Spinning 45 min, rehab 70 min och handboll 30 min. Min onsdag i sin helhet. Träning. Och aj, vad mina ben var bort domnade under spinningen. Och det äckliga var att det var bara början. Jag satt i den sittande benpressen och det var nära att jag sänkte vikten inför den sista repetionen. Jag var nästan säker på att jag inte skulle klara det. Men jag körde ändå. 2 minuter senare hade jag klarat det på båda benen, vilket jag trodde var omöjligt. En klapp på mitt opererade knä fick det bli.

För ca 1 1/2 år sedan letade jag efter inspiration. Jag sökte på google.se efter "handboll" och "blogg". Jag hittade bland annat Johanna Ahlms och Maria Broströms blogg. På något sätt hamnade jag sen på Annika Wiel Fredéns blogg. Jag började att följa den lite lätt. Den lät ju intressant om hennes proffsliv i Danmark, hey.. det är ju en av mina drömmar! Detta var början av sommaren 2009 eller kanske tidigare? Jag kommer inte ihåg, men sen skadade jag mig. Precis som Annika hade gjort. Korsbandet. Jag läste i princip alla inlägg och detta var hennes första.

I förra veckan fick vi i laget reda på att vi skulle på en föreläsning. Och det var inte vem som helst som skulle hålla i den. Det var just Annika. Igår såg jag henne i verkligheten och om jag ska vara ärlig var hon inte den jag trodde. Jag trodde hon skulle vara kaxigare. Men det har hon rätt i att vara egentligen... EM 2006, OS 2008 och Årets spelare i Sverige 2006 är lite att skryta med. Hennes tatuering (OS-ringarna) på överarmen var respekt den med. Föreläsningen var allvarlig, rolig och taggande. Precis så som det ska vara.

Sen att jag får panik ibland över att jag redan är 19 år och inte är en av de bättre spelarna är onödigt. Annika spelade i BK Heid från början i div. 1 och trallade mest runt. Vid 24 års ålder bestämde hon sig. Hon bestämde sig att hon ville satsa, se hur långt hon kunde komma och att hon skulle lyckas. Hon bytte till Sävehof och efter varje träning stannade hon kvar i hallen för att träna på sitt upphopp från H6. Och det lönade sig. Hon var noga under föreläsningen med att det handlar om att bestämma sig. Det är lätt att göra det på en fredagskväll hemma i soffan, att på måndag och tisdag ska jag löpa ett extra pass eller köra hårdare på gymmet. Men sen så går måndag och onsdagen flyger iväg. Och inget har hänt. Sen att hon är en "killer" på planen och löper tills hon spyr (vad jag har hört) ger ju också otroligt mycket. Jag vill också vara en killer... snart.

Hon var fräck, kaxig på ett positiv sätt och vågade bjuda på sig själv. Sen att jag fick en spark i magen av henne under föreläsningen var en annan femma. Hon frågade: Någon här som är korsbandsskadad? Och hur långt är ni gågna i sådana fall? Jag räckte upp handen och sa 7 månader. Hon kontrade snabbt med att hon kom tillbaka efter 6 månader med ett stort flin. Vänta bara... :) haha!

Nu är hon 32 år. Spelare i landslaget. Hon kan kalla sig förebild.

Det var lite fräckt att träffa en landslagsspelare. Mitt opererade knä fick en fin sko.