78 - Tre frågor
När man är långtidsskadad är det inte alltid så lätt att ha humöret uppe. Tiden innan operationen bröt jag ihop i princip varje dag och nu i efterhand är jag tacksam att jag gjorde det. Det bästa med månaderna innan var att jag kom i underfund med mina svagheter och hur jag skulle förbättra dom. Jag började med att gråta i flera dagar och det var så skönt att få ut all rädsla man hade inom sig. Jag var rädd för att jag skulle få missa ett helt år med handboll och allt kändes helt plötsligt så långt borta.
En dag bestämde jag mig bara för att jag skulle sluta tänka "jag klarar inte det här, det är för svårt". Jag tog fram papper och penna och ställde mig frågorna: Vad vill jag? Hur ska jag tänka? Hur ska jag göra? Det började med att jag skrev ner saker som att jag ville kunna passa bollen i hög fart och göra ett genombrott igen. För det finns väl inget som slår att finta bort en försvarare och lägga bollen i nättaket?
Jag bestämde mig för att tänka och det har jag gjort otroligt mycket. Jag tänker inte att blockera något utan jag kommer att inse vad som egentligen ligger framför mig, flera månaders rehab. Som t.ex. vid varje rehabpass tänker jag mig själv framme vid den dagen då jag har klarat av mina mål. Jag kommer ju att skina som en sol! 3 frågor och 3 svar. Jag vill komma tillbaka, jag ska tänka framåt och jag ska träna stenhårt!
Hej Emma! Jätteförlåt för att jag inte svarade förra gången, ska göra mitt bästa för att ge dej bra tips nu istället.
När jag opererat mej, i slutet av januari 2006, var jag ganska nere ett litet tag, men det kunde definitivt varit värre. Jag bodde egentligen i Jönköping då, men jag passade på att vara hemma i Göteborg väldigt mycket för att få stöd och hjälp av vänner och familj. Det som blev väldigt viktigt för mej under rehabiliteringen var att jag fick göra annat än att bara tänka på handbollen. Det hjälpte mej jättemycket och det är ett tips jag kan ge för att få tiden att gå fortare - gör allt det du aldrig haft tid att göra när du haft handboll varje dag. Rehab hinner man med på förmiddagen och på kvällen kanske du kan vara med andra vänner än handbollsvännerna, för man behöver känns glädje och inte bara sitta bredvid på varje handbollspass och vara ledsen över att man inte kan vara med.
Men naturligtvis är det viktigt att vara med laget också och känna att man fortfarande är en del av gänget.
Jag själv tog ganska lång tid på mej innan jag kunde gå utan kryckor efter operationen och där gäller det att pressa sej själv lite, att våga. Och även om knät svullnar ibland och det gör lite ont, så är det inte alltid så farligt, det är en del av läkningsprocessen. Men överarbeta inte! Det är lätt att man blir överambitiös och vill för mycket.
Jag var igång och spelade handboll för fullt sex månader efter min operation, något som räknas som väldigt snabbt. Det tror jag berodde på att jag hade en avslappnad inställning till rehaben och inte överarbetade, om du förstår hur jag menar?
Nu blev det lite rörigt här, men... =) Mina tips - Avslappnad inställning, rehaba inte FÖR mycket, men när du rehabar ska du göra det ordentligt, se till att ha kul med annat för då går tiden fortare.
Är det något mer så är det bara att fråga. =) Kram på dej och lycka till!
