Hade känt att handbollen hade börjat gått lite trögt.  Motivationen var långt annat än på topp så satte mig ner och försökte klura ut varför jag som alltid har älskat handboll inte kände samma glöd längre. Jag tog därför ett papper och skrev ner allt som gör handboll så roligt och avslutade med vad jag har för mål för framtiden. När jag hade fått skriva av mig kändes det konstigt nog mycket bättre och jag var riktigt laddad inför bortamatchen dagen efter. Så kom dagen… Torsdagen den 3 december 2009 spelade vi en sen bortamatch i Vadstena. Laddad som jag var gav jag verkligen 100 % från start och det gick riktigt bra. 10 minuter in i första halvlek gick jag på genombrott utsida mellan 1 och 2. Ett genombrott som jag gjort på samma sätt i flera år slutade däremot inte på samma sätt som vanligt. Landade på höger knä men kändes som det böjdes kraftigare än vanligt, som om det inte fanns något stopp. När jag skulle ställa mig upp gick benet inte att räta ut… Gick inte heller att sätta hälen i golvet för kändes som underbenet flyttade sig.

Tiden efter kändes det som om det blev bättre. Hade egentligen bara svårt att gå i trappor, den eviga svårigheten med att ta på sig strumpor och att böja bak benet. Jag själv tänkte inte så mycket på vad det kunde vara utan tog mest till mig alla kommentarer om att det inte verkar vara så allvarligt. Veckan efter gjorde jag en magnetröntgen. Ett minne som mest består av hur svårt det var att ligga helt stilla samtidigt som öronen fick stå ut med skrikande julmusik. Den 23 december fick jag beskedet att bakre korsbandet var helt av. Inte den bästa julklappen direkt…

Blev förvånad eftersom jag bara fått hört att det nog inte är så farligt. Jag kände inte att jag var typen som skadade korsbandet. Vi hade sedan tidigare 5 tjejer i laget som tagit sig igenom en korsbandskada och jag kommer ihåg att jag sa till dem att ”om det händer mig kommer jag aldrig att orka ta mig igenom det”. När jag sedan fick beskedet var de tankarna som bortblåsta. Nu har jag en bakre korsbandsskada, som oftast inte behöver någon operation, och därför tar rehaben några månader och inte upp emot ett år eller längre som för de med ett trasigt främre korsband. Har tränat två gånger i veckan och vet att under hela rehabperioden var det svårt att själv märka någon större förbättring men det är när man tittar tillbaka som man märker hur mycket träningen gett och hur mycket starkare man blivit hela tiden. För mig gäller det att hela tiden försöka bevara styrkan i mitt knä och måste alltid så länge jag spelar handboll köra extra benstyrka på mitt skadade ben. På så sätt behöver man inte bakre korsbandet på samma sätt som man behöver det främre korsbandet.

För några veckor sedan genomförde jag mitt riktiga första handbollspass sedan skadan. Det svåraste är att komma över rädslan över att landa på knät. Jag kunde inte förstå hur jag någonsin skulle kunna våga gå igenom och landa på det igen. Nu när det har hänt vet jag att det går och jag vill säga till er andra som också kommer vara i min situation att ta den tid det krävs men fundera inte så mycket. Tids nog kommer din gamla ”handbollshjärna” att ta över och det går automatisk. Det är små steg att ta sig igenom men tids nog går det. En annan sak jag har märkt med mig själv är att jag under hela rehabperioden längtat efter att få börja träna handboll och få köra tung fys med de andra men när dagen kommer och man får köra så är känslorna blandade. Både mitt första handbollspass och löppass i spåret genomförde jag med ett stort leende trots att det var jobbigt. Men sedan har jag märkt att kraven på sig själv kommer tillbaka och det blev genast dubbelt så jobbigt att genomföra passen eftersom man ligger efter i en hel del träning. Viljan att vara bäst måste dämpas lite och man måste inse att man tränar för att bli bättre och för att komma tillbaka till sin gamla nivå, inte för att vara bäst på en gång.

För två dagar sedan hittade jag faktiskt dokumentet jag skrev den 2 december förra året. Dokumentet som jag då egentligen aldrig läste igenom och som innehöll allt vad handboll betyder för mig. På något sätt kanske det var meningen att jag skulle sätta mig och skriva ner det dagen innan jag skadade mig för att kunna ha något att titta tillbaka på, och som påminner mig om mitt gamla handbollstänk, nu när jag äntligen är tillbaka på handbollsplanen igen! Har precis bytit lag till IVH Västerås för att ge mig själv en riktig utmaning. Jag tänker inte låta min skada stoppa mig. Jag kommer aldrig ha något bakre korsband men det är bara att acceptera, träna ordentligt och se framåt istället. Som man brukar säga … ”Man måste våga misslyckas för att kunna lyckas. Att våga är att förlora fotfästet en liten stund, att inte våga är att förlora sig själv”.

Ellinor Eriksson