Vi som är korsbandskadade hatar att träna ensamma eftersom vi är så vana att träna med laget. Vi är inte gjorda för att vara singlar på gymmet. Jag står heller väntandes på en maskin inne på gymmet än att ha alla lediga för mig själv. Efter inomhusträningen idag kände jag mig som en del av laget. Det kändes som att jag spelade, jag tänkte steg-i-sättningar, össtadsfinter och hoppskott. Huvudet var med i allt spel, men inte min kropp som fortfarande satt på backen med knäet spänt i högläge. Jag blir galen och jag vill inget hellre än att springa!

Inatt drömde jag en dröm om laget igen, vi hade ett löptest i hög terräng inne i skogen och jag låg bland de främsta. Det var precis som att jag ville börja gråta av lycka i drömmen bara för att jag kunde springa. Jag hade ingen smärta, benen flög fram som lätta fjädrar och jag kände en otrolig lättnad. Jag hoppas att denna drömmen slår in... nu blir det kesomacka.