Sara Bergh om att vara grym
 
Det är nu det är som lättast att vara korsband skadad, när man känner inspirationen flöda (det låter som jag är konstnär, vilket verkligen inte är fallet....) Det är nästan kul, eller nej det ÄR kul. Innan jag och emma helt wild and crazy spontanåkte till köpenhamn kände jag att jag levde i en dvala med mitt knä, jag gjorde min träning och kände att jag stod där och stampade på samma ställe. Och det var så tråkigt, att åka till gymmet var inte ens kul, det var bara något som man tog sig igenom på minsta möjliga tid, löpningen gick sakta men säkert framåt, men jag var trött på det, jag ville inte jogga i 500 m, jag ville springa allt jag kan i 100 m.
 
Sen en helg senare, i en fantastisk stad med en helt otrolig fantastik tjej, är jag en helt ny situation. Jag vaknade verkligen upp ur min dvala och insåg vad fan det är jag har gjort egentligen. Jag har tillåtit en helt främmande människa ta en bit av min lårmuskel, och möblera om den till mitt knä för att det ska bli ett korsband som jag slet av när jag gjorde det jag älskade mest,för att därefter köra stentuff (och tidvis riktigt smärtsam) rehab 3 till ibland 7 gånger i veckan! Och nu kan jag springa! För helvete jag kan ju till och med göra skridskohopp! Att inse det och bara se tillbaka på den vägen jag och mitt knät har vandrat så blir jag så rörd, och glad. Och ursäkta mig för denna väldigt osvenska kommentar, MEN JAG ÄR GRYM OCH SÅ HIMLA BRA.
 
Det känns så bra, för vet ni, denna insikten har fått mig att känna att vad som än händer nu, handboll på elitnivå eller aldrig mer handboll, skidåkning eller balett, datanörd eller maratonlöpare så kommer jag kunna se tillbaka på den här tiden med enorm stolthet.
 
Så tack emma och köpenhamn, för att ni väckte mig från min träningsdvala och fick mig att inse att VI ÄR SÅ GRYMMA!