Varje måndag ser jag människor i olika åldrar, kön och hudfärg. De befinner sig inne på SportRehab i Göteborg precis som jag. Alla är där för att rehablitera olika kroppsdelar men till största delen handlar det om knän. Knän som får oss att kunna gå och hålla balansen. Knän som gör både vårt liv lättare och svårare. Jag har haft svårt med mitt knä men för varje dag som går blir det lättare. Jag hade ont i mitt knä igår efter ett hårt träningspass men det gick över lika fort. 5 minuter i tjockmattan utan problem och just nu ser jag bara ett mål framför mig, 10 minuter! När jag låg på golvet och körde rumpövningar pratade en äldre dam med sin sjukgymnast. Hon skrattade och berättade att hon bara kunnat måla sina tånaglar på ena foten eftersom hennes knä stoppade henne. Hon kunde inte böja det tillräckligt för att nå fram och hennes nästa mål var att kunna måla alla tånaglarna helt själv. Jag fascineras av dessa små mål, för dom leder alltid till något stort. Mitt mål vet ni ju, men undra vad hennes små mål kommer att leda till?

10 månader utan handboll nu, overkligt. Men jag ska in i den underbara skiten igen.