Idag den 23 augusti opererades Lisa Lannerås för främre korsbandet, spelare i Hk Lidköping. Hon har nämnts tidigare i bloggen, HÄR. I 7 dagar ska hon gästblogga om dagarna efter operationen. Hur det gick till, vad hon tänker och vilka mål hon har. Idag är det dag 1 och det stora steget mot vägen tillbaka har redan börjat.


260 dagar senare

5 december drog jag av mitt främre korsband, idag måndagen den 23 augusti fick jag genom vårdgarantin äntligen operera mig på IFK-kliniken i Göteborg.

Jag har ända sen det stod klart att det var en korsbandskada varit helt inställd på operation. Att det skulle ta 260 dagar från skadetillfället till operation trodde jag aldrig. Väntetiden har antagligen gjort så att jag skjutit fram nervositeten och tankar på att det ska bli fel. Det var först 2 dagar före som jag började känna nerver, fick svårt att sova och blev orolig. Inte för själva operationen utan för att jag inte skulle vakna upp. Även om jag aldrig har hört talas om något sådant efter det här ingreppet.  

Natten före sov jag nästan ingenting, mycket beroende av att jag blev väckt 04.00 för att ta min sista dusch med Hibiscrub. Som för övrigt är det sämsta schampoo jag någonsin har använt. Jag tackar mig själv för att ha tagit beslutet att klippa av 2 decimeter av håret veckan före, just nu är mitt hår ihop trasslat till ett okontrollerat fågelbo.

Klockan 05.00 gick bilen mot Göteborg, 06.45 var vi framme. Jag fick byta om till den otroligt snygga operationsoutfiten. Efter det gick det snabbt. Det var tabletter hit och dit, nål i armen, rengörning och en massa information. Min doktor frågade om det var okej om en läkarkandidat fick titta på och ta lärdom och självklart var det de. När man har väntat på en operation i nästan 8 månader så ställer i alla fall inte jag mig i vägen för att fler utbildar sig för att kunna utföra dessa ingrepp.

Väl inne i operationssalen minns jag inte så mycket. Det var fyra personer som fixade och trixade så att jag skulle ligga rätt. Jag minns hur snurrigt det blev när jag fick in första omgången med medlet som senare skulle få mig att somna. Jag blev yr och hängde inte med för fullt. Jag hade sedan innan bestämt mig för att tänka på min pojkvän, jag visste att det skulle göra mig lugn. Så jag föreställde mig hans ansikte framför mig när jag blundade. Det sista jag minns innan jag somnade in var att någon sa: ”tänk nu på något fint Lisa”. Då log jag för mig själv, för det var precis vad jag gjorde.

Nästa gång jag hörde samma röst sa den: ”du är tillbaka nu Lisa”. Sen är det väldigt suddigt, blev antagligen förflyttad till uppvakningsrummet för det är där jag är nästa gång jag minns något. Någon har berättat att operationen gick jättebra, vad som har hänt och vart jag är. Men allt det där känns som en dröm. Sen fick jag för mig något väldigt konstig, sa de att min menisk var trasig också? Magnetröntgen jag gjorde i december visade ju att den såg fin ut? Det måste varit en dröm, bäst jag frågar.  Det var inget jag hade drömt, den hade varit trasig och de hade fixat till det genom att ta bort 25 %.

Jag var inte illamående när jag vaknade, jag hade dock värk som jag fick smärtstillade för. Min läkare och läkarkandidaten kom förbi och berättade igen att allt hade gått bra, att de hade fixat menisken och påpekade att jag inte såg lika blek ut längre. De frågade om jag var hungrig och jag svarade att jag var SKIIIIT hungrig. Frukostmänniska som jag är! De skrattade lite åt mig och en stund senare var Varmchoklad, päronjuice och mackor serverade. Jag åt som om jag aldrig hade gjort det förr!

När jag hade vaknat till och var lite mer med i matchen så kände jag en sådan glädje, allt hade gått bra.  Laddad för att göra mina ben starka igen, tror den där Helen Ekholm (Jonsson innan), skidskytten, påverkade mig när jag såg henne på sporten kvällen innan. Hon hade så snygga ben. Så där vill jag att mina ska se ut igen, starka och friska.

Sen jag har kommit hem har jag vilat, varit yr och fruktansvärt blek. Känns som jag är berusad men ändå inte. Jag känner mig hängig men inte trött, fast lägger jag mig ner somnar jag direkt. Det är underligt men just nu är jag bara glad. Knät verkar faktiskt också må bra. Visst känns det lite tungt, svullet och klumpigt men jag har inte speciellt ont. Jag känner mig faktiskt rätt rörlig.

Min syster var här förut, lånade mina favoritspringtights, mina otroligt sköna springskor och begav sig ut för att springa spåret. Min avundsjuka steg upp i taket, det enda jag ville säga var: ” ta dina egna grejer, jag ska med ut!!” Så blir inte fallet än på ett tag, men jag har inte bråttom, jag ska få två snygga friska ben även om det skulle ta mig mer än 260 dagar att komma dit!

/ Lisa Lannerås