Det är något som pirrar inom mig. Det kommer från magen och fortsätter uppåt. Det låter helt sjukt men det är den känslan jag känner när jag är på G. Ibland när jag kör dips på gymmet pirrar det till i magen på nedvägen och sedan drar jag mig upp. Jag tror nog att jag är lite lätt träningsgalen. Jag cyklar nämligen snabbt till gymmet och ler jättemycket. Som till exempel i tisdags när jag träffade en vän på stan. Jag frågade om hon kunde hänga med mig till en affär och jag utbrast: FÖRSTEN DIT!! Hon skrattade och tillägger att jag är en sjuk människa. Hon sa att hon kände sig lite dum eftersom hon har kunnat springa hela detta året men inte gjort det. Och där går jag bredvid som inte sprungit ett skit och skulle göra allt för att rusha till affären.

Jag älskar den där sista gnistan. I ett hoppskott eller i ett genombrott. När jag kollar på handbollsmathcer ibland märker jag att en del spelare gör halvdana genombrott. De får inte damp som jag älskar att få. Slå bort armen, trampa allt vad man kan och slänga sig in i målgården. Det är en av de största anledningarna till att jag spelar handboll. Att få ut allt inom sig och trycka sig igenom. Okej, jag är en sjuk människa och jag drömmer fortfarande om att få ta det första steget ut på en handbollsträning. ALLA SKA NER och jag bryr mig inte om jag inte får in bollen i målet utan jag vill bara vara med och springa. Passa boll i sidled, skratta och känna gemenskapen igen.