Idag letade jag febrilt efter mitt gymkort som har varit borta i 3 veckor. Jag tittade igenom alla garderober, i hyllan och till och med på toaletten. Jag fattar inte att jag alltid ska tappa bort saker, och detta var andra gången med gymkortet. Jag slängde mig på golvet för att titta under sängen och möttes bara av ett gäng dammråttor. När jag väl satt där på knä med rumpan nuddandes mot vaderna kände jag hur ett stort leende kom krypandes inombords. Jag insåg att min knä klarar av allt.

Och ni som har följt min blogg sen början vet vad det är för "speciellt" med denna dagen?  (Jag bloggar lite till, så kommer svaret i slutet).

Okej, mina mål. Först var det 8 månader och sen var det 10 månader tills jag skulle komma tillbaka. Men jag har inte kunnat uppfylla ett mål som jag har satt upp. Jag har börjat fundera på varför.. för allt har verkligen gått åt helvete. Kan det vara så att jag har för höga krav på mig själv? Men detta året kör jag på en ny taktik. Inga mål, iallafall inte gällande knäet.. utan jag kommer bara att tro. Varje gång jag har gjort styrketestet har jag redan ställt in mig på att jag inte kommer att klara det. För jag vet att knäet har dampat under rehabpassen och ibland har jag ifrågasatt min operation. "TOG LÄKAREN HELA MUSKELN PÅ MIG ELLER?" Men nästa gång ska jag tro. TRO på vinst. Och inte ställa in mig på någonting annat. Jag kommer ihåg när jag startade denna bloggen. Jag såg redan framför ett utav inläggen som skulle skrivas 6 månader senare. "JAG ÄR TILLBAKA". Men jag har inte varit tillbaka en sekund. På söndag ska vi möta Skara HF, där kära Sara Bergh spelar. Jag har tänkt på det i över två veckor nu, att jag skulle komma in i hallen med matchstället på och bara köra. Svaret på frågan ovanför. Ett år sedan sen operation.