Förra veckan grät jag i princip varje dag, både av ilska och lycka. Att ett skadat knä ska kunna påverka en så pass mycket tycker jag är sjukt. Tårarna sprutar så fort jag ställer mig i duschen efter en träning och på något sätt är det som en lättnad. Men som Antonia skriver, livet är uppbyggt av tillfälligheter. Vissa klarar sig från oturen och andra inte. Men vi som drabbas och klarar att ta oss upp ifrån de tunga stunderna igen, det är vi som går stärkta ur striden!