80 - Så här ser jag på det
När jag har pratat med föredetta korsbandskadade brukar jag ställa frågan "Hur gjorde du för att klara det?". Jag får många bra tips och tipsen är ofta att jag inte ska försöka tänka så mycket på knäet och handboll. De menar att det är nu jag har chansen att göra saker som jag inte kunnat göra innan på grund av handbollen. Hitta nya intressen i vardagen och inte påminnas alltför ofta. Så som att umgås lite mindre med handbollskompisarna och vara mer med kompisar som inte kopplas till sporten. Jag förstår resonemanget men jag har kommit fram till att det är inte rätt lösningen för mig.
T.ex. när jag var hos läkaren innan operationen fick jag fylla i ett korsbandsregister och en fråga löd: "Påminns du om ditt knä varje dag?". Jag blev chockad över frågan och tänkte att det är väl klart att jag gör det. Jag vill påminnas om mitt knä och handboll varje dag. Jag vill vara med på alla träningar fastän jag är skadad och jag vill ringa Elin efter varje match och fråga hur det har gått. Jag vill sitta under en lektion i skolan och spänna lårmuskeln under bordet i rehabsyfte. Jag vill att handboll ska vara en del av min vardag.
Ena veckan bryter jag ihop, andra veckan mår jag bäst och jag anser att det kommer att vara värt det tillslut. Jag vill påminnas.
Örfilar varandra? haha.
Oj hehe, örfil :P
Sv. haha jo det är det!
Ne men.. handboll är skit kul, verkligen, men träningarna är svin tråkiga oftast nu mera & på min fritid kommer jag ägna tid och fota istället. :)
Emma Johansson du är bäst...& jag älskar dig
Hej, Emma. Jag följer din blogg och beundrar din vilja och kämpainsats. Jag har själv spelat handboll, men slutat efter 5 år. Jag har fått en knäskada för ett halv årsedan ungefär, jag besökte en läkare som sa att "om en vecka är det över, högst." men det har inte gått över, det har gått ett bra tag och jag har ontontont. Jag har nu för någon dag sen ramlat och mest troligt förvärrat skadan då jag "vred" knäet i fallet eller hur man ska säga, jag har gått på kryckor inågon dag, jag missar rätt mycket då jag måste stå över när jag har som ondast. Och jag vet inte vad det är som racklar i knäet!
Iallafall! Din blogg är superbra!
Kramar.
jag gillar att läsa. gillar att läsa hur du kämpar, hur du skriver. en vacker dag kommer du springa där igen, göra massa tusen mål och glädja hela publiken:)
haha jag skulle svara på just den där frågan i den där enkäten idag! och jag visste inte alls vad jag skulle svara. för rent fysiskt känner jag inte av mitt knä speciellt mycket men varje dag, varje timme och nästan varje minut påminns jag av det och hur mycket jag saknar att kunna spela fotboll.
det var väldigt roligt att hitta din blogg! kommer definitivt att följa din vägg tillbaka till handbollsplanen! :)
Ja, alla måste ju hitta sin egen väg, förstås. =) För mej tog det för mycket energi och glädje att sitta bredvid på varenda träning och det stjälpte mer än det hjälpte. Tiden gick fortare när jag tänkte på annat, men det betyder inte att jag var mindre fokuserad på att ta mej tillbaka. Rehaben utfördes ju ändå.
Jag hade sagt till mej själv många gånger innan min skada att "Den dagen jag drar korsbandet så lägger jag av med handbollen." för jag trodde aldrig att jag skulle klara det. Jag har dålig självdisciplin, som fan.
Men när jag låg på golvet i SL-hallen och skrek, jag visste direkt att det var korsbandet, så hade jag bara en enda tanke i huvudet och det var att jag skulle tillbaka.
Jag menade mest att man kanske ska försöka ha en avslappnad inställningen till rehaben och att "det får ta den tid det tar", för annars är det lätt att man överarbetar och åker på komplikationer just därför. Men alla måste ju hitta sin egen väg, som sagt.
Jag hejar på dej. =) Kram!
