Idag letade jag febrilt efter mitt gymkort som har varit borta i 3 veckor. Jag tittade igenom alla garderober, i hyllan och till och med på toaletten. Jag fattar inte att jag alltid ska tappa bort saker, och detta var andra gången med gymkortet. Jag slängde mig på golvet för att titta under sängen och möttes bara av ett gäng dammråttor. När jag väl satt där på knä med rumpan nuddandes mot vaderna kände jag hur ett stort leende kom krypandes inombords. Jag insåg att min knä klarar av allt.

Och ni som har följt min blogg sen början vet vad det är för "speciellt" med denna dagen?  (Jag bloggar lite till, så kommer svaret i slutet).

Okej, mina mål. Först var det 8 månader och sen var det 10 månader tills jag skulle komma tillbaka. Men jag har inte kunnat uppfylla ett mål som jag har satt upp. Jag har börjat fundera på varför.. för allt har verkligen gått åt helvete. Kan det vara så att jag har för höga krav på mig själv? Men detta året kör jag på en ny taktik. Inga mål, iallafall inte gällande knäet.. utan jag kommer bara att tro. Varje gång jag har gjort styrketestet har jag redan ställt in mig på att jag inte kommer att klara det. För jag vet att knäet har dampat under rehabpassen och ibland har jag ifrågasatt min operation. "TOG LÄKAREN HELA MUSKELN PÅ MIG ELLER?" Men nästa gång ska jag tro. TRO på vinst. Och inte ställa in mig på någonting annat. Jag kommer ihåg när jag startade denna bloggen. Jag såg redan framför ett utav inläggen som skulle skrivas 6 månader senare. "JAG ÄR TILLBAKA". Men jag har inte varit tillbaka en sekund. På söndag ska vi möta Skara HF, där kära Sara Bergh spelar. Jag har tänkt på det i över två veckor nu, att jag skulle komma in i hallen med matchstället på och bara köra. Svaret på frågan ovanför. Ett år sedan sen operation.

Vet ni vad jag har tänkt på varje dag den senaste tiden? Jag har tänkt på match. Jag håller på att dö, jag är så nervös. Det drar i hela min mage och igår började jag till och med att gråta. För snart är det dags.

Precis just nu spelar Heid:s juniorer och b-laget. Och här hemma i Alingsås spelar gamla klubben. Jag föreställer mig hur Heid värmer upp på planen. Jag ska också springa där.

Men jag sitter här... som en jag vet inte vad. En förstörd jävel. Jag laddar om nu, helt själv. För nu blir det functional moves i 60 minuter, sen rehab i 60 minuter och de sista 60 minuterna avslutar jag med spinning i uppförsbacke.

3 timmar med mig själv. Inget lag, ingen publik och definitivt inget löp på planen. Men mål kommer det att bli! Inte i mål dock, men jag uppnår mina mål varje dag.... ATT KLARA DETTA. Jag spelar match mot mig själv idag. Och det har både blivit förlust och oavgjort. Men idag vet jag att det blir vinst.

Jag blir alltid så fundersam och känslosam när jag ska skriva ett nytt blogginlägg. Jag startade datorn för en timme sedan och hade tänkt att börja skriva. Men jag gör annat. Först bloglovin, sen funbeat och sist spotify. Bloglovin får mig på bättre humör, för där prenumerar jag endast på bloggar som peppar, inspirerar eller har humor. Jag måste komma in i den rätta känslan. Sen på funbeat kollar jag om jag har skött mig. Utan den träningsdagboken hade jag aldrig tränat så som jag gör. Jag brukar planera en vecka framåt hur träningen kommer att se ut och när jag ska ha vilodag. Träning tar upp en stor del av min dag och ibland undrar jag om jag går till överdrift? Men jag älskar det. Nervositeten innan ett spinningpass. Liksom: "Kommer jag klara detta?" Kämpandet under ett spinningpass, och så tänker man: "Tour de France 2011?". Något som jag aldrig skulle vilja deltaga i, men när man tänker så brinner tävlingsmänniskan inuti en. Sen cyklar man hem till den välförtjänta duschen.

En utav instruktörerna på Hälsostudion pratade om nyårslöften. Hon brukade själv aldrig ha något men i år var hon riktigt stolt över sig själv för att ha kommit på ett! Hon skulle träna det hon var dålig på. För visst är det så, att om man är bra på spinning så kör man det. Eller om man är bäst på att löpa så gör man det. Hon sa att hon var sämst på löpning och skulle därför börja träna på det, för då är slutsatsen enkel. Man blir bäst på allt! Bara den starten gjorde att man ville köra slut på sig själv under spinningpasset. Sedan älskar jag instruktörer som kör stenhårt under passen ihop med de som deltar. En del kan gå av cykeln, tända lite ljus och sätta på en fläkt här och där. Då kan jag känna att jag vill gå av cykeln. Jag vet att de bara är där för att instruera, men de är där för att peppa också! Så ibland får jag låtsas som att det är jag som är instruktören.

Sen mitt knä. En enda gång efter operationen har jag känt att det har glappat, och det var ungefär andra handbollsträningen jag gjorde. Men nu känner jag inte vilket knä det var som jag opererade för ungefär ett år sedan. När jag är på gymmet brukar jag alltid börja med mitt opererade ben för att se hur mycket jag klarar av. Men förra gången på gymmet satte jag mig i maskinen och upptäckte att jag hade börjat med mitt friska. Och bara de fick mig att inse att denna operationen kommer inte att påverka hela mitt liv.

Imorgon är det vilodag. Men en tripp till Heidhallen blir det för att heja på damerna som möter Kärra. Jag är sugen på att se alla älgkliv. Jag ska också lära mig det. Explosivitet och älg. Men jag vill ändå bli tyngre.. få en riktigt fysisk spelstil. Kunna ta en smäll utan att ramla, vilket jag lätt gör. Jag ska ha lite mera damp nästa träning. Och detta året har börjat sjuktbra gällande träning. 3 dagar vila på 21 dagar! På söndag ska jag hoppa. Fast att man min spänst inte är på topp så känner man att man kommer uppåt, mot högre höjder. Det är precis där jag vill vara. Hela livet.

Kent (min tränare): Emma, efter juluppehållet vill jag ha med dig på match!!
Jag tänker: JAG VILL JAG VILL JAG VILL!! JAG SKULLE KUNNA DÖDA FÖR ATT SVARA JA!
Jag: När mitt knä håller vet du..
Kent: Men det går ju bra nu, en duracell-kanin är vad du är!

Som sagt, nu är det bara att börja pendla till Västra Frölunda, till min nya klubb BK Heid. Jag har varit förväntansfull inför alla träningarna eftersom man vet aldrig vad som kommer att hända. Kent är känd för att ha 30 olika övningar under en och samma handbollsträning. Så man kan säga så här.., jag hängde inte med alls och trodde först att han var en galning. Men nu gillar jag det. 10 rusher, minihandbolls-tunering, 2 mot 2, kontringar, springa mellan koner, match och hopp i trappor. Variationen!! Åh, vad jag älskar sådant.

Jag frågade en utav M9:orna vad de hade för kombinationer och hur det brukade styra spelet m.m. Då fick jag ett enkelt svar: Ytterniorna satsar brett, enkla mitt växlar och lösningar 2 och 2. De trycker i andra fasen och genom att alla trampar på för varandra så skapas läget. Faaaaaart är nog ledordet. Och som ni vet, jag älskar fart!

I förrgår var jag hos sjukgymnasten. Jag frågade hur mycket jag fick göra på träningarna och vilka dueller jag fick gå in i. Jag berättade att jag går fullt ut på träningarna och hon såg inte bekymrad ut. Hon sa att jag inte får spela match, för där är det en annan sak. Adrenalin! Och risken finns att jag skadar mig igen. Jag har ett utvecklat korsband i knäet men jag har inte musklerna kring det. ÄNNU! Tänk.. om 24 dagar sen är det 1 ÅR SEDAN som jag opererade mig. I 7 månader har jag tränat styrka, då mitt knä har funkat och under 2010 har jag kört 473 träningspass på 243 dagar. Jag är nöjd med min rehabilitering (inte alla svackor), men jag känner att jag har gjort vad jag har kunnat under 2010. Jag älskar alla löpturer jag har gjort, trots att jag har sprungit i spöregn, fallande snö och stekande sol. Jag har velat spy efter. Jag har velat skrika av ilska. Men jag har även skrattat och känt mig som en gudinna efter passen. Konditionen. Det värsta under rehabiltiteringen. Att bygga upp den på nytt!

Igår tränade jag i 120 minuter i streck. Det var nyårsmara på gymmet. Och på spinningpasset skrattade jag inombords. Jag kände i mitt hjärta att jag har klarat av det här. Hela korsbandsgrejen. För jag har handbollsträning på måndag. Och jag sitter inte vid sidan och lyfter upp en 1-kilos vikt med raka benlyft. JAG ÄR FAKTISKT MED. PÅ RIKTIGT.