Före skadan

"Maria Broström. En gnällig talang som aldrig behövt kämpa." Så skulle jag beskriva mej själv som ung handbollsspelare. Ända sedan jag började spela handboll gick allting lätt. Jag var lång och kunde skjuta över alla andra. Hur lätt som helst. Tränade när jag kände för det och fick alltid spela ändå. Bytte lag, men det var samma visa där. Jag var duktig, utan att behöva kämpa. Var "sjuk" lite då och då, när jag inte kände för att träna. Fick spela ändå... Blev punktad så fort det var "lagligt" och tänkte "Åhh, vad jobbigt det är att vara så här bra...". Dryg, divig, gnällig. Kröp av planen när vi körde fys. Fick alltid ont någonstans. Sa att "Jag kommer spela handboll så länge det är kul, men när jag är 19-20 lägger jag av. Orka kombinera heltidsjobb och handboll, liksom". Det var jag i ett nötskal när jag var "ung och dum".

Så blev jag uttagen i A-truppen i Kärra som sista års-junior, samma år som Kärra gick upp i elitserien. Grymt motiverande och över en sommar gick jag från att vara sist i spåret och inte bry mej till att ligga i täten och kämpa tills jag nästan spydde med Christina Aguileras "Fighter" i huvudet. Men jag var fortfarande lite av en talang och tyckte att jag borde fått spela mer och en tanke fanns i bakhuvudet hela tiden - "När jag drar korsbandet lägger jag av. Jag har inte den självdisciplinen som krävs för att kämpa mej tillbaka efter en så svår skada". Jag tänkte "när jag drar korsbandet". Inte "om".

Inför säsongen 2005-06 flyttade jag till Jönköping för att spela med elitserienykomlingarna Hallby. Jag var en av få som hade spelat i elitserien innan och skulle få dra ett tungt lass. Det älskade jag. Ansvar och uppmärksamhet är något jag alltid älskat och fortfarande älskar. Vi startade säsongen med idel brakförluster, men det gick ganska bra för mej, trots att jag fick spela mycket på högernio.
I mitten av oktober var jag hemma i Göteborg för att fira min lillebrors födelsedag när jag fick beskedet att en lagkamrat dragit korsbandet på träning. När jag ringde henne direkt efteråt och beklagade sa jag "Nästa gång är det min tur, det känner jag på mej...".

Den 12:e november åkte vi upp till Stockholm och SL-Hallen för att spela mot Spårvägen. Jag låg på nionde plats i skytteligan så långt och kände att jag var på väg mot mitt stora genombrott i elitserien.
Vi startade matchen ganska bra och hängde bra med. Jag minns att jag tittade mot Spårvägens bänk ibland, för där satt Caroline Hellström, min gamla lagkamrat från HK Eskil. Senast jag såg henne innan den gången var i Eskilstuna Sporthall den 7:e januari samma år, då hon drog sitt korsband. Ett dåligt omen, kan jag känna, så här i efterhand.

Efter bara ca tio minuter gör min vänsterkant en tjeckväxel för mej och jag kommer runt på utsida högerett (som efter tjeckväxeln befann sej ungefär på högertvå-position). Jag hoppar och skjuter och efter att jag släppt bollen och liksom slappnar av i kroppen litegrann så får jag en knuff av försvararen. Jag får en vridning i kroppen i samband med landningen, som görs på ett ben, vänsterbenet, och jag känner direkt att någonting är fel.

I hög fart flyger jag in i väggen och det skrik jag gav ifrån mej minns de flesta som var där än i dag. "Ett korsbandsskrik" sa en tjej som själv råkat ut för samma skada.

Jag kan ärligt säga att jag aldrig haft så ont i hela mitt liv. Vissa säger att det inte gör ont att dra korsbandet, utan att man bara känner att något är fel, och det är mycket möjligt att det är så. Men för mej gjorde det utomjordligt ont och när jag har ont så håller jag för öronen. Så där låg jag och skrek och höll för öronen, precis efter att jag flugit in i väggen, och någon skrek "Hon har brutit nacken!!!". Det minns jag väldigt tydligt. Men det jag minns tydligast av allt är detta; Innan jag ens flugit in i väggen förstod jag att korsbandet var av och tanken då var inte att min handbollskarriär var slut. Tanken då var att den bara börjat. "Jag ska tillbaka".

Vad som hände sen får ni läsa nästa gång. På återseende!

/Maria Broström

Marias blogg, tryck HÄR.