Kung. Final imorgon 17:00!!!!!!!!

Igår på träningen med a-laget utbrast jag bara: Jäääääääävlar. Adda Walther, född 1991, precis som jag. Hon spelar i BK Heids a-lag och igår kändes det som att hela hennes kropp var ovanför mig när hon skjöt stolpe in. Jag fick inget grepp om henne, för jäklar vad stark den människan är. 185cm lång och skjuter hårdare än en hästspark.

I vissa sekvenser känner man sig totalt grundlurad. Jag är van vid att anfallaren på 9M bara satsar i raka riktningar och skjuter i krysset. Men nu är det genombrott, omvänd steg-i-sättning, stämpskott och satsa brett för att sedan komma in i 3:a zonen och bomba. Jag känner att nu blir man utpekad i försvaret och att man har ett sådant ansvar. Man ser direkt vem det är som misslyckas. Jag är van vid att följa bollen från sida till sida och inte bry mig så mycket om de som inte har boll. Men nu är det helt annorlunda. Spelarna står inte och väntar på bollen, utan de vill till bollen.. möta upp den och bara köra. Och vet ni vad jag älskar mest av allt? Att ingen viker ner sig. En spelare kan skrika kuk om man missar målet, och nästa gång sätta den stenhårt i krysset. Det är väl så... att man måste misslyckas för att lyckas.

Jag kör fullt ut på träningarna nu. Men jag går aldrig in i onödiga situationer.. Det är inte så att jag slänger mig som en dåre och hoppar in i en duell. Eller jo... DET GÖR JAG JU! Jag är galen. Knäet hänger med. 5 träningar har b-laget fått vara med a-laget och mitt knä säger ingenting. Jag bara springer, som om jag vore en stor jubelidiot. Jag behöver mer styrka, bättre kondition och speciellt snabbheten... kvickheten i fötterna! För bara genom de här träningarna märker man skillnaden. Man kan ha trott att man har bra kondition, men sen när man ser på elitspelarna.... då är det fan sjukt! Men jag gillar det, för nu har man så många att tävla emot. Och det är precis det jag behöver.

Jag har en lång väg kvar att gå med mitt knä. Det handlar inte bara om att få det på papper att nu är jag klar med rehabiliteringen. Utan detta är något jag måste tänka på hela mitt liv. Jag måste ligga i och träna så länge som jag spelar handboll. Men just nu, i detta tillfället känns det värt det. Jag skadade mig för 16 månader sen. Jag spelade min senaste handbollsmatch för 14 månader sen och skadade mig igen. Jag väntade på operation i 3 månader och fick börja med styrka 4 månader(!!!!!) efter operationen för mitt knä var lika svullet som en jag vet inte vad.

Och nu springer jag... skjuter mål! Skrattar. Pendlar. Klistrar. Passar. Gör genombrott. Misslyckas. Lyckas. Dricker vatten. Springer lite till. Får träningsvärk.

Jag kan till och med gå! Tiden har gått så jäkla snabbt. Och alla som är med mig, jag älskar er. För nu är det min tur att lyckas! Jag vill bara att nästa träning ska börja NU, precis NU. Klockan är 00:47, men om jag fick skulle jag dra på mig handbollsskorna och köra. Bara en hall, en boll och en näve klister. Det är detta jag har väntat på sen dagen jag skadade mig... då jag låg och skrek i kronobergshallen. Jag skrek efter handboll, och nu är jag där.

Mitt humör går verkligen upp och ner. Men idag är jag taggad. Så tagga lite med mig då!?

Okej, nu är jag glad igen. I hjärtat också... och just nu känns inget jobbigt. Den enda kommentaren som fortfarande svider är: "Du ville bara vara kvar i Alingsås säsongen ut för att träna upp ditt knä och komma i form inför spel i en annan klubb nästa säsong". Och det var ju precis sååååå jag tänkte? Menmen.. bara för att min baksida suger så testar jag en massa andra saker. Nu till exempel sitter jag på knä i datastolen, och mitt knä protesterar inte. Och härom kvällen satt jag på huk utan ett enda litet pip från knäet. Igår satte jag bollen från 9M och sköt även bollen i krysset från V6. Men jag sattes också på plats av BK Heids a-alagsmålvakt Karin Carlsson på en kontring. En riktigt enkel räddning blev det för henne, haha. Jag har sjukt mycket att lära.

Jag är fortfarande klubblös eftersom ingen övergång har skett ännu. Men för tillfället tränar jag med BK Heid UF/Team Aspero, vilket är BK Heids b-lag. De senaste två träningarna har vi tränat med a-laget och vilka spelare alltså! Det handlar om fart, kvalité och elefantkliv. När jag gick hem från tåget idag testade jag att ta långa steg och verkligen försöka göra en steg-i-sättning på det, men det går inte. Elitseriespelare... jag ser verkligen upp till dom! Deras fysik och syn på spelet är coolt att bara få vara med och uppleva. Jag blev livrädd när en av spelarna skjöt på kontring i ribban, det small så högt som att hela målet skulle ramla ihop. Ge mig det skottet tack!

Idag spelades andra genreps-matchen inför EM för damerna. Denna gången förlust mot Kroatien, men iallafall.. jag sitter med två stora ögon och bara inspireras. Linnea Torstensson, ge mig din längd och skott, Isabelle Gulldén ge mig ditt genombrott och pricksäkerhet i straffskyttet, och sen kan jag gärna får Annika Wiel Fredéns goa skott från H6 idag, 4 mål bortre hörnet, lågt. Kanske din vänsterarm i julklapp också? Jag kollade inte sista halvlek men läste om Nathalie Hagman (född 91), som gjorde 4 helt olika mål. Ett mål på kontring, ett distansskott, en flipplobb och ett på straff. Fan att jag missade det!

Nu får gärna nästa handbollsträning börja också. Men får vänta tills på måndag. Imorgon blir det hårt gym med Elin, och en massa göttigt snack. Älskar den kvinnan.

Och det bästa av allt! Min syster fyllde år igår. Och vet ni vad jag gav? Två biljetter till VM för herrarna i Skandinavium nästa år. 3 gruppspelsmatcher varav en är när Sverige möter Polen. Lycklig tjej!

Det har blivit korta inlägg det senaste. Jag känner ingen riktig motivation efter allt som har hänt. Men iallafall, gjorde ett nytt test igår!

Framsida: 111%
Baksida: 75%

Jag var alltså 11% starkare i framsida lår på mitt opererade knä! Hur sjukt är inte det? Jag har ökat med 21% på två månader! Men skönt att jag är grymt stark där i alla fall. Baksidan gick ju inte alls bra, en ökning med endast 6% från förra gången.

Och, det är en siffra som jag blir chockad över... negativt. Jag ökade med 21% framsida, medan jag har kört mycket mer baksida? Konstigt, och mycket märkligt. Så jag är inte matchklar. För min baksida protesterar och det känns som att inte nerverna hittar varandra. Jag sa till sjukgymnasten att jag var riktigt besviken.. Men då sa han att vissa kan inte ens springa 2 år efter en korsbandsoperation, och vissa får inte ens tillbaka muskelstyrkan. Så jag skulle vara glad att jag hade ökat lite. Men det går inte! För jag är så jäkla sugen.

OCH NÄR FAN ÄR DET MIN TUR ATT SPELA HANDBOL? Ikväll.. men inte match på ett tag.