar detta så kommer jag att få spela handboll i år. Och jag ljuger ju inte? För det kommer jag. Om inte min knäskål skulle hoppa ur led eller något.

Träningen förra veckan var sjuk. Den var ganska slapp men vi körde 4 mot 4, och helt plötsligt var jag helt fri mellan 3:orna och gjorde mål. Man bara okej? Vad händer? Och av den resterande tiden av träningen var jag dålig. Jag kunde inte göra mål, men när jag gick hem kom jag på mig själv hur mitt beteende har ändrat sig. Om detta skulle varit för 1 1/2 år sedan hade jag varit hur sur som helst. Men i fredags uppskattade jag det enda målet i 3:a zonen.

Jag längtar till och med efter att få spela försvar. Åhhhh, jag är taggad till hundra.. eller hundratio! Igår såg jag när b-laget spelade och Malin (föredetta korsbandsskadad) blev knuffad i sidled med sitt opererade knä i golvet. Hon ramlade, reste sig upp och löpte hem. Inte en enda reaktion.

Det är jag om några veckor. Inte en enda reaktion. Bara dampglädje. Och Sara Bergh måste se min match, för jag kommer att kyssa henne efteråt. FYFAN VAD JAG LÄNGTAR.