Kanske dags att uppdatera bloggen lite? Både skriftligt och utseendemässigt. Min bild högst upp till vänster är snart 3 år gammal, haha. Men egentligen har jag inte förändrats ett dugg. Flätan i luggen var ju ett tag sen iallafall. Kan ni tänka er att om 4 dagar är det två år sedan jag opererade mig. Jag tycker mer det känns som ett år, men tiden går väl fort när man har roligt och det har jag i Bk Heid. När det började mörkna i höstas fick jag en flashback när jag satt på tåget. Det pirrade till i hela magen och jag fick tillbaka känslan när jag satt på tåget till Bk Heid för min kanske tredje träning. Jag var både glad men oerhört nervös över vad som skulle hända. Kommer jag komma in i laget? Kommer jag passa in? Kommer jag kunna utvecklas till den jag var igen? Ska knäet paja? Vad gör jag då?

Alla dessa frågeställningar som fick mig att vilja försvinna för en stund. Men det gick bra, och det går bra. För tjejerna i laget är som min familj. Vi gråter, skrattar, rapar, leker och spelar handboll ihop. För min egen del har jag växt som människa i det här laget. Jag mår bra. SJUKT bra!

I veckan ringde Fredrik (min tränare) och berättade att jag skulle få börja träna med a-laget två gånger i veckan, måndag och torsdag. Jag blev glad men det som kändes mest var lättnaden. Sen säsongen började har jag sagt till min storasyster att mitt mål för det här året är att få börja träna med a-laget. Sen dess har jag åkt i backen och några spelare har skrattat med glimten i ögat men jag har bara rest mig upp och kört vidare. Jag flyger som vante och ibland känns det som att de bollar med mig. Men jag älskar utmaningen, och ni vet att jag älskar utmaningar sedan länge. Jag står där på planen med mina förebilder. Hälften av dom är i min ålder och två år uppåt, så det är inte åldern det handlar om. Det handlar om snabbheten, rutinen och tekniken. Jag står och fascineras. "Men shit? Hur gjorde hon det?". 

Imorgon har a-laget match mot Team Eslöv hemma, fast denna gången i Lundbystrand eftersom den ska tvsändas. SVT får inte plats i fantastiska Heidhallen. Så idag, dagen innan match skulle alaget träna i Lundbystrand och känna på hallen. Få in rätta känslan. Jag fick vara med på dagens träning och det kändes så speciellt. I början satt alla samlade runt en tv och tittade på olika matchsekvenser från Eslövs tidigare match. Sen satte träningen igång och den var fokuserad timmen igenom. Sen hände det. I omklädningsrummet fick jag reda på att jag skulle få vara med på uppvärmningen imorgon till matchen.

Jag fattar inte hur jag kan skriva med ett sådant här lugn. Jag borde egentligen få damp och springa runt huset en miljard gånger. Men jag tror inte att jag har fattat det ännu. Att bara få vara med på uppvärmningen känns som en seger på något sätt. Men fortfarande har man en lång väg att gå. Sen kommer jag att sitta över bänken på läktaren, om inget olyckligt skulle hända i matchen. Och sen att det är en tvsänd match gör mig inte alls nervös, neeeej då....ELLLER JO. Jag ska sitta och heja så jäkla mycket. HEJA BK HEID.

Elitserien, shit alltså. 16:00 på SVT 1 imorgon! I varje blogginlägg vill jag bara tacka människor runt omkring mig hela tiden. Inga nämnda inga glömda, ni vet precis vilka ni är!