Om 6 minuter var det 8 månader sen jag skadade mig för första gången. Om 6 minuter och tre dagar var det 6 månader sen jag skadade mig för andra gången. När jag tänker efter har tiden gått fort...men ändå inte. Jag vill veta hur det känns att fånga en boll i hög fart igen och jag vill att min ben ska brinna efter ett hårt gympass igen. För 8 månader sen visste jag precis hur den känslan kändes. Det var tidigt på morgonen under Havets cup förra året i augusti. Vi skulle möta OV Helsingborg som vi tidigare mött under JSM 09/10. Det var nog en av de roligaste matcherna jag spelat trots förlust och nu var det dags att möta dom igen. Fast denna gången brast mitt knä och jag kommer aldrig glömma vad jag tänkte när jag låg där på golvet, "Snälla, säg inte att det är korsbandet".

Efter ca två månaders rehab tränade jag handboll igen eftersom de trodde att det var ledbanden som spökade. På min första "comeback-träning" öppnade Lurken träningen med: "Då välkomnar vi Emma tillbaka". Alla tjejerna bara log åt mig och när jag gjorde mitt första genombrott och ett mål på det blev alla så glada, speciellt Carro. Hon uppmuntrade mig igenom hela träningen och i slutet kände jag mig som kungen på banan. Jag cyklade hem från träningen och jag kunde inte sluta le. Jag var så tacksam för att jag fick spela handboll igen.

Fast då visste jag inte att 7 dagar senare skulle det brista igen och då var det konstaterat att det var korsbandet. Jag vill bara skriva det att med engagemang, envishet och bra självförtroende från min sida kommer jag att ta mig igenom den här jävla skiten.

Förresten.. det ryktas om att Johan Pettersson blir spelande tränare i Cyrus.. hmm..