Vid 09:00 imorse öste regnet ner. Elin ringde och sa med en trött röst: "Jag kommer kvart över". Jag har ångest varje gång, och jag förstår inte varför. För jag älskar att springa, gymma och pressa mig till det yttersta. Viljan har varit trög. Men jag tackar handbollen för detta året. Jag hade aldrig tränat så här som jag gör om jag inte var delaktig i ett lag.

Efter styrka i den trånga korridoren vid omklädningsrummen tittar jag på klockan, 10:41. Dagens träning över, mindre än 1 1/2 timme. Hejdå, nu ska jag äta en dunderfrukost. Men först ska ni få se på massa inspirationsbilder.

Det blev läktarplats idag precis som jag hade misstänkt och i princip redan visste. Men ändå, det känns så coolt, haha. Jag uppskattar varje stund jag får vara med och köra. Idag blev det en liten lätt matchgenomgång, fika, promenad och sen uppvärmning i Lundbystrand. Klockan 16:00 sprang hela a-laget ut med varsitt barn i handen och presenterades innan matchen. Jag satt bakom bänken och klappade och log stort. Inuti var jag helt extas och skulle göra vad som helst för att få sitta på bänken och sedan få köra järnet. Men som Amondine Webb (Heids M6) sa: "Emma, det tog 5 år för mig att komma in i start sexan och du har alla förutsättningar".

Jag fick heja hela matchen och tyvärr se oss förlora. Alla skulle gå hem och fundera på vad de gjorde bra och mindre bra. Imorgon är det träning igen och jag vill bara ha en handboll i min hand NU.

Och förresten, reserv 20 blev jag på sjuksköterskeprogrammet till våren, besviken igen. För jag ville verkligen börja plugga. Men i söndags, dagen innan skolan skulle börja ringde reservantagningen och JAG KOM IN. SHHIT ELLLLLLLEEEEEEER. Göteborgs universitet också som jag alltid velat. Så nu letas det förbryllt efter en studentlägenhet. Göteborgare nästa. GOD NATTTT!

Kanske dags att uppdatera bloggen lite? Både skriftligt och utseendemässigt. Min bild högst upp till vänster är snart 3 år gammal, haha. Men egentligen har jag inte förändrats ett dugg. Flätan i luggen var ju ett tag sen iallafall. Kan ni tänka er att om 4 dagar är det två år sedan jag opererade mig. Jag tycker mer det känns som ett år, men tiden går väl fort när man har roligt och det har jag i Bk Heid. När det började mörkna i höstas fick jag en flashback när jag satt på tåget. Det pirrade till i hela magen och jag fick tillbaka känslan när jag satt på tåget till Bk Heid för min kanske tredje träning. Jag var både glad men oerhört nervös över vad som skulle hända. Kommer jag komma in i laget? Kommer jag passa in? Kommer jag kunna utvecklas till den jag var igen? Ska knäet paja? Vad gör jag då?

Alla dessa frågeställningar som fick mig att vilja försvinna för en stund. Men det gick bra, och det går bra. För tjejerna i laget är som min familj. Vi gråter, skrattar, rapar, leker och spelar handboll ihop. För min egen del har jag växt som människa i det här laget. Jag mår bra. SJUKT bra!

I veckan ringde Fredrik (min tränare) och berättade att jag skulle få börja träna med a-laget två gånger i veckan, måndag och torsdag. Jag blev glad men det som kändes mest var lättnaden. Sen säsongen började har jag sagt till min storasyster att mitt mål för det här året är att få börja träna med a-laget. Sen dess har jag åkt i backen och några spelare har skrattat med glimten i ögat men jag har bara rest mig upp och kört vidare. Jag flyger som vante och ibland känns det som att de bollar med mig. Men jag älskar utmaningen, och ni vet att jag älskar utmaningar sedan länge. Jag står där på planen med mina förebilder. Hälften av dom är i min ålder och två år uppåt, så det är inte åldern det handlar om. Det handlar om snabbheten, rutinen och tekniken. Jag står och fascineras. "Men shit? Hur gjorde hon det?". 

Imorgon har a-laget match mot Team Eslöv hemma, fast denna gången i Lundbystrand eftersom den ska tvsändas. SVT får inte plats i fantastiska Heidhallen. Så idag, dagen innan match skulle alaget träna i Lundbystrand och känna på hallen. Få in rätta känslan. Jag fick vara med på dagens träning och det kändes så speciellt. I början satt alla samlade runt en tv och tittade på olika matchsekvenser från Eslövs tidigare match. Sen satte träningen igång och den var fokuserad timmen igenom. Sen hände det. I omklädningsrummet fick jag reda på att jag skulle få vara med på uppvärmningen imorgon till matchen.

Jag fattar inte hur jag kan skriva med ett sådant här lugn. Jag borde egentligen få damp och springa runt huset en miljard gånger. Men jag tror inte att jag har fattat det ännu. Att bara få vara med på uppvärmningen känns som en seger på något sätt. Men fortfarande har man en lång väg att gå. Sen kommer jag att sitta över bänken på läktaren, om inget olyckligt skulle hända i matchen. Och sen att det är en tvsänd match gör mig inte alls nervös, neeeej då....ELLLER JO. Jag ska sitta och heja så jäkla mycket. HEJA BK HEID.

Elitserien, shit alltså. 16:00 på SVT 1 imorgon! I varje blogginlägg vill jag bara tacka människor runt omkring mig hela tiden. Inga nämnda inga glömda, ni vet precis vilka ni är!

Ont i knäet för första gången på riktigt länge. Vet inte vad som har hänt egentligen, kan bara inte sträcka ut benet helt. Jag började jobba som brevbärare på Bring i förrgår så det kanske är det som spökar. Cyklar som en galning överallt nu med posten i högsta hugg, haha.

Jag har försökt minst 4 gånger att skriva ett blogginlägg sen det senaste. Men det tar bara stopp och jag känner att det blir för personligt. Men jag lever, knäet mår förjävla gött och jag tränar stenhårt. Vi har vunnit 6st matcher och förlorat 3st. Mycket bra i mina ögon. Mitt mål just nu är att bara skjuta i det bortre krysset och det funkade två gånger förra matchen, wiiiho!


Är det något ni vill veta? För jag vet knappt vad jag ska skriva.

- 2009-10-29

"Det finns en sak som jag älskar hos mig själv och det är att jag tänker aldrig ge upp. Jag ska spela handboll igen och det får ta hur lång tid som helst bara jag kommer dit."

Och jag gav aldrig upp. Och det tog hur lång tid som helst. Och jag spelar handboll igen. Jaaaaa, jag vet att jag har gjort det i sen februari på riktigt. Men endå sitter känslan kvar i hela kroppen. Min comeback var otrolig för mig själv. Jag hade en förstor tröja, trasiga skor och ett leende inombords. Jag kände inte att jag fick ut alla mina känslor som jag egentligen ville. Jag ville göra min comeback i Alingsås HK egentligen och springa bredvid Elin. Skrika, gråta och skratta. Men så blev det rehab i Bk heid i 3 månader, vilket jag inte ångrar i slutändan.

Nu är jag senior. Juniorspelet är avslutat för min del och det är både tråkigt och roligt. Men nu tar vi allt från början som Fredrik (min tränare) gjorde på samlingen i fredags. I april-maj var vi 28 stycken tjejer på handbollsplanen, det var kaos rent ut sagt. 4st spelare på varje position i princip om inte mer! Det brukar vara så innan en försäsong har börjat på riktigt, sen försvann spelare.. Kom en träning här och där. Men man visste vilka som ville satsa på denna säsongen i div.1. Vi som har varit där varje träning och kämpat. Ibland har jag känt mig galen då jag tackat nej till jobb för att inte missa en försäsongsträning. Man känner sig uppskattad när man kliver in i Heidhallen, en massa leenden och positiv energi sprider sig runt omkring en. Fredrik har gett oss tjejer förtroende och det gör att alla vågar. 

Medan Fredrik pratade åt vi Brownies ala Strååt, en i laget, i bokstavsordning ska baka inför varje hemmamatch och bussresa till bortamatch. Jag sitter redan och tänker på vad jag ska baka. Vi skulle bara gå in och köra vår grej ikväll, hemmaplan och allt. Vattenflaskorna fylldes på av vår allra bästa Lena och limmet plockades fram. Vi blev överlyckliga över de nya uppvärmningströjorna och när vi steg in på planen och började löpa ihop så skrek Lina Svensson: "KOOOOOM IGEEEEN NU BK HEID". Jag löpte bredvid Pernilla och båda log. Vi kollade på våra armar och märkte att hårstråna stod rätt upp. Vi ryste av tanken på matchen vi snart skulle spela. Båda två har gått med klumpar i magen hela veckan. Så här har jag aldrig känt innan match. Jag kunde nästan börja gråta. Vi skjöt skott från våra positioner och jag skjöt två skott högt över mål, och tänkte: "Hoppas bara inte detta händer på matchen". Lisa, vår korsbandsskadade lagkamrat fick blommor och ett armband inför publiken och alla ville att hon skulle var med. 

Sen blåste det igång. Jag fick starta matchen. Jag gjorde 3st raka direkt. Ett hoppskott, ett genombrott och ett utsida, brett. Jag flyger upp med armarna och gör liksom "veven" med båda armarna. Och vad kom det ifrån, haha? Efter 9min blir jag utbytt och BK Heid fortsätter att prestera och jag vill bara in igen. Som i förra inlägget: "En spelare av rätta virket sitter på bänken med skum runt käften och bara väntar på att tränaren ska ta loss kopplet". Vi slarvade en del i försvaret och ibland lyfte båda och ibland gjorde vi det halvdant. Vi skötte anfallet utmärkt och ibland gjorde vi saker jag inte trodde var möjliga. Det är lätt att köra en rulle över till andra sidan, men vi satsade för varandra och sen fick Frida läget på kanten och lobbade in den. Vi sprang hem och var helt lyriska. Tove gjorde mål och vi shakeade på vägen hem. Jeanette satte stolpe, stolpe och sen rullade bollen sakta in över målinjen. Tove gjorde genombrott på genombrott och därmed mål. Emma och Elin gjorde jobbet i mål, vilket gjorde det så mycket enklare. Eve gjorde otroliga genombrott, och man undrade vad hon fick all kraft ifrån. Pillan satte stämpskott efter stämpskott och jag kom utsida två helt fri med en otrolig pass från Tove in i mål. Vi vann. Med 33-27. Alla var delaktiga. Vi var närvarande. Vi hade bestämt att vi skulle ha damp, och det hade vi enda in i mål. 

Detta var min riktiga comeback. Med ett fantastiskt lag!! I slutet av matchen fick jag ett färglatt paraply för jag blev utsedd till matchen lirare och jag kunde bara buga framför laget. Vi springer mot publiken och gör vågen, om och om igen. Jag kände hur jag ville börja gråta. Jag tittade på mamma, pappa, mina 3 systrar, min pojkvän och hans föräldrar och känslorna tog över totalt.

Och efteråt kommer jag på att detta var match nummer ett på säsongen. Jag önskar att det fanns en knapp som man kunde trycka på för att kunna uppleva den känslan om och om igen som jag gjorde igår tillsammans med laget. Nu vill jag bara att min köttblåsa ska läka under foten. Nya skor och ilägg var kanske inte så smart.

Detta fick vi av våran tränare. Glädjen i det!

Förra inlägget beskrev faktiskt hur jag känner inför seriepremiären. AHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHH = Helvetejävlaskit vad fucking kul detta ska bli. Nu börjar allt som man har kämpat för. Stumma ben, spy-känsla och tröttheten ska nu istället bli kvicka ben, glädje och absolut vilja! Men vilja har jag faktiskt haft hela detta året. Förra året efter min operation tränade jag mycket, men jag ville även uppleva min student ordentligt så jag tog ett uppehåll när vi åkte på studentresa, under balen och sen själva studentdagen. Efter det har jag bara kört järnet. Man kan säga så att denna sommaren har jag aldrig tränat så jäkla mycket. Jag har haft problem med mina ljumskar, men det har försvunnit illa kvickt. Jag kände där ett tag att nu försvann min gnista igeeen. ORKA MER SKADOR LIKSOM.

Men jag är så hel man kan bli. Både utanpå och inuti just nu. OCH det kommer att hålla i sig tills på fredag när vi har seriepremiär hemma i järnbrott och efteråt också givetvis. Äntligen ska jag få uppleva en hel säsong, från början till slut. Man kan säga att jag har missat två hela säsonger. FUCK korsbandskadan. Nu är det laget som gäller, BK Heid, tack för denna fantastiska klubben.

9 timmar pendling i veckan får mig bara att skratta. Det är så jävla enkelt. Och det är inte jobbigt som en del påstod. För jag visste vad jag ville och jag har hamnat precis rätt. 

(orkar inte läsa igenom inlägget efter stavfel och alla svordomar, för det är precis så här jag känner i mitt hjärta just nu. DAMP).

BK Heid - Partille IF 13-15

Bk Heid - HK Rygge 17-28

IK Pandora - Bk Heid 14-14

Jag gör det kortfattat. Försvarsmässigt började vi matchen bra och om det hade fortsatt så i slutet av andra halvlek hade vi vunnit, men det sprack. En uddamålsförlust i mina ögon då vi fick straff i sista sekund men missade. Andra matchen, pinsamt. De var inte starkare eller mer tränade än oss utan de skötte det handbollsmässigt mycket bättre. Vi var hemma när vi skulle men stod inte på rätt plats när de körde sitt snabba kontringsspel. Så målen bara trillade in, en efter en. Sista matchen var också lite av en katastrof. Pandora spelade gåhandboll, och vi hängde i princip med på det. Helt plötsligt bara det kom ett skott från en Pandora-spelare ur en omöjlig vinkel som gick in. Så det blev b-slutspel för oss, wihhhhooo. Upp i ottan för att spela match igen.

Då kammade vi hem första matchen med 10 mål mot något danskt eller norskt lag "Kråkeroy". Ingen aning var de kom från men det var en match som bara spelades igenom hur lätt som helst. Sen mötte vi Kristianstad och där var det tufft försvar. Det kändes som att vi fick mer stryk än dom. Nu hade jag 4 matcher i bena och spelat non-stop i princip. Men jag kände ändå att jag hängde med, iallafall i början, haha. Vi förlorade med 8 mål, och jag var så borta att jag knappt kommer ihåg matchen. Men en saker är säker, att vårt försvar öppnade sig totalt. Något som behöver jobbas på rejält. I anfallet tycker jag vi har börjat hitta rätt lägen och postitioner.

Så här i efterhand känner jag mig mer säker på mig själv. Jag vågar och många fler i laget också. Hoppas att det håller i sig.

Om en vecka är det seriepremiär och det knyter sig i magen när jag tänker på det. Hur ska det gå? Ikväll är det sista gristräningen med laget. 1 1/2 timme utomhus, we rock.

Utvärdering av helgen. Svinhårda passar, snabbt tempo, dygnsura matchtröjor och inspiration. Jag och Tove blev mer än bänkvärmare. Tillsist fick vi reda på att 2st på 9M skulle stå över varje match på lördagen, vilket gjorde att vi fick chansen att avlasta ännu mera. Vi var pirriga, men jag var nog värst. När första matchen mot Allsvenska laget IF Hellton blåste igång så skakade hela jag. Jag var nervös, och jag kletade på mycket klister för att inte tappa någon hård passning, jag ville inte göra bort mig. Många tankar som vanligt. Men nervositeten släppte när jag kom in på planen, det var bra att jag hade fått vara med a-laget några träningar innan. I mitt andra anfall hoppar jag upp från H9 och gör mål. Egentligen kände jag bara hur jag ville börja gråta, för jag blev så jäkla glad. Men det hinner man inte med, för då blir det mål i baken direkt. Jag spelade ca 10 minuter i första halvlek och kanske 15 min i andra. Och där blev det ett mål till. Jag puttades bakåt och låg nästan i luften. Som tur var stod inte målvakten i det hörnet så den gick in.

Tove sa till mig i slutet av matchen att nu ville hon också göra mååååål! Så de två sista anfallen gör hon mål, bra med lika tyckte vi. I sista sekund blev Sofie inringd, född -94 eftersom en linjespelare i alaget var sjuk, och det gick sjuktbra för henne också. 2 mål med! Vi vann med 29-24.

Sista matchen var mot Kärra HF, och jag spelade sammanlagt 10 minuter (5min i varje halvlek) och denna gången på V6. Det gick varken bra eller dåligt, sprang mest bara runt, skjöt på målvakten 3 gånger vilket resulterade i noll mål. Tove fick spela jättemycket på M9, och hon gjorde aldrig bort sig. Gött jobbat!

De här matcherna blir ett minne för livet. Och som jag sa i förra inlägget skulle jag gymma, men det blev handboll den dagen också. SÅ imorgon ska jag gymma! Sen håller jag på att längta ihjäl mig till helgen. Kortedala cuuuup på G!! Förresten, köpt nya handbollskor också, lätta som sjutton.

Ikväll är det träning igen och jag har bara spelat handboll i två veckor, alltså 9 handbollsträningar varav 0st gym! Det har varit så kul det senaste att jag inte tagit mig tid till gymmet. Men imorgon kör jag på det igen med Elin. Alingsås HK:s damlag har två fasta gymtider och då brukar jag vara med Elin på dom, vilket är bra för vi är som gjorda för varandra när det gäller gym.

Jag har en fråga. Kommer du någonsin att glömma hur det kändes att slita av korsbandet?

En i mitt lag hade skadat korsbandet innan mig så jag visste lite vad det handlade om, men inte hur allvarligt det egentligen var. Men när jag fick knuffen under matchen var min första tanke "SÄG INTE ATT DET VAR KORSBANDET". Det var det enda som dunkade i mitt huvud. Och jag kommer säkert att glömma av hur det kändes, men jag har inte gjort det ännu. Visst, det gjorde så jääävla ont.. men det var inombords som man dog. Det är där smärtan sitter kvar. När man visste att det var över.

Sen vill jag bara tillägga, vilket inte har med frågan att göra alls. Fy bubblan vad jag är glad idag. Det finns så små saker som kan göra hela ens dag perfekt. Mer om det senare.. Idag var vi lediga från träning, imorgon kör vi påt igen. Efteråt ska vi träffas några i laget bakom några glas, superb!

Jag beundrar a-laget i Bk Heid. Coola människor... med en grym teknik, styrka och en handboll i handen. Jag fick vara med i måndags och tisdags på deras träning och jag häpnar varje gång jag får den perfekta passen i det perfekta läget. Glad att jag fått uppleva det här två dagarna. Emma Kvarnström (målvakten i b-laget), min handbolls soulmate, fick uppleva det hela från bänken idag när a-laget hade träningsmatch mot Sävehof. Hur cooooolt är inte det, gillar starkt. Sen hade vi också träningsmatch mot Aranäs idag, de har precis gått upp i vår division. Vi förlorade med ett och jag gjorde ett mål. Wihhooooooo, bättre än inget, haha. Det blev iallafall ett par block från min sida. Mirre stod i mål och kastade gång på gång till Anna som sprang så duktigt på kontring, goooett! Har haft 7st handbollsträningar på 10 dagar, det var längesen.

Det sega med korsbandet är att jag tänker på det innan varje träning. "Tänk om det är idag som jag kommer att skrika: Inte iggeeeeeeeeeeeeeeeen!". Jag orkar egentligen inte med det tänkandet längre. Det var 2 år sedan jag skadade mig och det har hängt med i skallen varje dag, pallar inte mer. Imorgon har laget vilodag, och på fredag är det handbollsträning igen, jippi.

På förra träningen till Annika Wiel Fredén: Shiet.. hur gör du? (efter att hon har satsat stenhårt och dragit på sig två spelare så att jag får gata i mitten) Älskart.