Precis när jag skadade mig mailade jag mycket med Antonia Lagerin för att få stöd. Hon berättade för mig att jag kommer klara det här och tillslut kommer det att bli en vana att vara skadad. Jag blev ledsen eftersom jag skulle aldrig kunna tänka mig det, handboll har varit en del av mitt liv i snart 8 år och varför skulle det bli en vana att vara skadad? För 5 månader sen skadade jag mig och nu sitter jag här idag och tänker precis som Antonia, det har blivit en vana. Visst, det låter hemskt men det är sant.

Jag är van att sitta vid sidan av planen. Om laget kör en övning på ena planhalvan har jag nästan alltid mitt huvud riktat åt andra hållet. För ibland klarar jag inte riktigt av att se dom spela för jag skulle göra allt för att få ta tag i en boll och flyga igenom försvaret, jag blir för frestad. Genom att titta åt andra hållet ser jag inte laget men jag hör dom. Jag hör gnisslande skor, taktiksnack och klappande händer. Det är då det känns som en dröm, en inre röst som får mig att kämpa lite mera och koncentrationen på mina övningarna vid sidan går sjuktbra. Jag vet att det har blivit en vana nu och jag längtar tills den vanan ska brytas. Kanske redan efter sommaren?