Jag vet inte riktigt hur jag ska börja. Men orden förväntan, glädje och besvikelse sammanfattar det hela bra. Jag fick backa upp på H6 och V6 i sammanlagt 15 minuter. Jag var förväntansfull inför matchen, jag kände glädje över att bara vara med på bänken men besvikelse över att jag fick vara kant. Förstår ni hur jag menar? Jag hade inga större förväntningar på att jag skulle få spela mycket eller överhuvudtaget något alls. Men sen efter matchen kände man ändå en stor besvikelse. För jag vill ut på 9M och visa vad jag kunde. För när det väl är match så vill jag vara delaktig. När jag spelade i Alingsås startade jag i princip alla matcher och fick oftast spela tiden ut. Och som sagt, det var för 1 1/2 år sedan. Det är annat nu. Jag har varit skadad, jag har inte tajmningen och jag är inte den som väljs ut först.

Jag måste kämpa för en plats i Heid. Vi har grymt duktigt tjejer på 9M och under varje träning känner jag att om jag inte är koncenterad har jag knappt en chans. När vi nu mötte Trollhättan fick jag ett friläge och jag skjuter målvakten rätt på benet som flyger upp. Då kände jag mig riktigt orutinerad. Efter den matchen reflekterade jag en del fast att jag inte spelade så mycket. Jag var glad men ändå förbannad. Jag kan känna att jag har börjat bli lite osäker i vissa situationer. Inte gällande knäet utan på själva handbollsplanen. Jag sätter stor press på mig själv och om jag inte klarar av det jag vill blir jag förtvivlad. Jag älskar nya utmaningar men är ändå rädd för dom. Nu blev allt detta förvirrande både för er och mig. Jag hoppas bara det går över. För efter varje handbollsträning känner jag att detta är verkligen det jag vill hålla på med. Jag känner en oerhört stor lycka. Vi vann iallafall matchen och det blev inga mål för mig.



Nu över till något fantastiskt. För exakt en vecka sedan gjorde jag hopptesterna hos sjukgymnasten. OCH JAG KLARADE DET. Det var 3 tester sammanlagt och jag kände mig riktigt föreberedd. Det första testet kallades "Counte-movement Jump". Då skulle jag stå mellan två avlånga plattor och hoppa så långt upp jag kunde på ett ben. Vänster: 19.2 cm och höger: 16,2 cm. Jag var 3 cm sämre på mitt opererade ben men enligt sjukgymnasten såg det bra ut. Sen var det dags för enbens-längdhopp. Jag ska stå stillastående på ett ben och hoppa allt vad jag kan framåt med händerna på ryggen. Efter hoppet ska jag landa stabilt och händerna ska vara kvar på samma plats. Och där var jag bättre på det opererade!! Det blev 154cm! Medan 148cm på det andra. Men han sa att det var ett litet turhopp för det var på gränsen att jag tappade balansen, hehe. Men som jag sa: Lite tur måste man ha för att komma långt i livet.

Det sista var sidledshopp på ett ben. Då mäter man upp 40 cm mellan två linjer, och sen ska man hoppa sidledshopp där emellan i 30 sekunder. Jag hann med 64 hopp på det friska och 60 hopp på det opererade. Efteråt kände jag mig riktigt stark och sjukgymnasten sa att det såg grymt bra ut. Sidledshoppen ska vara de svåraste men eftersom jag har fokuserat mest på dom så gick det superbra. Och efteråt sa jag till honom: Äntligen finns det något jag klarar! 

Match i helgen. Laddar redan nu. Jag flyger högt.