Den här bloggen är som en del av min rehabträning. Motivationen går upp och ner för varje dag och vissa dagar känner jag inte för något. Många av mina läsare tycker att jag är inspirerande och peppande men jag vill göra det klart för er att jag är inte stålkvinnan. Jag är svag och ledsen men jag är också jävligt stark och glad. Jag har alla sidor och jag är inte rädd för att visa upp dom för andra, mig själv eller mitt knä. Idag visade jag mitt knä att jag var stark. Jag klev upp på crosstrainern och jag körde först på nivå 1, efter ett tag ökade jag enda till nivå 7 och jag stod där uppe i 10 hela minuter. Jag var trött som ett as och jag flåsade som om jag hade sprungit en hel dag. Jag stod bredvid en tjej som kört exakt lika länge och hon log som att det inte var något jobbigt alls.

Hon påminde lite om mig för 8 månader sen. Då var inget jobbigt.. Jag kunde köra crosstrainern utan problem och jag gick på 1 1/2 timmes spinningpass. Jag blev peppad av henne men jag var också väldigt avundsjuk. Jag bestämde mig för att jag ska ha det där leendet om en månad fast jag inte kommer ha konditionen för det. För just nu är jag omotiverad och då blir det långsiktiga mål istället för kortsiktiga. För när jag inte har motivationen är jag rädd för att jag inte ska klara av snabba mål utan jag tar det lungt. För när jag väl har ett mål ska jag klara av det och ingen ska få stoppa mig. På måndag ska jag få nytt rehabschema och jag är förväntansfull.