Ta er tid att läsa detta och mina länkningar. För detta är Caroline Hellström, inspirationskällan nummer ett. Innan min operation försökte jag hitta fler korsbandsskadade spelare. Jag sökte febrilt på google, och fann elitseriespelaren Caroline Hellström. Hon var med i min blogg bland annat här och här. Jag började följa hennes blogg och det stod inte så mycket om handboll utan mer om hennes liv utanför. Men ibland publicerades lite guldklimpar och fast jag inte känner tjejen började jag storgråta under detta inlägget. Uttagen till landslaget, men måste tacka nej på grund av skador.

Ett år senare, idag, publicerar hon detta inlägget på sin blogg. Tårarna sprutar igen.

Ibland blir jag rädd för mig själv när jag upptäcker att jag tar träningen för givet eller att spela match. Men jag är så glad att jag kommer på mig själv i allt. Förra veckan hade vi fyra matcher, 2 förluster och 2 vinster. Allt gick som på räls och mellan varven har jag inte hunnit tänka. I måndags på träningen var jag totalt slut. Benhinnorna brännde, och låren sa ifrån mer än vanligt. Jag var förbannad och ville bara vara fit för det sista 20-minuters matchspel på slutet. Efteråt hemma i min säng låg jag med blåmärken på knäna och skrattade. För ett år sedan svullnade mitt knä upp som en fotboll bara genom att jag körde en repetion i bensparken på gymmet. Nu hade jag tre träningar och fyra matcher i benen sen förra veckan och tills idag. Och jag blev frusterad! Helt fel. För mitt knä är så jäkla grymt och jag vågar mer än någonsin nu. Jag hoppas på ännu mera!

Nu har jag vilat fullt ut i två dagar och taggar för matchen i Lisebergshallen ikväll. Ikväll är vi bara en avbytare på bänken och vi får se hur länge mitt huvud hänger med i alla matchsituationer. Men knäet tvivlar jag inte på. Inte ett enda dugg.